De sviker sina lag
Stjärnorna med hög lön ska också ge avkastning på isen
Hur mycket kan man begära av en hockeyspelare?
Svar: Motsvarande det som finns i lönekuvertet.
Därför kräver jag mer av många än de visat hittills.
Som Tomi Kallio i Frölunda, Marcus Nilson i Djurgården eller Mathias Månsson i Södertälje.
Ingen åker frivilligt ut på isen och underpresterar på ren vilja. Men det finns så många som har så mycket mer att ge.
Och som har betalt för det.
Här talar vi om månadslöner på mellan 200 000 och 400 000 kronor och en avkastning som är lika med noll. Spelare som slarvar lite för ofta, som är lite för bekväma och som kanske varit i klubben för länge.
Jag hade önskat att Sverige hade samma system som man har i NHL, där man kan skicka spelare som kört fast till farmarlagen eller göra bytesaffärer med andra klubbar.
Det ger väl ingen anställningstrygghet som vi är vana vid i Sverige, men det skapar ett yttre hot som får spelarna att skärpa sinnet och ge hundra procent i varje match.
Nu klickar det för ”Linkan”
Fredrik Bremberg är ett exempel på en spelare som kan se både loj och ointresserad ut och det gjorde han också under hela hösten. Visst hade han skadeproblem och hela sanningen kanske inte har kommit fram, men nu visar han sitt riktiga ansikte igen.
Spelgeniet, målgöraren, framspelaren.
Att han kommer med på min lista här intill beror enbart på den skrala hösten.
Nu är han uppe åtta poäng på de fyra senaste matcherna – fem mål och tre assist. Och allt behöver inte vara ”Linkans” fel. Nu har han fått spela med Kamil Piros och Kris Beech i HV:s andrakedja och där har det plötsligt klickat till hundra procent.
Samtidigt ställs tränaren Janne Karlsson inför ett nytt problem, då Teemu Laine är tillbaka efter skada.
Finländaren som är HV:s målkung så här långt, en av elitseriens absolut bästa forwards och mannen som avgjorde SM-finalen i våras.
Ska ”Linkan” vara kvar i andrakedjan, finns bara plats för Laine i en tredje- eller fjärdekedja.
Nåja. Det är HV:s eget lyxproblem.
Kallio skulle må bra av ett byte
Tomi Kallio har jag alltid gillat och han och Niklas Andersson är fortfarande Frölundas bästa poängplockare.
Men bakåt läcker det. I spel fem mot fem och fyra mot fyra står båda på –12 i plus/minus. Där har de gått back ordentligt och det är aldrig godkänt.
Kallio kan så mycket mer.
Jag tror han är en spelare som skulle må bra av ett miljöombyte och en nytändning.
Marcus Nilson i Djurgården är ett annat exempel. Det enda han bevisat så här långt är varför han inte lyckades ta en plats i NHL i höstas.
Marcus Nilson var grym i fjol, en av de spelare som lyfte Djurgården till toppen igen och spelade laget till en SM-final. Hittills i år har han bara varit en skugga av den spelaren.
Intressanta resultat i går, där Modo studsade tillbaka och vann borta mot Luleå med 3–2. Luleå har Linköping sniffande i baken nu, bara tre poäng från norrbottningarnas fjärdeplats.
Ingen ny final för Djurgården
När man väl börjar förlora går det fort utför med trepoängssystemet och Luleås problem har varit spelet på hemmaplan den sista tiden.
Bara en seger vid full tid på de sex senaste hemma, efter en succéhöst då de vägrade att förlora i Coop Arena.
Timrå lyckades slå Djurgården i den match jag själv såg. Det var ingen större hockeyunderhållning, massor av slarv och felpassningar.
Båda lagen är ursäktade av extremt många skador, men jag tror redan det går att räkna bort Djurgården från en ny SM-final.
De spetskvaliteter som tog laget dit i fjol, finns inte i vinter.
Tyvärr.