Passionerad rebell eller urspårad vinnarkultur?

Frida Fagerlunds nyhetsbrev vecka 23

Frida Fagerlund

Det starkaste sommartecknet? Finaler. Förra helgen bevittnade jag FA-cupfinalen mellan Man City och Man United, denna vecka Europa Conference League-finalen och avslutningsvis Champions League-finalen i Istanbul.

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!

Europa League-finalen är 120 minuter av mitt liv jag aldrig får tillbaka. Matchen var så där, straffläggningen livade lyckligtvis upp det.

Efterspelet? Det var under all kritik.

"Vissa regler är till för att brytas", är ett mantra som José Mourinho lever efter. Han är inte bara en av de mest banbrytande fotbollstränarna under de senaste tjugo åren, utan det finns också många exempel på när portugisen har gått över gränsen.

För Mourinho gäller ”vi mot dem”, hans spelare mot hela världen, inklusive domarna.

Historien om hur han gömde sig i en tvättkorg på Stamford Bridge inför Chelseas kvartsfinal mot Bayern München får människor att skratta och fascineras över Mourinhos karaktär.

Det visar hur långt han är villig att gå för att förmedla sitt budskap, hur passionerat hans hjärta klappar för fotbollen.

Vissa har kanske glömt varför han var avstängd den kvällen 2005. Eller så har Mourinhos många konflikter längs sidlinjen helt enkelt blandats ihop i folks minnen och därigenom normaliserats.

Chelsea gick vidare från åttondelsfinalen genom att besegra Barcelona med 4–2 på hemmaplan. I första matchen borta på Camp Nou förlorade Londonklubben, delvis eftersom Didier Drogba tilldelades sitt andra gula kort av domaren Anders Frisk.

Även om tacklingen på Victor Valdés, som ledde fram till utvisningen, inte var så pass allvarlig som målvakten gav sken av, kan inte Drogba kallas helt oskyldig.

För Mourinho fanns det dock ingen tvekan om vem som bar skulden: Anders Frisk.

Portugisen anklagade domaren för att ha haft ett privat samtal med Barca-tränaren Frank Rijkard under pausvilan, ett påstående han saknade bevis för.

Senare skulle det visa sig att Rijkaard sökte upp Frisk när spelarna släntrade av planen efter första halvlek för att beklaga sig över att Damien Duff stod offside vid Chelseas mål. Rijkaard förnekade däremot att han någonsin äntrade domarnas omklädningsrum.

Det blev tydligt hur viktigt det var för Mourinho att vinna mot sin gamla arbetsgivare Barcelona, där han en gång inledde karriären som Bobby Robsons översättare. Påföljderna brydde sig portugisen mindre om.

Då åsyftas inte enbart den två matcher långa avstängning som Mourinho straffades med, utan även konsekvenserna för Anders Frisk personligen.

Tidigare under turneringen blödde Frisk ur ett sår i huvudet, förorsakat av Roma-supportrar. Nu inleddes en ny attack mot den svenske domaren med uppretade Chelsea-anhängare i fören.

Under flera veckor utsattes svensken för hot och trakasserier så allvarliga att han bestämde sig för att lägga av vid en ålder av 42.

– Jag kommer aldrig kliva ut på en fotbollsplan igen. Jag är alldeles för rädd. Det är inte värt det. Jag har fått nog. Jag vet inte ens om jag vågar låta mina barn gå själva till posten, sade Anders Frisk.

helskärm

Skruva fram tiden till 2023. José Mourinho har vunnit 21 pokaler i fyra olika länder, varav Europa Conference League-pokalen med Roma var den senaste.

Under torsdagen föll hans lag i Europa League-finalen mot Sevilla efter en krampaktig och sannerligen hackig tillställning. Nere på planen sprang Anthony Taylor runt med pipan i munnen och kastade gula kort kring sig i ett försök att stävja den hetsiga stämningen.

14 utdelade varningar senare (inklusive en till Mourinho) förlorade Roma på straffar. På den efterföljande presskonferensen gjorde Mourinho som han brukar: Skyllde på domaren.

– A fucking disgrace! vrålade tränaren senare på Puskas parkeringsplats när Taylor var på väg att lämna arenan.

Dagen därpå, när Taylor och hans familj försökte ta sig till rätt gate på Budapest flygplats, omringades han återigen av vuxna män iklädda Roma-tröjor.

Det vänder sig i magen när man ser hans dotters ansikte förvridet i skräck över hatet som riktas mot dem. Stolar kastas, lyckligtvis inte på någon.

Det mest ironiska med situationen? Jag är inget massivt fan av Anthony Taylor och anser att han, liksom 99 procent av sina engelska kollegor, gör en del simpla misstag. Roma kan gasta om orättvisa hur mycket man vill, i just denna match är jag inte säker på att någon annan hade gjort det bättre.

Däremot råder det inga tvivel kring vem som bidrog till att elda upp anhängarna och sedan slog ifrån sig allt ansvar.

Tillbaka till 2005. Några månader efter att Frisk valt att lägga pipan på hyllan, fick José Mourinho frågor om ett annat domslut.

– Jag vågar inte svara på det med risk för att domaren väljer att sluta, svarade Mourinho pillemariskt utan minsta antydan till ånger.

Visst är det spännande med en rebell, en upprorsmakare som brinner för fotbollen. Mourinho kastar sällan ett vedträ på elden, snarare en dunk bensin, och kallar det för vinnarkultur.

Efter 20 år börjar det bli ett tröttsamt beteende att glorifiera.

Tack för denna säsong och glad sommar på er!

/Frida

Läs mer!

Sagan om Zlatan Ibrahimovic är slut. Simon Bank summerade det (naturligtvis) väldigt bra: ”Magin var ju att han aldrig stelnade till historia och minne. Att han pågick, att han överraskade”. Johanna Frändén, som har följt hans karriär närmare än många andra, tillägger: ”Det ordnar sig. Det är bara andra halvlek som börjar nu”.

Själv har jag enormt många minnen av Zlatan. När jag som nioåring satt med en poster av en ungdomlig Zlatan i famnen och krävde att han skulle bytas in under VM 2002. Hur fotbollens födelseland – England – tydligt började ändra uppfattning om honom under EM 2012 och hur det accelererade fullständigt när han cykelsparkade in sin fjärde fullträff på Friends Arena. Jag satt på läktaren bakom Joe Harts mål då och drömde om att bli fotbollsjournalist. Zlatan har varit med mig hela vägen, och det är väl just därför det är så svårt att släppa taget.

Läs också Erik Niva om Zlatan: Vi kommer aldrig förstå vad som hände

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!