OS-fusket förstör idrottens charm
Brenning om Sydkoreas taktik: Var går gränsen?
Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport.se.
PYEONGCHANG. OS har kommit till Sydkorea och med det har ett helt gäng nationaliteter också hittat ett nytt hem.
Vi kan kalla det för det moderna OS-fusket men var går egentligen gränsen för vem som ska få tävla för en nation?
Och vem är det egentligen de representerar?
Fasaderna är putsade, snowboard-banan pedantiskt förberedd för att se så perfekt ut som möjligt på tv och på Olympiastadion repeteras invigningsceremonin minutiöst. Sydkorea har bjudit in världen till Pyeongchang och sparar inte på någonting för att visa området och nationen från sin bästa sida.
Men vad kan du göra för att även utmärka dig där det syns som mest? Där det verkligen ger genomslag i tv-rutan? För oavsett hur fint du bygger dina läktare är det på planen nedanför den allra mest värdefulla valutan ska fördelas under ett OS.
Blandade kisscocktails
Inför hemma-OS i Peking valde Kina flera år i förväg att identifiera idrotter med stor vinstpotential och målmedvetet sponsra idrottare i just de disciplinerna för att maximera sin medaljskörd. Under OS i Sotji 2014 satsade Ryssland i sin tur stora resurser på att skruva upp dopningsprover och blanda kisscocktails för att öka sin närvaro på prispallarna. Sydkorea har inte resurser nog för att lyckas med det förstnämnda och förhoppningsvis tillräckligt med moral för att undvika det senare men tro inte att hemmanationen stått handlingsförlamad och knutit sina händer i hopp om ett underverk från skyn under hemmaspelen för det.
Sydkorea har satsat på importerad arbetskraft. Tolv idrottare från andra länder som genom expressbyten av nationalitet på ett ögonblick blivit sydkoreanska OS-atleter.
Det är en mycket tveksam väg men innan vi svenskar sätter på ugnen och börjar baka vår moralkaka bör vi kanske se oss själva i spegeln först. Häcklöperskan Ludmila Engqvist lämnade Ryssland för Sverige och blev så folkkär att hon utsågs till Årets svensk innan den stora dopningsskandalen. I dag heter också två av svensk idrotts allra mest lovande utövare Estelle Alphand och Armand Dulantis.
Alphand valde att byta från det franska alpina landslaget till det svenska efter en dispyt med sina tränare. Duplantis föredrog Sverige framför USA efter att ha värderat att den svenska uttagningsmodellen till stora mästerskap var att föredra.
Det är här vi står i dag. Med den moderna idrotten där förutsättningar går före nationell lojalitet.
Exemplen är för många för att vifta bort som något annat än ett fenomen. Det allra grövsta är kanske trots allt fortfarande Qatars handbollslag som värvade tolv spelare från sju olika nationer till hemma-VM 2015 och belönades med en silvermedalj för besväret.
– Fullständigt förkastligt, dundrande den svenske lagkaptenen Tobias Karlsson då.
Visar en av riskerna
Det mästerskapet fick en fiaskostämpel över sig internationellt och visar en av riskerna med att allt fler nationer mer eller mindre aktivt rekryterar idrottstalanger från andra länder. Trovärdigheten försvinner onekligen när ett land kan köpa sig till en mästerskapsmedalj. Men var ska gränsen dras. När ska en idrottare få byta nationalitet och när ska han eller hon inte få det?
Ett av OS i Sydkoreas kanske allra sorgligaste öden är Viktor Ahns. Eller Ahn Hyun-soo som han döptes till när han föddes i Seoul den 23 november 1985.
Den unge sydkoreanen skulle snabbt visa sig vara en sällsynt exceptionell talang på skidskor vilket underströks när han vid OS i Turin 2006 tog hem tre guldmedaljer och ett brons i shorttrack. En skada stoppade sedan Hyun-soo från att försvara sina titlar i Vancouver 2010 och efter mästerskapet förklarade det sydkoreanska skridskoförbundet att den tidigare så hyllade nationalhjälten inte längre var önskad. De ansåg sig inte behöva den skadeförföljde stjärnan längre.
För att rädda sin karriär tvingades 25-åringen söka sig till ett nytt nationsförbund och valde, efter att ha nobbat ett anbud från USA, att skriva under en ansökan om ryskt medborgarskap. Ryssland lovade att avlöna skridskostjärnan väl och garanterade honom även en plats i hemma-OS 2014. Ett mästerskap där Hyun-soo under sitt nya namn Viktor Ahn (Viktor efter en ryskkoreansk rockstjärna och för att det var lätt för speakern att komma ihåg) med tre nya guld tog en gruvlig revansch på sina sydkoreanska belackare.
Viktor Ahns plan var sedan att avsluta karriären med OS på sin nygamla hemmaplan i Sydkorea. En dröm som dock krossades när den ryska dopningsskandalen rullades upp och skridskostjärnan, trots att han själv aldrig testat positivt, portades.
Går det med allt det här sagt att enkelt avfärda Viktor Ahn som en lycksökare utan lojalitet? Borde han ha förbjudits att tävla för Ryssland och istället tvingats ge upp sin idrottsdröm hemma i Sydkorea?
Det sydkoreanska folket anser inte det. 32-åringen har än i dag stora beundrarskaror i födelselandet där många anser att det var det sydkoreanska skidskoförbundet som slösade bort en talang och inte en talang som svek sitt land.
Är det största problemet
Det går att förstå varför Viktor Ahn lämnade Sydkorea och det är inte heller svårt att känna med de afrikanska friidrottare som i utbyte mot en säkrad framtid för sina familjer byter till sig ett arabiskt linne och ett namn de många gånger själva inte ens kan uttala. I en tid när år av fred på vår del av jorden gjort nationell identitet mindre viktig går det också att se logiken i Alphands och Duplantis val. Även fast det för mig urvattnar nationstävlingarnas prestige när idrottare taktiskt väljer nationalitet kan jag också se varför Sydkoreas nyförvärv gjort som de gjort.
Vad som däremot oroar är syftet med många av de här bytena. För varför ville Qatar så gärna ha den där handbollsmedaljen? Varför brydde sig två av världens mäktigaste nationer USA och Ryssland om under vems flagga en skridskoåkare skulle tävla? Varför ville Sverige 2012 så desperat ha Abeba Aregawi OS-klar att friidrottsstjärnans medborgarskapsansökan påskyndas av Migrationsverket? En process som i efterhand också kantas av frågetecken kring om allt verkligen gått rätt till.
Och varför är Sydkorea så måna om framgångar här i Pyeongchang?
Det största problemet med nationsbytena för mig är att idrott så tydligt blir politik. Atleterna kämpar inte längre för dig och mig hemma i tv-soffan, grannen på gatan eller ungdomstränaren från hemorten utan istället för sig själva men också för kungar, presidenter, regeringar och diktatorer. Med det också i ett annat syfte än bara för ära, berömmelse och möjligheten att testa sina gränser.
Jag vet inte hur ni känner men där dör i alla fall en stor del av charmen med idrotten för mig.