Anrell: Jag vet vem som blir kung – det blir Hellner
VANCOUVER. Jag kan redan se det framför mig:
In på upploppet kommer de sida vid sida – Petter Northug och Marcus Hellner...
Jag ryser bara jag tänker på det.
Snälla Hellner – ge oss en ny klassiker i kväll.
Det gäller att ha tydliga målbilder i ett mästerskap. Även för oss som står bredvid i målfållan och väntar, som häromdagen när Marcus Hellner vann dubbeljakten eller när Björn Ferry vann sin skidskytteseger.
Björn Ferry pratade om det själv när han berättade att han inför OS hade matat sig så full med positiva bilder av att han skulle ta OS- guld så att han, när han väl hade gjort det, skulle vara så indoktrinerad av sig själv att han knappt blev överraskad.
Exakt så blev det.
Björn var den enda i världen som inte var överraskad över det där guldet.
När det gäller stafetten i kväll så har jag därför matat mig själv så full med bilder av hur målgången ska se ut:
Northug har startat sistasträckan med 30 sekunders försprång före Hellner, efter att bland annat Johan Olsson gjort en strålande åkning som lett till att Sverige skuggar norrmännen.
Northug kan inte driva ett race
30 sekunder före alla andra – vilken mardröm för Northug, som inte kan ligga före andra skidåkare och driva ett race.
Han släpper snabbt upp Hellner som lägger sig bakom innan han tvingas gå upp och dra lite. Men sen tvingar han fram Northug i alla fall, när avståndet till trean blivit lite mer betryggande.
Mot upploppet kommer de sida vid sida.
Kurvan blir avgörande och ni vet ju alla hur extremt stark Hellner är där.
Alla som såg guldloppet minns det i alla fall. Northug var inte riktigt med i den matchen, så han kanske missade det.
Trots ytterkurva går Hellner förbi och det blir en rasande finish där Northug och Hellner gör upp om titeln vem som är OS skidkung.
Jag vet vem som vinner.
Min målbild är så tydlig. Hellner flyger som han gjorde häromdagen och Northug forsar fram som i sprintstafetten. Det blir målfoto, men Hellner döms som etta med marginalen av någon futtig millimeter.
Det blir en klassiker som man kommer att tala om med samma efterhängsna intensitet som man i Norge talar om den där dagen vid VM 1982 i Holmenkollen då Oddvar Brå knäckte staven i VM-stafetten och sen fick dela guldet med Sovjet som hade Zavjalov på sista sträckan.
Eller som vi svenskar talar om när Thomas Magnusson gjorde det där rycket vid skid-VM i Lahtis 1978 i sista backen av stafetten och skakade av sig finländaren Matti Pitkänen.
Oddvars Brås brutna stav svider än i den norska folksjälen – folk minns var de var just då med samma obehagliga tydlighet som man i Sverige minns exakt var man var när Ingemar Johansson vann över Floyd.
Folk daltar för mycket med Northug
Petter Northug har redan gjort sitt till för att hetsa upp stämningen med en massa uttalanden om hur dåliga Sverige är och visat hur fixerad han är vid svenskarna i allmänhet men Emil Jönsson och Marcus Hellner i synnerhet.
Northug har ett helt annat problem; han är för överlägsen i det norska laget. Folk daltar med honom, han omges av jasägare och ryggdunkare och därför är han katastrofal på att hantera motgångar.
Hellner är en typisk motgång.
Vad talar för Sverige? Jämnheten. Det finns flera bra åkare att välja mellan.
Mot Sverige talar det faktumet att det har kramats väldigt mycket under det här mästerskapet eftersom svenskarna vunnit så mycket. Jag är rädd att det är stor risk för att Emil Jönsson inte bara har smittat ner Anna Haag utan att också någon eller några av killarna.
Om det vet jag ingenting. Men en sak är säker: det ingår definitivt inte i min målbild. Inte det allra minsta lilla.