Niva: Är nu ett enda steg ifrån evigheten
SÃO PAULO. De gör inga mål och de spelar inte vidare bra och de anfaller knappt ens.
Argentinarna ägnar sig åt viktigare saker.
Segerstegen har sett ganska ranglig ut under hela klättringen, men nu återstår ett enda kliv upp till evigheten.
De har en präst som följer med laget och de har påven på sin sida och själva brukar de peka på sin fotbollshistoria och säga att gud är argentinare.
Vilka är vi att tvivla?
Ifrågasatte Sergio Romero räddade två straffar här ikväll – lika många som han gjorde ligastarter under hela förra säsongen – och fick det ljusblå läktarhavet att sjunga som det inte sjungit på 24 år.
De har knappast imponerat på en enda människa under en enda hel halvlek i den här turneringen – men här står nu ändå Argentina och ska spela VM-final på Maracanã.
Blir härskare över Sydamerika
Vinner de på söndag så tar de inte bara hem en världsmästartitel, utan då blir de samtidigt också fotbollshärskare över Sydamerika för all framtid.
Brasilien kan peka på sina fem bucklor hur mycket de vill. Det vet likaväl som alla andra att just den här räknas sexdubbelt i den här regionen.
Som om vi inte redan kände till det har ju den här semifinalrundan en gång för alla bevisat att Argentina är en annan sorts fotbollsnation än Brasilien.
På gott och ont skulle de aldrig någonsin slänga sig huvudlöst in i en VM-semifinal för att sedan summera läget efter någon halvtimme eller så, i synnerhet inte med Alejandro Sabella som vakthund.
Den gamle Estudiantes-eleven är och förblir Bilardista i själ och tanke, den typen av riskminimerande argentinsk tränare som i första hand skickar ut sin elva till en avgörande match med order om att inte förlora den.
Hans främsta representanter på planen är inte de offensiva kreatörerna, utan de tappra, cyniska krigarna som Pablo Zabaleta och Javier Mascherano.
Det blev därefter, en match med väldigt lite Messi och väldigt mycket Mascherano.
Ordningen är ju inte direkt given.
Litar till sina kämpar
För några år sedan drog det argentinska magasinet El Gráfico igång en stor apparat för att ta en omslagsbild med just Leo Messi och Javier Mascherano tillsammans.
Nästa gång Mascherano hörde talas om bilden så fick han veta att den hade hamnat i tidningens reception. Det var bara det att hans eget huvud nu var urholkat, så att besökaren istället kunde sticka in sitt eget och på så sätt stå i landslagströja bredvid Leo Messi.
– Tja... Det var väl bra att bilden i alla fall kom till användning, konstaterade Mascherano lakoniskt.
Funktionaliteten framför allt. I dag gjorde Mascherano tre misstag i tät följd – alla direkt efter den där smällen mot huvudet som jag själv inte är läkare nog för att bedöma konsekvenserna av – men i övrigt var han så gott som felfri.
Det går att säga att Argentina vann semifinalen på straffar. Jag misstänker att Alejandro Sabella snarare hade formulerat det som att de undvek att förlora den när Javier Mascherano tajmade sin glidtackling mot Arjen Robben i sista minuten.
Messi då? Nästan ingenting alls.
Kan bli den störste
Hans aktionsradie var så liten att han överhuvudtaget inte var inblandad i spelet under stora stycken.
Både hans mandat och hans spelstil har ju förändrats med åren. Som 27-åring är han inte längre den där lilla vesslan som viner runt motståndarnas straffområde, utan numera är han en betydligt mer återhållsam och eftertänksam spelare, som värderar lägena på ett helt annat sätt.
Är han därmed en klokare och bättre spelare?
Jag är själv långtifrån säker på det, men just nu är det av ganska underordnad betydelse. Det finns för gott om potentiellt pikanta paradoxer framför oss.
Inte bara den argentinska skrävlarrätten ligger i potten – där finns såklart också Leo Messis egen plats i historien.
Själv tycker jag inte att han är världens allra bästa spelare just nu och jag lutar dessutom åt att han var ännu vassare för några år sedan. Ändå är jag nog beredd på att ranka upp honom som tidernas allra största fotbollsspelare ifall han leder sitt lag till pokalen på söndag.