Lojala karaktärerna viktigast i ett guldlag
Publicerad 2014-03-16
Stefan Holm: Murbruket minst lika viktigt som stjärnorna i guldbygget
Hur bygger man ett guldlag?
Fråga Stefan ”Lillis” Jonsson och Andreas Westman i Västerås eller Anders Jakobsson och Stefan Söderholm i Sandviken.
Har de inte tid att svara kan det bero att de flyttar ytterligare någon byggsten inför SM-finalen.
Jag trodde inte på Västerås inför säsongen och jag tvivlade på Sandviken under SM-slutspelet. Ja, ni vet hur det är. Kontinuitet, om något, är ju viktigt för att ett lag, oavsett idrott, ska kunna slåss om SM-guldet.
Det gäller, har jag insett, inte bandysäsongen 2013–2014.
Finallagens tränare har ägnat hela vintern åt att flytta byggstenar till höger och vänster, uppåt och neråt, till avbytarbänkar, sjuksängar, läktare och närliggande sjukhus.
Att jag hade svårt att se Västerås som ett blivande finallag betyder förstås inte att jag ifrågasatte värvningarna av Johan Esplund, Ted Bergström och Tobias Holmberg. Den offensiva trion är en garanti för att ett lag ska göra, tja, låt oss säga 132 mål i grundserien.
Däremot kändes det som att de ansvariga, trots värvningen av världsmålvakten Andreas Bergwall, glömde bort defensiven. Anders Bruun hade ju dragit österut, till Volga, och ni kanske minns hur mittförsvaret såg ut i premiären:
Libero: Magnus Joneby, lagkapten och, om du frågar honom själv, mittfältare.
Högerback: Oskar Robertson, som inledde säsongen med att bryta nyckelbenet.
Vänsterback: Patrik Sjöström, kranbilsföraren som några veckor före seriestarten drabbades av en extrem bandyabstinens och gjorde comeback.
När Robertson blev skadad fick två andra backar chansen att visa vad de går för, egna produkten Martin Flodström och nyförvärvet Aksel Ekblom, som efter några år på Hammarbys överskottslager valde spel i allsvenska Tellus.
Medan andra tränare predikat vikten av kontinuitet har ”Lillis” och Westman testat följande mittförsvar, från höger: Robertson–Joneby–Sjöström, Flodström–Joneby–Sjöström, Ekblom–Joneby–Sjöström, Robertson–Sjöström–Ekblom och, från och med semifinalserien, Joneby–Sjöström–Ekblom. Det finns drängar som har flyttat färre byggstenar trots att de haft uppgiften att uppföra stenrösen.
Ni vet hur det gick. Västerås tog sig till SM-final efter att endast ha släppt in 16 mål på fyra semifinaler mot regerande mästarna Hammarby, som spelar med landslagsanfallarna Patrik Nilsson och Adam Gilljam på topp.
Stålmän är stålmän
Det dröjde nästan en hel säsong, men till slut hade Västerås tränarduo hittat den perfekta balansen i laget. De fann den genom att flytta upp Johan Esplund i anfallet, där han i princip är omöjlig att punktmarkera, och placera Patrik Sjöström på liberopositionen, omgiven av Joneby och Ekblom.
Inför finalen frågade jag ”Lillis” hur många olika laguppställningar han och Westman ställt på isen i vinter.
– Oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, svarade han.
Sandviken, å sin sida, fick liberon Mikael Nilsson skadad i kvartsfinalserien mot Broberg. Han hade maximal otur när han kolliderade med Abbe Bodin och den egna målvaktens skridskoskena skar av senan som håller upp stora lårmuskeln.
Då återstod, skulle det visa sig, endast sju matcher av säsongen. Det är i sådana lägen tränare och spelare i en kompetent men tunn trupp får panik, men stålmän är stålmän.
Stefan ”Dino” Söderholm och Anders Jakobsson lät vänsterbacken Joakim Bergman ta över liberorollen och ersatte honom med mittfältaren Johan Östblom, som brukar kliva ner i försvaret när backarna blir utvisade. Tomrummet som uppstod på mitten valde snart 35-årige Söderholm, som slutade spela elitbandy 2009, att fylla själv.
Det var ingen chansning, snarare ett genidrag. Sandviken vann den följande kvartsfinalen, med 11–2, och imponerade stort genom att besegra Villa-Lidköping med 3–0 i semifinalserien.
Oturen stannade inte där, med Nilssons skada. Bara två dagar före SM-finalen skadades målvakten Pasi Hiekkanen, men Sandviken, eller rättare sagt Abbe Bodin, kommer att fixa det också.
Ofrivilliga backar
I dag spelas titelmatchen i Friends Arena inför en sisådär 30 000 åskådare. Redan före avslag vet vi att den största av alla guldhjältar kommer att heta Christoffer Edlund, Magnus Muhrén, Erik Pettersson, Johan Esplund, Ted Bergström, Tobias Holmberg eller Jonas Nilsson. Inom idrotten är det ju målen som räknas och deras uppgift är att avgöra matcher.
Längre ner i laguppställningarna finns, åtminstone i mina ögon, minst lika viktiga spelare. Jag tänker i första hand på Magnus Joneby och Johan Östblom, den ofrivillige högerbacken och den lika ofrivillige vänsterbacken. Båda ser sig som mittfältare sju dagar i veckan, men utan att gnälla sätter de laget före jaget och spelar på den plats deras tränare anser att de gör störst nytta.
Utan sådana karaktärer vågar jag påstå att varken Västerås eller Sandviken hade nått SM-finalen.
Kontinuitet må vara viktigt, men i bandy är inget viktigare än lojalitet. Det, om något, är murbruket i årets guldbygge.