Leifby: Sportfånarna har halkat efter
Uppdaterad 2012-10-15 | Publicerad 2012-10-13
Vad är det för skillnad på en sportjournalist och en sportfåne?
Under alldeles för lång tid har det... inte varit någon alls.
Det är dags att vi ändrar på det.
I veckan har tv-sportlegendaren Bo Hansson släpats ut och pryglats upp ordentligt offentligt efter sitt ”svarting”-uttalande.
Gamla kompisar och kollegor, de som brukar kallas för ”Hylands pojkar”, har ryckt in och ställt upp med sitt försvar. Kollegialitet är viktigt och betyder mycket. Att vara kollegial är en fin egenskap.
Om det används i rätt läge.
Varianten vi fick se i veckan vittnar mer om hur instängd och inskränkt den här branschen har varit och fortfarande är på sina håll.
Samtidigt var det bra att Bo Hansson fick sällskap. Nu vet vi att det inte bara handlar om ett i frustration förvirrat uttalande från en äldre herre – utan ett större problem än så.
Hegerfors, Oldsberg och Zachrisson har alla imponerande karriärer bakom sig. Deras hållning tyder däremot på att de har halkat efter. De verkar inte vara i takt med samtiden.
Sportjournalistiken har präglats av en ”joxa-med-trasan”-inställning, den har länge varit ansvarslös och ganska slapp.
Debatten i Aktuellt
Sport har varit skott, språng, slag och sekundstrider. Det viktigaste har alltid varit att referera rappt, formulera sig fyndigt, blogga ballt och rabbla startelvor och statistik. Kan man slänga ur sig ett ”hej” på ett annat språk är det ett plus.
Så fort det har bränt till i större och viktigare frågor än vem som ska spela från start, eller ta över som förbundskapten, har någon annan fått ta tag i det.
När samhällsproblemen har speglats i sportens värld har någon från ”kulturen” fått kliva in och sätta ner foten.
Om någon satt ner foten överhuvudtaget.
Det finns förstås lysande undantag på alla sportredaktioner, på min, på konkurrentens, på tv-bolagens, men det kan bli rejälare.
I veckan debatterade Tommy Engstrand och Erik Niva ”svarting”-uttalandet – i Aktuellt.
Sportnytt visade i stället ett par mål, några resultat och en tabell. Jag är glad att SVT lyfte frågan, men jag förstår inte varför debatten inte ägde rum i ett sportforum, och visades för publiken som är sportintresserad. Både Aftonbladet och Expressen har rapporterat om händelsen – på sportsidorna.
Alla vet att elitidrotten fortfarande hyser mycket smygrasism, kvinnorförakt och homofobi. Det räcker med att besöka vilken allsvensk arena som helst, det är inte så mycket ”susen gör” nuförtiden.
Domaren lär inte hinna blåsa igång matchen förrän ni hör någon vråla ”bögfan” eller ”serbjävel”.
Fördomarna frodas i omklädningsrum, på läktarsektioner och – uppenbarligen – också i pressrummen.
Journalisterna tar ansvar
Jag vet personer i tv-branschen som på allvar tycker att vissa kvinnliga sportjournalister har kvoterats in och fått jobb för att de är tjejer. Små fega män, med dåligt självförtroende, som bara luftar den makabra åsikten bakom lyckta dörrar.
Att vara tyst och fortsätta prata resultat och rökare i krysset är inte att ta ansvar. Att ducka för debatten och lämna över till någon annan är inte att ta ansvar. Att ta ansvar är att markera och säga ifrån.
Kommentatorer, profiler, experter och krönikörer når dagligen en passionerad och intresserad miljonpublik i teve, tidningar och radio.
En publik som tittar, läser, lyssnar och tar till sig. Bättre läge att ta ansvar går inte att få.
De som axlar det är riktiga sportjournalister – de andra är bara sportfånar.