Anrell: Anja njuter av att känna pressen

Det finns vinnare och så finns det vinnare.

Och så finns det Anja.

Orsaken tror jag är enkel: Anja njuter när andra pojkar och flickor kräks av ångesten och pressen.

helskärm

Det var under OS i Salt Lake City för tre år sen som en del av oss försökte följa Anja samma dag som Tre Kronor genomförde sin totala ångestmatch mot Vitryssland. Anja åkte samtidigt, vill jag minnas, och hon åkte bort sig.

Några av mina kollegor valde bort Vitryssland och det skapade möjligen en del ångest hos dem, men ångesten inne i ishallen var inte mindre, bara av en annan sort.

Jag hade träffat Anja några dagar tidigare i samband med träning. Jag frågade henne om hur hon hanterar press och det är jag sannolikt inte den enda som gjort. Hon svarade något som var mycket enkelt att begripa; det var inte så att hon inte kände press, snarare tvärtom, men hade ett sätt att hantera press som jag aldrig mött hos någon annan.

Hon njöt av den.

Jag hade just mött Magdalena Forsberg som hade en fullständigt, totalt annorlunda metod att hantera press - hon dukade under för den. Hon kände bendarr ute på skjutplatsen när hon drabbades av insikten att hela Sverige tittade på henne och hoppades och önskade och kanske rent av krävde att hon skulle vinna.

Magda mådde illa av pressen.

Jag fascinerades av Anja

Hon kände bendarr varje gång den var riktigt stor och det inte bara handlade om den där normala adrenalinframkallande vardagspressen. Då gick det bra.

Jag hade sett Salo, Sudden och de andra som några dagar senare skulle duka under för pressen under OS.

Jag hade sett flera andra idrottare som stod på startlinjen och fick bendarr just när det skulle vara deras livs stora stund.

Och så pratade jag med Anja.

Det var en av de första gångerna jag träffade henne och jag var fascinerad av hennes sätt att möta media, hon var en i raden av kaxiga utförstjejer som hade ett väldigt avslappnat förhållande till media, lite kaxig, lite distanserad, lite kompisgnabbig - mycket integritet.

Vi pratade om pressen och hon kunde känna pressen, sa hon, men aldrig som ett problem, snarare som en möjlighet. Kanske som ett sätt att vässa kroppen och psyket, som ett sätt att bli bäst. Hon berättade det inte för att skryta, utan mera som en självklarhet.

Bendarr före - och efter

Magdalena berättade den gången att hon kände bendarret - inför prestationen.

Anja berättade i går att hon kände ungefär samma bendarr - efter prestationen.

När de sista åkarna försökte slå hennes tid darrade benen. Jag antar att det är en smula typiskt för idrottare som har den perfekta kontrollen över sig själv, men mår fruktansvärt illa över sånt de inte kan kontrollera. Det ideala tillståndet för Anja hade väl varit att åka sist. Det fick hon inte.

Men det gick bra ändå.

Det gick väldigt bra ändå.

Jag tror det här är en ganska ovanlig egenskap hos idrottare. De flesta talar om att de jobbar med den psykiska biten och vandrar mellan olika mentala tränare. Men jag skulle gissa att det är vanligare med Magdalena Forsbergs bendarr än Anjas.

Det är vanligare att idrottarna hamnar hos mentala kvacksalvare än överst på prispallen.

Det är den bistra sanningen.

Därför är det tur att Anja finns.

En annan sak som det är lika lätt att ha en åsikt om är Anjas nästan totala öppenhet. Man kan läsa hennes ansikte som en öppen bok när hon tävlar, när hon besöker en tv-studio eller när hon drar in i en stor påkostad och flashig idrottsgala.

Hon njuter eller hon hatar och hon visar mer än gärna hur hon mår.

Även om hon mår illa.

Jag gillar det. Jag gillar människor som inte är politiskt korrekta och konflikträdda. Anja har haft en del åsikter om utförsåkningslaget genom åren och hade synpunkter på Pernilla Wibergs metoder för att få träna i sin pojkväns pister.

Men allra bäst gillar jag att hon visat sin totala surhet inför Idrottsgalans skandalösa behandling av henne.

I år uteblev hon helt och berättade för alla som ville veta att det ju faktiskt inte var någon idé att åka dit eftersom den så kallade akademi som utsåg de olika vinnarna ändå aldrig verkade uppskatta hennes förtjänster.

Jag gillar att hon vågar vara bitter.

Det är så få som verkligen står för sin bitterhet. Och ibland tror jag att det bara är de som bejakar sin bitterhet som får sin revansch.

Och svenska folket verkade ju inte heller vilja rösta på henne för Jerringpriset. Hon tvingades istället svara på den ständigt återkommande frågan om varför hon tror att hon inte är folkkär. Det är säkert en berättigad fråga men det är knappast en fråga av den typen man själv ska behöva svara på.

Fuck you, sa Anja till Idrottsgalan och åkte och tränade i stället.

Det gjorde hon rätt i. Kanske var det därför hon vann. Kanske är det därför hon kan bli årets Stefan Holm - en annan vinnare som pissats på av Idrottsgalan och som fått sin revansch.

En annan som vågade vara bitter.

Kanske är det Anjas tur nästa år att vinna rubbet i Globen.

Det är hon värd. Det är hon mer än värd.

Det kan bli en gala att minnas

Jag kan redan nu se hur hon skrider upp för trapporna till scenen i Globen och benen darrar lite för hon har ju de där korkskruvslockarna hon hade häromåret som gör att hon ser ut som den där bruden i A-teens ni vet, och hon darrar lite på rösten när triumfens ögonblick närmar sig och hon tackar hela svenska folket och akademin och - och pappa.

Ständigt denna pappa Anders som talade så vackert om vikten av att ha vanliga enkla skidor i veckan och Anja kommer att få en tår i ögat och pappa kommer att få en tår i ögot och svenska folket kommer att gråta floder och så kommer Anders att få Sportspegelns pris och hålla ett tal om hur mycket han älskar sin dotter och han kommer att upprepa det han sa i tv i går om att han inte fattar varifrån Anja får kraften i från och alla kommer att tänka då precis som i går att en del av kraften får hon nog från dig Anders och det kommer att vara en så stor stund där i januari 2006, en så fruktansvärt stor stund...

Det är Anja värd.

Det är hon mer än värd.

Lasse Anrell