Dokument: Så blev fotbollen Viktor Orbáns nationalprojekt
Uppdaterad 2020-08-20 | Publicerad 2020-08-19
På tröskeln mot Europa står både Djurgården och Hammarby mot ungerskt motstånd.
Men de möter inte bara två centraleuropeiska fotbollslag – det är ingen överdrift att de samtidigt spelar mot Viktor Orbán och hans regim.
Minst 30 år har gått sedan en europeisk fotbollsnation var lika hårt knuten till en statsapparat och ett nationalprojekt.
En sak är säker: Viktor Orbán älskar fotboll. Det är ingen fasad, inget poserande. Han älskar fotboll uppriktigt och innerligt, och han har gjort det ända sedan han var liten.
Hans stora, bestående barndomsdröm var att spela för det ungerska landslaget. Han hade offrat halva sitt vuxna liv för en enda landskamp, hävdade han i en intervju häromåret.
Så långt nådde han ju inte, men han blev en halvhygglig amatörspelare med sin naturliga nivå någonstans runt de ungerska fjärde- och femtedivisionerna.
Och kärleken bestod.
Det påstås att Orbán alltjämt ser upp till sex tv-matcher om dagen, och han spelade fortfarande tävlingsfotboll på seniornivå som 42-åring.
Vid det laget hade han redan varit Ungerns premiärminister en gång, och var fast förvissad om att han skulle bli det igen.
Tio år har nu gått sedan han blev återvald. Viktor Orbán är numera den mest långlivade regeringschefen i hela den Europeiska Unionen – bakom Angela Merkel – och han är tveklöst den politiker som haft allra störst makt och inflytande över ett EU-land under 2000-talet.
Ungern är ett helt annat land idag än det var för ett årtionde sedan. Orbán har låtit skriva om konstitutionen, tämja domstolarna, annektera medierna, radera oppositionen – och investera i fotbollen.
För en annan sak är också säker: Viktor Orbán förstår fotboll. Inte nödvändigtvis på ett tekniskt eller taktiskt sätt – egenskaper som skulle göra honom lämplig som klubbledare – men på ett strukturellt och politiskt sätt.
Tidigt gjorde han bedömningen att stora fotbollsframgångar vore det absolut mest effektiva sättet att stärka den ungerska självbilden. Det gällde bara att uppnå dem också.
I början av sommaren avtäcktes ett nytt monument utanför det ungerska parlamentet. Pandemin fördröjde visserligen den officiella invigningsceremonin, men det spelade ingen större roll. I Ungern vet ändå alla vad den 4 juni symboliserar, trots att precis 100 år nu har gått sedan Trianonfördraget undertecknades på det datumet.
Det var då en del av räkningen för Första världskriget gjordes upp mellan segermakterna och förlorarna från Ungern. Avtalet som ungrarna tvingades acceptera innebar att nationen stympades, att de förlorade 72 procent av sitt territorium och 62 procent av sin befolkning.
Än idag ses Trianonfördraget som en nationell tragedi, som Ungerns definierande trauma. Viktor Orbán har utnämnt den 4 juni till ”Dagen för nationell samhörighet”, och pratar ofta om ett ungerskt behov av att resa sig efter 100 år som nedtrampade.
Och det är här som fotbollen har sin plats i hans politiska föreställning och idé.
Flera gånger har han refererat till hur fotbollen historiskt sett givit Ungern både tröst och revansch. Han har hänvisat till hur landslaget tog politiskt laddade segrar redan på 1920-talet – åren som följde omedelbart efter Trianonfördraget – och hur det mytologiserade drömlaget från 1950-talet var bäst i världen även om det aldrig vann VM-guld.
– Utan nationell stolthet och nationell ära har fotbollen ingen mening – så fotbollen måste behandlas som en viktig del av vår historia, vår kultur och vår särart. För att uppfostra våra barn, för att hålla ihop våra familjer, för vår hälsa och för vår samhörighet är sport och fotboll det viktigaste vi ungrare har. Jag är övertygad om det, och jag är övertygad om att vi kommer att återta vår rättmätiga plats bland världens stora fotbollsnationer.
Fotbollen går att använda på många olika sätt, och historien är full av mäktiga män som försökt manipulera den utifrån sina egna syften.
Ett av de mer oväntade dragen i Viktor Orbáns karriär gjorde han hösten 2006, då han plötsligt dök upp på Ferencváros ultrassektion under en nästan tragikomiskt oglamourös andradivisionsmatch mot Jászapáti.
Att han gick på fotboll var visserligen inte det minsta ovanligt, men han brukade hålla till i VIP-logen på favoritlaget Videotons matcher. Nu stod han istället och diskuterade hjärtligt med den barskt extremnationalistiska kärnan i landets mest hårdföra kurva.
Vad sa de egentligen till varandra?
Ferencváros var en arg klubb i en ilsken nation. Landets största klubb hade precis blivit tvångsnedflyttade av ekonomiska skäl – ”en skandal”, menade Orbán – samtidigt som en mer generell vrede mot det politiska etablissemanget snabbt växte på gator och torg.
Allt detonerade i september 2006.
En inspelning där den sittande socialistiska premiärministern i praktiken erkände att han ljugit sig till makten publicerades, och vågor av ursinniga demonstrationer följde. Tiotusentals människor krävde regeringens avgång, men vissa var mer målmedvetna än andra.
En grupp lyckades storma det statliga tv-huset – skadade 141 poliser under inbrytningen – med avsikt att framföra sina krav i direktsändning. De drivande hade på sig grönvita rånarhuvor i Ferencváros färger, och flera gick att känna igen från läktarsamtalen med Viktor Orbán.
Efter några veckor klingade protesterna av, men vid nästa parlamentsval blev Viktor Orbán återvald med så kallad supermajoritet. Kort därefter benådades de huliganer som dömts för upploppen runt tv-huset utan förklaring.
Det var vid den här tiden som Ungern slog in på en ny kurs av auktoritär, konservativ nationalism, och nationen har inte lämnat den vägen sedan dess. Våldsamma, nationalistiska fotbollsfans hjälpte till att bryta upp den.
Såhär i Champions League-tider gör vi ofta konstaterandet att konkurrensen inom den europeiska toppfotbollen förskjutits på ett nytt sätt. Numera tävlar städer mot nationer, klubbkassor mot statliga investeringsfonder.
Det är väldokumenterat och genomdiskuterat att Paris Saint-Germain finansierar sina toppförsök med den qatariska regeringskassan – men egentligen borde vi prata lika mycket om dagens ungerska fotboll, hur den fungerar och vad den står för. Om nu PSG är en ekonomiskt dopad sprinter i 100-metersloppet så är samtliga ungerska deltagare del av ett enda stort statligt dopningsprogram.
När Viktor Orbán blev premiärminister igen var den ungerska ligan nere på en skrattretande 36:e plats på Europarankningen – mitt mellan lilleputtarna Moldavien och Azerbajdzjan – samtidigt som herrlandslaget befann sig 57:e plats på Fifa-listan.
Skulle det gå att stärka den nationella självkänslan med fotbollsframgångar behövde något förändras både snabbt och dramatiskt – och Viktor Orbán var just den sortens politiker som drogs till dramatiska förändringar och okonventionella lösningar.
1,5 biljoner ungerska forint till idrotten
2011 drev han igenom det unika stödpaket som hela den ungerska fotbollen fortfarande lutar sig mot. Förenklat uttryckt innebär det att ungerska företag rätt och slätt kan välja mellan att betala bolagsskatt till staten och att skänka samma pengar till idrottsrörelsen.
Upplägget förkortas TAO, och i text låter det som en liten byråkratisk omskrivning. I praktiken har det inneburit en jordbävning.
Givetvis har en lång rad företagsledare föredragit gratissponsring och exponering istället för skatteinbetalningar – i synnerhet eftersom landets premiärminister bestämt uppmuntrat det – och beloppen som därmed omfördelats från statskassan till idrotten är direkt svindlande.
Några definitiva siffror finns inte redovisade, men när en oberoende sammanställning gjordes 2018 visade den att 1,5 biljoner ungerska forint gått den här vägen. Skriver vi ut den summan med siffror för åskådliggörandets skull innebär det 1 500 000 000 000 forint, konverterar det vi till svenska motsvarar det drygt 50 miljarder kronor.
Det är så mycket att det givit utslag på Ungerns BNP-siffror. Det är mer än vad Qatar pumpat in i PSG, Abu Dhabi investerat i Manchester City och Roman Abramovitj skänkt till Chelsea sammanlagt – och den klart största delen av de här enorma ungerska pengarna har gått till fotbollen.
Den enskilt största mottagaren av TAO-pengar är klubben som Hammarby möter nästa vecka, klubben som numera går under namnet Puskás Akadémia.
Bakgrunden är välkänd vid det här laget, men eftersom historien bara fortsätter att växa har den kommit att tjäna som illustration av hur Viktor Orbáns styre alltmer kantrar mot nepotistisk kleptokrati.
Som nämndes i början av texten spelade Orbán fortfarande organiserad fotboll långt in i livet, högt upp i den politiska karriären. Klubben han representerade mellan sina premiärministerperioder hette Felcsút FC, och var ett litet ängagäng från hans egen hemby.
I takt med att Viktor Orbán omvandlade sig själv från spelare till klubbpresident klättrade Felcsút från sjätte- till andradivisionen, och det var naturligtvis uppenbart att det var hans kontakter och kapital som låg bakom uppsvinget.
Så långt hade ändå de flesta inblandade överseende med arrangemanget och avancemanget. De privata investeringarna var inte något som behövde granskas i detalj – snarare som något som ansågs ligga inom det generella maktmannamandatet – och Viktor Orbán var dessutom noga med att profilera sitt fotbollsföretag som en akademi- och utvecklingsklubb.
Han kan ju sin symbolpolitik, och lyckades med ett trollerinummer när han förhandlade loss rätten att använda sig av Ferenc Puskás namn från den avlidne nationalikonens dödsbo.
Att Puskás själv aldrig hade haft något att göra med Felcsút FC – att han aldrig ens besökt byn – var likgiltigt. Viktor Orbán lät ändå döpa om klubben till Puskás Akadémia FC, och pratade vitt och brett om hur en satsning på ungdom och utveckling skulle leda det ungerska återtåget till höjderna de varit uppe på då Puskás fick världen att häpna av beundran.
Men någonstans här slog tankarna bakom klubbygget över från ambitiös vision till svindleriförsörjt storhetsvansinne.
Nästan omedelbart efter att Orbán vunnit valet och drivit igenom TAO-reformen beslutades det om en ny och överdådig arena i Felcsút. Den skulle visserligen inte bli så stor – 3 800 platser är bara lite mer än dubbelt så många som byns 1 800 invånare – men den skulle bli storslagen och den skulle bli påkostad.
Och en dryg miljard kronor senare nu står den nu där, iögonfallande och ståtlig, med huvudingången 20 bekväma meter från Viktor Orbáns eget sommarhus. Arkitektoniskt är arenan ofrånkomligen ett mästerverk – höga trävalv och införlivade koppartorn gör arenaupplevelsen nästan sakral – men en obegränsad budget brukar ju till sist ge spektakulära resultat.
Det gäller vid ritborden, och det gäller på fotbollsplanen.
Puskás Akadémia har inga fans och ingen historia, men likafullt har de konkurrenskraft. Trots ett hemmasnitt på 1300 åskådare och matchdagsintäkter begränsade till sisådär 75 000 kronor – före pandemin – har de numera den tredje största budgeten inom ungersk fotboll.
Den ursprungliga akademitanken slängdes åt sidan då laget åkte ur högstaligan 2016, och sedan dess har de istället värvat dyrt och etablerat. Snarare än att satsa på ungerska ungdomar har de hämtat in 32 utländska spelare enbart under de senaste 3 åren.
Och till slut har de alltså även lyckats.
Efter en svit tvivelaktiga domslut – den där sorten som fick motståndartränare bötfällda för ursinniga klagomål – lyckades det gamla byalaget knipa en tredjeplats i ligan i början av sommaren, säkra en kvalplats till Europa League och en tripp till södra Stockholm.
När allt kommer kring och summeras är det ändå en dimension av den ungerska fotbollen som är mer häpnadsväckande än någon annan.
Klassiska Újpest ägs fortfarande av belgaren Roderick Duchâtelet, men därutöver kontrolleras i stort sett alla andra elitklubbar av politiker eller affärsmän med nära personliga band till Viktor Orbán.
MTK Budapest ägs av Tamás Deutsch, som representerar regeringspartiet Fidesz i Europaparlamentet. Mezőkövesdi styrs av András Tállai, som haft olika positioner och ministerposter inom finansdepartementet. Paks kontrolleras av János Süli, som är Fidesz-minister utan portfölj. Fehérvár av István Garancsi, som är affärskompis med Orbán och dessutom har en luddig titel som hans representant i turistfrågor.
Och så vidare och så vidare, hela vägen genom tabellen och till och med vidare ner i andradivisionen.
Viktor Orbán har alltid trott på att tjänster och gentjänster, på sin egen sorts lojalitet och på att hålla sina vänner nära sig. Idag är han själv Ungerns premiärminister, samtidigt som landets president heter János Áder och rikets talman László Kövér. De tre har varit nära vänner i årtionden; redan i skarven mellan 1980- och 1990-tal spelade de i samma korpfotbollslag på kvällarna.
Men bland alla de som både givit och fått fördelar från den ungerska fotbollen är det ändå ett annat namn som sticker ut tydligare än något annat. Lőrinc Mészáros ärvde titeln som klubbpresident för Puskás Akadémia från Viktor Orbán, när den sistnämnde blev återvald som premiärminister.
Fram till dess hade han egentligen bara varit en landsortsgrabb som försökt hanka sig fram som gasinstallatör. Det hade inte gått något vidare. Fram till det att Viktor Orbán tog in honom i fotbollsklubben – de två hade gått i samma lågstadieskola som barn – vacklade hans gasfirma på gränsen mot konkurs.
Tio år senare är nu Lőrinc Mészáros inte bara president för en fotbollsklubb som ska delta i Europa League. Han är dessutom hela Ungerns rikaste man – med en personlig förmögenhet på sisådär tolv miljarder kronor – eftersom hans olika företag vunnit var och varannan statlig upphandling under ett helt årtionde.
– Det är tack vare tur, Gud och Viktor Orbán, förklarade Lőrinc Mészáros sin askungesaga häromåret.
Innan vi stänger till om det brokiga persongalleriet av fotbollspotentater runt Viktor Orbán är det en sista figur vi måste redogöra för.
Klubbpresidenten för bjässen Ferencváros heter nämligen Gábor Kubatov, och han var mellanhanden som parade ihop Viktor Orbán med klubbens våldsbejakande kurva strax innan de politiska kravallerna bröt ut hösten 2006.
Kubatov har varit politiskt aktiv i Fidesz sedan början av 2000-talet, men i den rollen har han främst gjort sig känd som det ungerska parlamentets allra mest inaktiva medlem (han höll ett enda anförande under åtta år). Under samma period avancerade han dock samtidigt från att själv vara stökig Ferencváros-supporter till att bli en sorts säkerhetschef för klubben och till sist dess president.
Hans viktigaste uppdrag längs vägen har varit att utgöra varit länken mellan parlamentssal och ståplatsläktare, mellan en nationalistisk rörelse på frammarsch och dess allra mest stridsklara fotsoldater. Så fort Fidesz behövde få ut folk på gatorna så visste alla var de gick att hitta.
Med tiden passerades dock en realpolitisk skiljelinje, då Gábor Kubatovs gamla blodsbröder från Ferencvaros-läktaren gick från användbar tillgång till tydlig belastning.
Framme vid makten var inte Fidesz längre en ilsket gläfsande politisk pitbull, utan behövde framstå ett stramt, sobert statsbärande regeringsparti. Och då fungerade det helt enkelt inget vidare med band till en läktarmiljö som blev alltmer radikaliserad och högerextrem, som sjöng triumferande om Auschwitz och nazistiska krigsförbrytare.
Så Fidesz bröt med Ferencváros, eller i alla fall med deras ledande ultrasgrupper. När nya Groupama Arena invigdes – kostnaden på en knapp halvmiljard täcktes av TAO-pengar – så hade Gábor Kubatov låtit förse den med biometriska scanners för venavläsning.
Inga oönskade släpptes in.
I slutet av maj i år blev två unga män knivhuggna till döds på Ferenc Deák-torget i centrala Budapest. De gripna visade sig vara romer, medan offren ingick i den högerextrema supportermiljön runt Újpest.
Under dagarna som följde samlades återigen tusentals arga nationalister. I stort sett hela den ungerska ultrasrörelsen slöt upp, och gjorde gemensam sak med neofascisterna i Mi Hazánk (Vårt hemland) och öppet nazistiska Betyársereg.
Egentligen var det inget överraskande med det, men det var däremot lite ögonbrynshöjande när ett välbekant ansikte dök upp bland demonstranterna. Det gick att fråga sig vad Ungerns största fotbollsstjärna Balázs Dzsudzsák gjorde där – och det gick att göra det av mer än en anledning.
Den politiska kontexten var en sak, men sedan var det ju det här med pandemisituationen också. Dzsudzsák spelar i Förenade Arabemiraten numera, och borde därför ha behövt tillbringa två veckor i karantän när han väl återvände till Ungern.
Men här stod han ju mitt bland tusentals andra i centrala Budapest, några få dagar efter att han bevisligen befunnit sig i Abu Dhabi...? Det visade sig att det ungerska utrikesministeriet utfärdat ett diplomatpass åt Balázs Dzsudzsák, och att han därför var undantagen lagar och begränsningar som gällde vanliga medborgare.
På ett sätt förbluffande, men på ett annat sätt bara en logisk fortsättning på den särbehandling som Viktor Orbán konsekvent riktat mot fotbollen och dess utövare.
Sedan flera år tillbaka hade spelarna i högstaligan fått kraftiga skattelättnader – ”Lex Dzsudzsák” – och under pandemin har de nu dessutom ansetts ha en samhällsbärande funktion och behandlats därefter. Även om tyska Bundesliga hann före med själva fotbollen var Ungern den första europeiska ligan att precisera ett datum för återstarten efter Corona-uppehållet.
Till sist finns det ändå en sanning som visat sig giltig oavsett om den appliceras på livet, politiken eller fotbollen: Vinnaren skriver historien. Dina idéer kommer inte att recenseras utifrån hur de lät när allt startade, utan de kommer att bedömas av hur väl de höll ihop när de landade.
Just nu innebär det att fotbollen är ett stort politiskt problem för Viktor Orbán – för det har ju faktiskt inte blivit som han lovade.
Trots alla omdirigerade miljarder är det ungerska landslaget i stort sett lika svagt som det var för tio år sedan, ligan så gott som lika usel. Trots alla nybyggda fotbollsarenor – 11 stycken, med den nya nationalstadion i topp – är publiksiffrorna lika deprimerade låga.
För tio år sedan var snittet i högstaligan 3 363. Sedan dess har några ultrasgrupper blivit utestängda, och kanske har några familjer återvänt. Så i år landade snittet på 3 155.
Viktor Orbán har verkligen ansträngt sig maximalt för att lyfta den ungerska fotbollen. Han har till och med låtit finansiera klubbar i territorier som förlorades i Trianonfördraget, men som fortfarande rymmer etniskt ungersk befolkning: DAC (Slovakien), Sepsi (Rumänien), Osijek (Kroatien), TSK (Serbien) och NK Nafta (Slovenien).
Men någon märkbar effekt på den ungerska självkänslan och den ungerska samhörigheten? Överhuvudtaget ingen. Snarare har fotbollen i allt högre utsträckning börjat anta formen av ett damoklessvärd som hänger över Viktor Orbáns huvud.
Är det här verkligen en politiker som klarar av att driva igenom sina visioner och uppfylla sina löften? Och framförallt: Är det här en man som värderar och prioriterar på ett rimligt sätt?
En gång ringde Bill Clinton för att diskutera en Natio-operation i det forna Jugoslavien. Viktor Orbán lät meddela att han skulle återkomma senare, han hade inte tid att prata eftersom han var mitt uppe i en fotbollsträning.
Medan Ungerns nybyggda fotbollsarenor nu skiner så förfaller landets sjukhus. Och samtidigt som reallönerna sjunker för grundskolelärarna klubbas det igenom ytterligare skattelättnader för invärvade ytterbackar.
Det finns något paradoxalt i att den så tydligt nationalistiskt drivna ungerska fotbollen alltjämt är helt beroende av utländska importer, och det blir extra tydligt när några av de allra mest betydelsefulla spelarna är flyktingpojkar som aldrig ens släppts in i landet utan bollskor.
I Puskás Akadémia är visserligen anfallaren med det magnifika namnet Gol-Gol Mebrahtyu mest bara en spelare bland andra, men i Ferencváros är yttern Tokmac Nguen det bästa och mest utslagsgivande de har.
Den förstnämnde är en etnisk eritrean, född i Sudan och uppväxt i Australien. Den senare en norrman med sydsudanesiska föräldrar, som föddes i ett kenyanskt flyktingläger.
När Tokmac Nguen firade ett mål med att visa upp en tröja med texten ”Justice For George Floyd” i början av sommaren så fick han en reprimand från det ungerska fotbollsförbundet. I hemmamatchen som följde ställde sig Ferencváros-fans bakom en ”White Lives Matter”-banderoll utan påföljd.
Ikväll är det ändå Tokmac Nguen som Viktor Orbán hoppas på, förlitar sig på.
Inte en enda ungersk klubb har lyckats kvalificera sig för Champions League sedan han sjösatte sin statliga fotbollssatsning. Skulle Ferencváros lyckas skulle det ge honom en typ av rättfärdigande argument.
Skulle däremot Djurgården vinna – och skulle Hammarby dessutom slå ut premiärministerns eget Puskás Akadémia – så skulle det innebära något mycket större och något mycket mer allvarligt än bara en sportslig motgång.
Det skulle vara ett slag mot ett statsstyre, ett nationalprojekt, en världssyn.
SPELTIPS: Europatipset i sista stund: Se expertens skrällar och spikar