Hemma är intresset i världsklass – där borta är Sverige iskallt
Där rök den annandagen i tv-soffan.
JVM-premiären mellan Sverige och Norge är så iskall att de ansvariga tv-bolagen inte ens har några kameror på läktaren.
Det hade aldrig hänt Kanada.
Det hade aldrig hänt värdlandet USA.
Men så iskalla är Sverige på andra sidan pölen.
Skandal? Absolut inte.
Svt:s fel. Icke, sa Nicke.
Jag pratade mycket med Svt:s kommentator Chris Härenstam om det här under Channel One Cup i Moskva och han tyckte det var lika trist som alla andra.
Det finns inte ens några direktkameror på läktarna i Niagara Falls och Svt är hjälplösa. Så heta är Sverige.
Och premiärmotståndarna Norge ska vi inte tala om.
Men svenskarna får finna sig i att vara lågprioriterade i början av turneringen där de transatlantiska arrangörerna fullt förståeligt valt att starta med två stekheta öppningsmatcher. Kanada möter Ryssland och USA möter Finland.
Inte ens jag kan protestera mot det.
Och bland de kanadensiska och amerikanska tv-kanaler som betalar för kalaset så är den självklara drömfinalen ett nytt möte mellan Kanada och USA, nu då amerikanarna har hemmaplan i Buffalo.
Speciellt som USA slog Kanada i JVM-finalen på bortaplan i Saskatoon i fjol och bröt en rad på fem raka kanadensiska JVM-guld.
Sverige är än så länge bara utfyllnad, en liten tuff julnöt att knäcka för kanadensare och amerikaner på vägen mot JVM-guld.
Inte mer än så.
Lätt att bli hemmablind
Problemet är att det stämmer.
Det är till och med så att de svenska Småkronorna får vara glada för att vara med och slåss om rubriker i en turnering där Sverige inte vunnit på 30 år.
Man kan faktiskt kalla svenskarna för JVM:s Toronto Maple Leafs.
Laget som aldrig vinner, men som ändå har en miljonpublik och intresse i världsklass på hemmaplan (och då menar jag Sverige).
Det har varit nära i de tre senaste turneringarna, men innan dess var det ett totalt mörker i ett och ett halvt decennium.
Vi för backa tidsuret till 1993 och 1994 innan Sverige senast kunde betraktas som en stornation i juniorsammanhang och då pratar vi den ”gyllene generationen” med spelare som Peter Forsberg, Markus Näslund, Niklas Sundström och Kenny Jönsson.
Det är lätt att bli hemmablind.
Visst har svensk juniorhockey haft en fantastisk boom de senaste åren och Sverige har spottat ur sig världsspelare.
Men det har inte räckt för att vinna junior-VM, trots att svenskarna räknats bland favoriterna i de två senaste turneringarna.
Lehner nyckeln till framgång
Jag har själv varit på plats båda gångerna, men det har slutat som vanligt.
Storstryk i JVM-finalen mot Kanada i Ottawa 2009 (1–5) och stryk mot USA i semifinalen i fjol i Saskatoon (2–5).
Årets lag räknas som sämre på papperet än de båda tidigare årgångarna och JVM går på liten rink i Nordamerika för fjärde gången i rad.
Det talar inte för Sverige – den här gången heller.
Jag har valt att inte ha några förhoppningar alls.
Desto roligare om Sverige skräller och de har ett lag som kan göra det.
Jag tror personligen att målvakten Robin Lehner kan vara nyckeln.
Till och med bättre än Jacob Markström.
Jag hoppas att inte Svt:s expertkommentator Niklas Wikegård far iväg lika mycket under JVM, som han gjorde under träningsmatchen mellan Kanada och Sverige i Toronto i tisdags.
Då föll han tillbaka i den gamla ovanan att skrika högt över varenda svensk utvisning och samtidigt ansåg han att kanadensarna borde åkt varenda gång de rörde en svensk. Gnäll, gnäll, gnäll och lika enögd som den värsta av värsta hemmasupportrar.
Hade Wikegård varit domare hade han varit petad efter en period och fullständigt inkompetensförklarad.
Nu gillar jag Wikegård och hans engagemang och jag tycker han växt för varje år.
Så jag ser det mer som ett tillfälligt återfall i gamla synder.
Eller hoppas.
För övrigt tror jag USA vinner JVM den här gången också. I en final mot Kanada.
Sverige spelar i en stentuff grupp med både Kanada och ett pånyttfött Ryssland. För att nå en final krävs dessutom (troligen) att Sverige slår ut USA på andra halvan och svenskarna har inte slagit USA i JVM sedan 1989 – om jag minns rätt.
USA är Sveriges verkliga mardröm.
Nu har de hemmaplan, dessutom.