Han vill tillbaka
Mourinho drömmer om möten med Sir Alex igen
LONDON. José Mourinho sparade det bästa till sist. Han avslöjade sina tre stora framtidsmål:
1) Jag vill tillbaka till Premier League.
2) Jag vill bli mästare i Spanien.
3) Jag vill bli förbundskapten för Portugal.
I den ordningen.
Mourinho sa att han kände sig ledsen när han tänkte på De Fyra Stora i England: Sir Alex är kvar, Rafa Benitez är kvar, Arsene Wenger är kvar...men sen saknas det en viss person. Mourinho drömmer om nya matcher mot dom gubbarna.
Och det där med Spanien:
– Jag vill bli den förste som vinner både den engelska och spanska ligan. Jag vill bli historisk.
Men allra först: en liten pikant utmaning på vägen.
Chelsea-Inter i kväll.
Det står en kvartsfinalplats i Champions League på spel och Mourinho kom i går kväll till London med 2–1 i ryggen, ett sedvanligt självförtroende och några välformulerade kärleksförklaringar till sin gamla klubb, sina gamla spelare, sina gamla fans.
Det blir en match laddad av känslor, men Mourinho säger att han vet hur han ska hantera det hela:
– Före matchen kommer jag att älska Chelsea. Sen, under 90 minuter, kommer jag inte att känna ett dugg. Nothing. Sen kommer jag att älska dem igen efteråt. Hur det än går.
The Special One höll presskonferens på ett hotell vid Stamford Bridge och jag var inte den ende som kommit på den lysande idén att gå dit.
Det var som en julrusning på Harrod's.
Som en rockstjärna
Alla vi barn i bullerbyn snubblade över varann, vi trängdes, vi knuffades, vi småslogs, vi svettades och försökte jobba oss fram till frontlinjen, ty där satt en spännande farbror på ett podium.
Det hade gått rykten om att gratis klappar skulle delas ut. Den där farbrorn brukar vara generös under sina framträdanden.
Vi fick också så vi teg, men hade kanske hoppats på hårdare paket.
När italienska och engelska journalister (och några få från resten av världen) brottats färdigt om platserna gjorde Mourinho entré som en rockstjärna. Han kramade om gamle trotjänaren Brian, funktionär i Chelseas pressrum sen eviga tider, och visade att han inte glömt nån av de gamla vännerna på The Bridge. Brian var nära att spricka av stolthet.
Vägrade svara
Det låg förväntningar i luften, det vankades som sagt presenter i form av fin-fina rubriker, och många trodde nog att Mourinho skulle börja dansa på den där välbekanta gränsen mellan geni och clown. Eller servera några välplanerade mindgames för Carlo Ancelotti att suga på.
Men han valde den modesta linjen. Han gick inte i några fällor, lät sig inte hetsas, trots en del rätt provocerande frågor från mediauppbådet.
Han vägrade kommentera italienska påståenden om ett färskt gräl med Mario Balotelli, ett bråk som ställt Balotelli utanför truppen ikväll.
Han ville inte heller prata om ligaförlusten mot Catania och hotet från Milan eftersom ”Champions League är en helt annan sak”.
Han hyllade Chelsea och påstod att han inte bryr sig om hur Ancelotti formerar sitt lag, om Carvaldo eller Alex startar, om Kalou eller Joe Cole får spela, om Zhirkov kommer in, var Malouda placeras...och menade att skadan på målvakten Petr Cech inte behöver betyda nåt. ”När jag var i Chelsea slog vi ut Barcelona med vår tredjemålvakt på plan. Om han inte får några skott på sig spelar det ju ingen roll.”
Han sa också att det enda han ångrar efter 3,5 år i Chelsea var att han inte sa upp sig själv direkt efter FA-cupvinsten i maj 2007. ”Jag tyckte inte om tiden efter det.”
”Ni önskar att jag förlorar”
Det tog sig lite mer mot slutet, paketen blev lite hårdare, när Mourinho tröttnade på de italienska frågorna om hur det skulle bli om Inter förlorar...förstod inte Mourinho att han skulle bli ännu sämre omtyckt i Italien då?
– Jag antar att ni sitter här och önskar att jag ska stå som förlorare i morgon. Det är väl bättre för er. Då får ni de skandalrubriker ni vill ha. Men jag tänker inte hjälpa er med den saken. Jag är här för att vinna. Jag är här för att ta Inter en ny nivå, över en gammal barriär i Champions League, sa portugisen.
Sen följde England upp med:
– José, om i förlorar mot Chelsea, kan du verkligen kalla dig själv The Special One efter det?
– Of course. Jag kommer alltid att vara The Special One. För evigt.