Man kan misstänka att det finns en tanke bakom bråket
Wennman: Det finns alltid en plan, en agent, en agenda
LONDON. Medan hjärnspökena, cynismen och anklagelserna dansar ringdans runt Lord Nelsons staty försöker England hämta sig från VM-chocken.
Det är kanske dags att inse att den gamla tidens hedersbegrepp, det vi förknippar med moral, inte längre existerar.
Jag talar inte nödvändigtvis om VM-omröstningen här, den som England misstänker var riggad, klar och insatt på bankkonto redan innan Sepp Blatter sprättade upp kuvertet.
Det händer ju annat som har att göra med svek, brutna löften och smussel bakom ryggen. Och det händer hela tiden.
Ta bara en sån som Mario Balotelli, den talangfulle halvgalningen som Manchester City värvade från Inter. Han började slåss med lagkompisen Jerome Boateng på Citys träning i går. Managern Roberto Mancini fick handgripligen stoppa honom från att lämna Carrington och åka hem.
Slagsmål på träningar inträffar, det vet vi. Det börjar nästan bli modernt. Men i såna här fall kan man misstänka att det ligger nån slags tanke bakom. Du kan nämligen inte lita på nån längre.
Det finns alltid en plan, en agent, en agenda.
Som min kollega Simon Bank skrev i ett mejl i går:
”Okej. Så här: Super-Mario gör succé i världens rikaste klubb. Han har långt kontrakt. Det finns inga skäl i världen att inbilla sig att de skulle släppa honom. Ändå vräker Milanopressen på om att han ska till Milan, om att ”de gör plats för Balotelli”. Och simsalabim börjar Raiola-Mario slåss på träningen. Är det inte rätt otäckt?”
Mitt i prick. Precis så är det.
Balotelli jublade inte
Det är ett smutsigt spel. En gång i tiden ersattes fasta handslag och muntliga överenskommelser med skrivna kontrakt. I dag är dessa kontrakt i stort sett betydelselösa. Så vad blir nästa steg, vad ska man ersätta kontrakten med för att hindra spelare att planera för nästa klubb innan de ens spelat tio matcher för sin nuvarande?
Kommer Balotelli, som inte ens jublade när han gjorde två mål för City i onsdags, att bli näste stjärna att tjura sig ur ett kontrakt?
Just nu är det Dårarnas paradis.
Mario Balotelli är nyss fyllda 20 år. När han inte krockar sina lyxbilar går han omkring med en sedelbunt tjock som en tegelsten i byxfickan. Han vägrar nämligen använda bankkort, han tycker det är coolare med cash.
När polisen visiterade honom efter en krock nyligen frågade de varför han hade 55 000 spänn på sig.
– För att jag är rik, sa Mario.
På sätt och vis älskar jag det svaret. Men när stories av den typen blir allt vanligare, när bilarna och plånböckerna växer i takt med nonchalansen, förstår man också att det blir en häftig kollision mellan den gamla skolan och den nya.
”Dagens generation är bortskämd”
Sunderlands Steve Bruce, en gång mittbackshjälte i Manchester United, gick till bittert angrepp mot den nya, bortskämda generationen här i veckan:
”Vilken tioåring som helst kan komma till Sunderland och spela på en underbar gräsplan i en underbar miljö och byta om i omklädningsrum med uppvärmda golv. Vi har dietister, fysiologer, fitnessinstruktörer, läkare, den bästa maten, de bästa bussarna...allting serverat på silverbricka.
På min tid var det en kall dusch, betonggolv och byta om i bilen. Att dagens pojkar blir så ompysslade gör dem inte nödvändigtvis till bättre spelare.”
Han kunde lagt till:
”Gör dem inte nödvändigtvis till bättre människor.”
Gamla hårdingar som Steve Bruce, Roy Keane och Tony Cascarino har de senaste dagarna tävlat om vem som hade det tuffast förr.
”Nu har dom halsdukar och tights och vete fan allt. Jag är säker på att jag såg nån i Manchester City spela i hatt också”, fnös Keane häromdan.
Jag kan småle åt det där. Det låter som i den berömda Monty Python-sketchen där två snubbar försöker bräcka varann i ämnet ”hemskaste uppväxt”. När en av dem påstår att han bodde i en trälåda och bara fick sova en timme, svarar den andre:
”Det var ju rena lyxen. Vår familj bodde i ett hål mitt på motorvägen. Jag fick gå upp innan jag hade gått och lagt mig.”
Vi får se hur det går i fallet Balotelli. Jag vet bara att det pågår en konflikt mellan förr och nu, att heder och moral spelar skitgubbe med fotbollen och att vi är mitt i Dårarnas paradis.