Mönstereleven – och rebellen
Två olika livshållningar, två talanger som blev stjärnor – David Alaba och Marko Arnautovic är Österrikes nutid och framtid
En halvmilsvid triangel.
Vid spetsen ligger den österrikiska nationalarenan.
Vid baspunkterna har två stjärnspelare sina barndomshem. Mellan dem ryms både två olika livshållningar och ett helt lands fotbollsframtid.
Ernst-Happel-Stadion i Wien ligger bara några hundra meter ifrån Donau. Går du ner dit och tittar ut över floden så har du hela det klassiska Wien i ryggen.
Muséerna, torgen och de ståtliga byggnaderna ligger bakom dig. På andra sidan floden ser du i stället de delarna av staden som turister sällan har någon anledning att åka till.
Wien är uppdelad i 23 olika distrikt som utgår från mittpunkten i innerstaden. Det du nu ser framför dig är distrikt 21 och 22, ytterområdenas ytterområden.
Rakt framför dig ligger Donaustadt, ett jättedistrikt som rymmer allt mellan puttrig medelklassidyll och sterila mässhallar. Snett upp till vänster har du Floridsdorf, ett brokigt område där du bland annat hittar några nedgångna höghuskvarter med hög andel utlandsfödda.
Marko Arnautovic kommer från Floridsdorf. David Alaba växte upp i Donaustadt.
Tillsammans utgör de den österrikiska fotbollens nutid och framtid. De är två exceptionellt begåvade unga män som båda började spela fotboll med nationalarenan i sikte, men som har förvaltat sin talang på helt olika sätt.
Marko Arnautovic spelar landskamper med två flaggor insydda i sina bollskor, en österrikisk och en serbisk. Hans pappa flyttade till Floridsdorf under 1980-talet, men Arnautovic själv vet inte riktigt varför.
– Jag har aldrig frågat.
På samma sätt har Arnautovic svårt att precisera exakt vad hans föräldrar jobbade med när han var liten. Det var lite av varje. Ett ströjobb här och ett ströjobb där. Ingenting alls i perioder, men sedan ofta flera olika påhugg på en och samma gång.
Syskonen kom att uppfostra sig själva i ganska hög utsträckning.
– De hade mycket att göra, så vi barn var oftast utomhus. Tio minuter från vårt höghus låg ”Fotbollsburen”, och det var där jag lärde mig att spela. När det blev för mörkt för att fortsätta så mötte jag upp mina kompisar. Vi var riktiga gatuungar.
Skrev på som 17-åring
Det dröjde ganska många år innan skolan lärde Marko Arnautovic att prata engelska. Däremot lärde gatan honom turkiska i väldigt unga år. Hans umgänge bestod enbart av invandrarkillar, och han har beskrivit ett gäng på 30-40 grabbar som såg sig själva som härskare över sina kvarter.
– Vi stod där och hängde, och ingen som gick förbi fick ens titta på oss. Det var bara för dem att hålla ner huvudena och skynda vidare. Ibland kom det skinheads, med sina rakade huvuden, bomberjackor och höga läderkängor. De var ute efter oss eftersom vi var utlänningar, men de äldre av oss drev bort dem.
När Marko Arnautovic just fyllt 17 år skrev han proffskontrakt med Twente Enschede. Över en natt bytte han förortsgatorna han såg som sina mot en tyst bondestad på den holländska landsbygden.
Klubben lät honom bo hemma hos en värdfamilj, men Arnautovic avskydde det. Han var van vid att komma och gå som han ville, utan att någon kontrollerade vad han åt och när han gick till sängs. Efter bara några månader krävde han att få flytta.
– Då hamnade jag hos en ensamstående kvinna, och det var underbart. Hon lät mig göra precis vad jag ville. Hon bodde i ett trevåningshus, men jag fick ha källaren för mig själv och kunde bjuda in kompisar och så. Jag var helt klar i huvudet då, och det är då jag som spelar som bäst.
Familjen Alaba var faktiskt lite känd i Österrike redan innan sonen slog igenom som fotbollsspelare. En sjuksköterska från Filippinerna hade kommit som arbetskraftsinvandrare, och träffat en nigeriansk kille som bäst kan beskrivas som en sorts levnadskonstnär.
George Alaba hade ordnat så att en tjänsteman på den nigerianska ambassaden fixade in honom på universitetet i Wien. Han började läsa ekonomi och företagsadministration, men avbröt studierna för att försöka bli popstjärna i stället. Det lyckades. Som den ena halvan av duon Two In One nådde George Alaba bland annat en andraplats på den nationella singellistan.
Någonstans mitt i allt hann han dessutom med att bli den första mörkhyade rekryten i den österrikiska armén. Statstelevisionen gjorde till och med en dokumentär om honom och hans väg till korpralsgraden.
Tog alltid med sig kaffe och kakor
Musikpengarna gjorde så att familjen fick råd att flytta till en mer välbeställd del av Donaustadt, och när David Alaba började spela fotboll gjorde han det på en välskött gräsplan mellan ett villakvarter och ett område med kolonilotter.
– Både pappan och mamman var med vid varje match, som en sorts centralgestalter i föräldragruppen. De tog alltid med sig kaffe eller kakor, minns pojklagstränaren Gerhard Frey.
På samma sätt som pappan varit en banbrytare inom militären blev sonen det inom fotbollen. Redan som 14-åring blev han den yngste spelaren någonsin att spela för U19-landslaget. Som 15-åring gjorde han seniordebut i den österrikiska andraligan.
Tränaren som skickade in honom i vuxenfotbollen heter Thomas Janeschitz, och är i dag assisterande förbundskapten för a-landslaget.
– Ibland måste du vara modig som coach, men med David var jag inte ens orolig. Jag visste att han inte skulle vara nervös. Han har en otrolig självkännedom, och har alltid varit fullständigt obekymrad och rätt igenom professionell. Oavsett vad som har förväntats av honom så har han klarat det.
När den förre förbundskaptenen Josef Hickersberger först försökte prata med Marko Arnautovic blev han ignorerad.
– Jag sträckte fram handen och sa ”Hallå Marko”, men han gick förbi mig utan ett ord. Han är fortfarande ung. Kanske visste han inte vem jag var.
Nä, kanske visste inte Marko Arnautovic det. Eller så kanske han bara hade en av de där dagarna då han var på ännu lite mer anti- auktoritärt humör än vanligt.
Alla tränare han någonsin har haft har beskrivit honom på ungefär samma sätt. De har pratat om hans individualistiska hållning, hans svårighet att ställa sig själv till kollektivets tjänst och hans problem med att förhålla sig till andra regler än hans egna.
– Ett litet barn i en vuxen mans kropp, summerade José Mourinho under deras tid tillsammans i Inter.
Förra sommaren stoppades en Porsche Cayenne för en rutinkontroll. Efter en kort diskussion tappade Marko Arnautovic tålamodet med trafikpolisen.
– Jag står så långt ovanför dig att du inte ens borde få prata med mig. Jag tjänar så mycket att jag kan köpa hela ditt liv.
Några månader därefter blev han pappa för första gången, och försäkrade då att det innebar en slutpunkt för hans vilda ungdomsår. Nu skulle det bytas blöjor och diskas nappflaskor, inte stökas runt på nattklubbar.
Det höll i ett knappt halvår. Sedan stoppades en fradgatuggande Arnautovic för fortkörning, klockan tre på morgonen, mindre än två dygn före en ödesmatch. Werder Bremen stängde omedelbart av honom på obestämd tid.
Som en konsekvens har det nu gått 48 dagar sedan Arnautovic spelade match. Ändå förblir han given i lands- lagselvan. Sverigedödaren Andreas Herzog förklarar:
– Det har funnits en Krankl, en Herzog, en Polster och en Prohaska, men skulle Arnautovic förverkliga sin potential skulle han ställa alla oss i skuggan. Han kan bli den klart bäste fotbollsspelaren som vi har fått ut på planen de senaste 30 åren.
Fjolårssäsongens Champions League-semi mellan Bayern München och Real Madrid kom ju att avgöras på straffar nere på Bernabéu.
Förste skytt? En 19-åring från Donaustadt i Wien. Inga problem. David Alaba skickade Iker Casillas åt vänster, bollen ner i det högra hörnet. Näst på tur var Cristiano Ronaldo. Han missade.
– Den straffen sa mer om Alaba än alla intervjuer han någonsin gjort, menar Österrikes nuvarande förbundskapten Marcel Koller.
”Laget har fått kultkaraktär”
Ända sedan David Alaba flyttade till München – och själv insisterade på att få bo på klubbens internat inne på träningsanläggningen – har han fortsatt skriva historia.
Yngst någonsin i Bayern Münchens a-lag. Yngst någonsin i a-landslaget. Förste österrikare att vinna Champions League.
Naturligtvis är David Alaba välsignad med både en naturlig bollbehandling och en explosiv fysik, men det som främst utmärker honom är ändå hans fokuserade professionalitet och hans nästan osannolika mognad.
Den här säsongen har förmodligen varit den bästa i Franck Ribérys karriär. Fransmannen har hunnit bli 30 år och har varit med om det mesta – men flera Bayern München-ledare menar nu att huvudförklaringen till hans fina form är att han fått spela framför David Alaba.
– Han har haft ett väldigt gott inflytande på Franck, konstaterar den gamle storspelaren Paul Breitner.
David Alaba fungerar så. Han klarar av att möta alla sorters utmaningar med både allvar, noggrannhet och glädje – och samtidigt förmedla samma känslor till dem runtomkring sig.
Hans pappa George vill gärna tro att den förmågan kommer hemifrån.
– Mentaliteten är viktig, och min son har fått med sig essensen av tre olika kontinenter. Han har glädjen och sammanhållningen från Nigeria, ambitionen och disciplinen från Europa och ödmjukheten och toleransen från Filippinerna. Dessutom har han trygghet från vår kyrka. Det finns ingenting i den här världen som gör honom osäker eller rädd.
När Österrike skulle spela EM på hemma-plan för fem år sedan var förtroendet för landslaget så lågt att det drevs en allvarligt menad kampanj för att få dem att ställa sin plats till förfogande.
Den attityden är borta nu. Segrarna har visserligen inte strömmat in, men framtidstron har återvänt i takt med att medelåldern sänkts och potentialen höjts.
– Laget har fått kultkaraktär, mest tack vare galjonsfigurerna Alaba och Arnautovic. De är draglok som tilltalar massorna, säger förbundspresidenten Leo Windtner.
Bland supportrar finns det visserligen en tendens att föredra den ena framför den andra – vissa gillar mönstereleven Alaba, andra tilltalas av rebellen Arnautovic – men spelarna själva har haft nästan överraskande lätt att hitta det gemensamma.
”Tror vi är på rätt väg nu”
Snabbt har de vuxit ihop till bästa landslagskompisar. Inför kvalmatchen mot Kazakstan i höstas stod de tillsammans och lyssnade på musik i varsin hörlur nere på innerplan. När Aranutovic sedan spelade fram Alaba till sitt första landslagsmål genomförde de någon slags koordinerat firande ute i längdhoppsgropen.
Förbundskaptenen Marcel Koller gillade det han såg, av så många olika anledningar.
– Jag tror att vi är på rätt väg nu. Även om Marko skapade rubriker igen nyligen så tror jag att han håller på att renas. Han håller på att ta in det som David alltid haft med sig: I slutändan är det som händer på planen det enda som räknas. Det är det som avgör hur andra ser på dig.