Wennman: I min värld kan jag bara se hemmaseger i dag
LONDON. Så här står vi nu, både hastigt och lustigt, med en seriefinal i Premier League.
Manchester United–Chelsea i dag, tv-sänt till 600 miljoner hem i världen, the winner takes it all.
Ursäkta, men...vad var det som hände?
Hur kan vi plötsligt ha fått en dramatisk titelfight mellan tungviktarna i den röda och blå hörnan – när allt såg ut att bli en stillsam promenad i parken?
Betänk:
Så sent som den 1 mars låg Chelsea 15 poäng efter United i tabellen.
De flesta, inklusive jag, avskrev londongänget från guldstriden. Kunde nåt lag hota Manchester United var det i så fall Arsenal.
Och ni minns kanske att United, denna första dag i mars, ledde med 1–0 i halvtid mot Chelsea på Stamford Bridge. Med en match mer spelad var målskytten Wayne Rooney och hans polare 18 (!) poäng upp i det läget.
Det tredje sammanbrottet?
Men sen vände Chelsea till seger, 2–1, efter mål av David Luiz och Frank Lampard (straff). Det kanske hände nånting där. Det var kanske då denna absurt svängiga toppstrid gick in i en sista (?), galen fas. Det var kanske då ett rätt deprimerat, vilset Chelsea längst innerst inne började tro på en chans, trots allt.
Jag vet inte, det har varit svårt att hänga med bland topparna och dalarna den här säsongen. Just när Chelsea såg som starkast ut imploderade laget i en intern kris som det tog evigheter att arbeta sig ur. Och varje gång Arsenal hade chansen att koppla grepp, rent av skaffa sig ett guldläge, kollapsade laget.
De enda som tuffade på och tog sina garanterade segrar på hemmaplan (bara två tappade poäng) var Manchester United, som alltså stack ifrån i toppen utan att spela drömfotboll.
Så vad ser vi nu? Det tredje sammanbrottet?
Vinner Chelsea missar man inte
United är alltså bara tre poäng före, en seger för Chelsea på Old Trafford i eftermiddag puttar ner de röda till andraplatsen. Med två omgångar kvar skulle det ge Carlo Ancelottis män ett läge de knappast kan missa – och samtidigt ge Sir Alex Ferguson en långnäsa av sensationell kaliber. Plötsligt, nästan obegripligt, kan då Fergie stå med risken att bli tomhänt: stryk av West Ham (4–0!)) i ligacupen, stryk av Manchester City (av alla) i FA-cupen, stryk av Chelsea i ligan – och med Barcelona kvar att möta i CL-finalen.
Det vore den snöpligaste av alla tänkbara slutscener i filmen om säsongen 2010–11, och det är inte omöjligt. Men tror jag på det?
Nej, definitivt inte. Jag är övertygad om att United tar hem det här idag och säkrar titeln (Blackburn och Blackpool kvar att möta). Jag har suttit lite för många gånger på Old Trafford de senaste åren och sett dem gräva fram det resultat de vill ha. De gör det dessutom oftast med finess. Det ligger inte i Sir Alex DNA att gå ut och sikta på 0-0 idag, även om han inte kommer att satsa på en huvudlös offensiv.
Chelsea å sin sida kan sägas ha ett psykologiskt kanonläge här. De har fått en fribiljett till årets största party, de har tjänat ihop till den, men den landade ändå väldigt oväntat i brevlådan. Det borde alltså borga för ett bekymmersfritt, fräckt, chanstagande Chelsea med en allt-att-vinna-inställning, och det vore roligt att se laget utmana United med blanka, offensiva vapen.
Men räcker det?
Jag har svårt att se det. Trots Chelseas fina statistik mot United i ligan, trots att Drogba sköt Chelsea till seger på Old Trafford i fjol – och trots att Ancelotti faktiskt har 6–4 i inbördes möten med Sir Alex.
I min värld kan jag bara se hemmaseger i eftermiddag.
Blackpool vägrar att dö
Chelseas fans bör applådera detta. ”Journalisternas förbannelse” ska inte underskattas. Särskilt inte en snurrig säsong som denna.
Det enda tråkiga med seriefinalen är att det inte finns mycket utrymme att kommentera allt annat spännande i en liga som håller klubbkassörer och fans på grillspett in i det längsta.
Blackpool vägrar dö, 1–1 mot Spurs på The Lane efter en helknäpp andra halvlek, gör att det sorgligt skötta West Hams (1–1 mot Blackburn) möjligheter att hänga kvar blev ännu mindre. Charlie Adam gjorde ett hat trick på sitt eget vis: missade en straff, gjorde mål på straff 70 sekunder senare – och stämplade sönder Gareth Bale.
Och om vi i förbifarten ska nämna betydelsen av några hundra miljoner hit eller dit, så missade alltså Tottenham chansen att plocka in tre poäng på Manchester City i Champions League-racet. City föll, som de alltid gör i den typen av matcher, mot Everton (2–1) och har Spurs hemma på tisdag. De ljusblå kan alltså inte slappna av än.
Det vore för övrigt en förolämpning mot Citys fans, som gjort en sport av att leva i ovisshet, dygnet runt, året om.