”Vi är många som har längtat efter bucklan”

Stefan Holm

Efter sex sorger och ett åttiotal bedrövelser är Hammarby tillbaka på Studenternas IP.

Ska 2010 bli revanschens år?

– Vi är många som har längtat efter den där bucklan, klargör lagkaptenen Stefan Erixon inför finalen mot Bollnäs.

Det här är berättelsen om klubben som inte kan vinna.

Västanfors IP, lördagen den 11 mars 1995.

Det var där och då det inträffade.

Västanfors-Hammarby, 2-3.

Efter 16 långa år var Bajen tillbaka i högsta serien.

– Jag minns lyckokänslan som spred sig i kroppen när slutsignalen gick och jag såg 400–500 supportrar gråta värre än mig. Det var mäktigt, säger dåvarande tränaren Thomas Fransson.

När fansen lämnade Västmanland för att fortsätta firandet på Södermalm bar de omkring på sargdelar och hörnflaggor. Det var ovärderliga souvenirer från idrottsplatsen i Fagersta.

Skarpskytten Conny Rydqvist dundrade in två av målen i den avgörande kvalmatchen.

– Jag får gåshud bara jag pratar om det. Efter matchen åkte vi i kortege till Zinkens Krog, där vi firade med fans och spelarfruar, säger han.

Den största av alla stora kvalhjältar spelade för Hammarby under ytterligare två säsonger. Under den tiden insåg han, och alla andra bajare, att det skiljer ljusår mellan bandyns två högsta divisioner.

Klubben värvade åtta spelare inför den allsvenska comebacken, men det var inte tillräckligt. Nykomlingen spelade oavgjort mot Edsbyn i premiären, men föll sedan med tvåsiffrigt mot både Västerås och Sandviken.

Ordföranden Kenneth Kvist panikvärvade den nypensionerade landslagsspelaren Stefan Åsbrink för att vända trenden, men det hjälpte inte.

Hammarby vann bara en match i norrgruppen, mot Sirius, och tvingades kvala för att hålla sig kvar i högsta serien.

När Conny Rydqvist återvände till Zinkensdamm inför säsongen 1996-1997 hade han fått nya lagkamrater igen.

Plötsligt satt Jonas Claesson, Vetlandas målmaskin, och tre nyblivna svenska mästare från Västerås – Jonas Holgersson, Mikael Larsson och Andreas Westman – i omklädningsrummet.

– Då började det snackas lite om SM-guld, säger Rydqvist.

Hammarby värvade den ena landslagsstjärnan efter den andra, men Thomas Fransson och hans efterträdare, Peter Isaksson, lyckades inte lotsa laget till Studenternas IP.

– Vem ska vi ha? Vem är den bäste tränaren?

Jonas Claesson fick frågan i månadsskiftet november-december 1998, av den inflytelserika sponsorn och styrelseledamoten Sonny Lööf.

– Stefan Karlsson, svarade skyttekungen.

Den avgående förbundskaptenen satt i bilen mellan Nyköping och Norrköping när Lööf ringde. Några veckor senare befann han sig på Zinkensdamm för att hjälpa Peter Isaksson, den tränare han skulle ersätta efter VM i Archangelsk.

– Det var ett lyckokast. Vi har haft otroligt framgångar under åren han har varit här, säger Thomas Fransson, som 1997 blev Hammarbys klubbdirektör.

Stefan Karlsson var den förste spelaren som tog SM-guld med tre olika klubbar – Broberg, Boltic och Vetlanda. Han har dessutom blivit världsmästare både som spelare och förbundskapten.

Skulle han bli en vinnare även som klubblagstränare?

Mycket talade för det.

Redan under debutsäsongen förde han Hammarby till klubbens första SM-final på 43 år.

Problemet?

”HAMMARBY KAN INTE VINNA!”

Bajen föll inte bara i finalen 2000, utan också 2001, 2003, 2004, 2006 och 2007, då Karlsson ersatts av Stefan ”Lillis” Jonsson.

2004, mot Edsbyn, ledde Hammarby finalen med 5–2 när Patrick Sandell skrinnade fram till straffpunkten. Han missade varpå hälsingelaget svarade för tidernas vändning.

– Många kommer ihåg det, men den som minns bäst är jag. Efter straffen utvecklades matchen till en mardröm. Det är klart att jag tänker på det då och då, säger Patrick Sandell sex år senare.

2007 var Hammarby också ytterst nära SM-guldet, men då avgjorde Pär Törnberg - nu i Bollnäs - finalen i sudden death.

Efter SM-finalen 2007 hotades Hammarby av konkurs, vilket fick Stefan Erixon, Olov Englund och sex andra profiler att fly till mer välmående klubbar i Ryssland.

Bajen stod plötsligt utan spelare och hade redan förlorat sin klubbdirektör.

I december 2006 gick Thomas Fransson in i väggen. Han berättar om sitt helvete, hur han drabbades av borrelia, gick igenom en separation och tog på sig för mycket jobb.

– Jag var sjukskriven i nästan ett år. Det var en jädra smäll. Jag sov 16-18 timmar om dygnet i tre månaders tid. Det vill jag gärna inte uppleva igen.

När styrelsen gick igenom räkenskaperna kom chocken.

– Vi fick veta att vi hade skulder på sex miljoner kronor. Ingen hade koll på det. Det var oreda bland pappren. Thomas, som har varit så jävla snål och gjort så mycket bra, fick en blackout och tappade kontrollen. Det gick väldigt fort, säger Sonny Lööf, i dag styrelseordförande i Hammarby Bandy AB, som bildades i december 2007.

Handelsbanken vände sig nyligen till kronofogden för att få Hammarby att betala en skuld på 29 126 kronor, men Lööf säger att klubbens ekonomi är ”i balans”.

– Men vi ska inte tro att vi är några jävla miljonärer, för det är vi inte. Vi har skulder till Uppsala kommun och Stockholms Stad. Det är ett antal 100 000 kronor kvar, men vi följer avbetalningsplanen och är inne på slutspurten. Det ser bra ut, säger Sonny Lööf.

Även sportsligt har läget ljusnat.

I slutet av 2008 återvände fem Rysslandsproffs, trots att de inte visste till vad.

– Det har varit turbulent några gånger. Efter finalen 2007 visste vi inte om Hammarby skulle finnas kvar. Var det sista chansen som gick förlorad? Det var jävligt tungt att inte veta vad som skulle hända, säger en av hemvändarna, lagkaptenen Stefan Erixon.

Nu vet han. Guldjakten skulle fortsätta – återigen med Stefan Karlsson som tränare. Tillsammans med Leif Klingborg, en annan före detta förbundskapten, har 53-åringen hjälpt klubben att bringa ordning och reda.

– Om Stefan och Leif hittar varandra kan det bli hur bra som helst. Det kände jag omgående – och alla förhoppningar har infriats. Tidigare krävde alla att vi skulle bli bäst, och det direkt. I år är allt mer genuint och fokuserat. Styrelsen och annat folk runtomkring gör sin grej och petar inte i saker de inte har med att göra, säger Stefan Erixon.

Han kom till Hammarby redan 2002, men det är först i vinter han upplever att Bajen har ett lag där alla spelare drar åt samma håll.

– Det fick vara färdiglekt på vissa håll och kanter. Man får ta bort några procent av sin egen framgång för att nå lagets största framgång. Fattar man inte det vinner man inte. Delaktighet är den stora nyckeln, säger han.

Även Thomas Fransson är tillbaka i Hammarby, som säljare på marknadsavdelningen. I dag åker han till Studenternas IP för att se laget han förde till högsta serien spela ytterligare en final.

Han vet hur det kommer att låta bland Bollnäs-fansen:

”HAMMARBY KAN INTE VINNA!”

– Låt dem sjunga. En vacker dag får de det i halsen, säger Thomas Fransson.