Inters förvandling
LONDON. Kvällen innan matchen pep det till i José Mourinhos mobiltelefon, det kom ett sms från Chelseas John Terry, och vad det stod där vill inte Mourinho avslöja.
Men han skickade i alla fall ett svar:
”Nån kommer att bli väldigt lycklig och nån kommer att bli väldigt ledsen. That’s life”.
Ett dygn senare, efter Chelsea–Inter 0–1, stod vi alla och väntade på Mourinhos triumftal från podiet.
Plötsligt klev John Terry in genom dörrarna till pressrummet. Han hade en väska slängd över axeln, var kolsvart i ögonen och trängde sig snabbt och halvbryskt genom det förbluffade mediauppbådet. Ingen vågade ens tänka tanken på att stoppa honom och ställa några frågor.
Terry smet helt enkelt ut en bakväg i stället för att gå igenom den mixade zonen. Där skulle han haft ansvar som lagkapten att stanna och konfrontera den press som – förutom att den gjort hans privatliv aningen komplicerat – sökte förklaringar efter Chelseas uttåg ur Champions League.
Det vore intressant att veta vad det stod i det där sms:et till Mourinho. Det råder i alla fall ingen tvekan om vem som blev lycklig och vem som blev ledsen i går kväll.
That’s life, som sagt.
Efter att The Happy One slagit upp påfågelsfjädrarna och pratat, pratat och PRATAT på presskonferensen (det sista jag hörde innan jag gick var att han snackade om sina hundar) hamnade jag med sjungande, segerrusiga Interfans i en tunnelbanevagn.
Äkta glädje – den smittade
Normalt sett avskyr jag att trängas med packade, vrålande fotbollssupportrar på tåg. Men det här kändes annorlunda. Det gick att ta på deras äkta glädje. Den smittade. De sjöng sina Intersånger, drog ramsor så att alla (som begriper italienska) skrattade, och de verkade överhuvud taget så omtumlat lyckliga att man bara kunde stå där och le fånigt.
Det är möjligt att de innerst inne inte hade trott att deras lag kunde spela så här bra. Det är möjligt att de inte kände igen sitt gamla Inter, att de – som resten av Stamford Bridge – var chockade över att ett italienskt lag verkligen kunde åka till England och vinna komfortabelt efter att ha tagit risker, efter att ha haft mer bollinnehav, fler målchanser, chansat med en fräck, hög press och hållt en fullständigt konsekvent linje i 90 minuter.
Jag är själv förvånad. Jag har tappat räkningen på hur många matcher jag sett live mellan engelska och italienska lag i Champions League de senaste åren. Men det har varit Milan, Inter, Roma, Fiorentina och Juventus och scenariot, spelmönstret, har varit detsamma varje gång: ett alldeles för försiktigt italienskt lag som visat för stor respekt och aldrig vågat tro på sin offensiva förmåga. Jag kanske överdriver, men jag vet inte om jag sett sammanlagt tio bra målchanser produceras av dessa italienska lag på engelsk mark. Och, med alzheimer-varning: nåt mål minns jag inte alls. Jo, förresten, Roma gjorde ju ett i den där 7–1-matchen på Old Trafford.
Så kommer alltså Inter, efter att ha blivit utslagna av Liverpool och Manchester United i två CL-åttondelar, till London och visar upp nåt helt annat.
Vem som ligger bakom den förvandlingen fattar ni redan.
Vi misstänkte att José Mourinho hade nån slags plan i bakfickan sen han med en lurig glimt i ögat berättat att han studerat första mötet Inter–Chelsea i detalj, sju gånger, på dvd. Men vi visste inte vad.
Nu vet vi att han hittade Chelseas svaghet. Den som kontrollerar bollinnehavet och samtidigt vågar gå fram med hög press på mitten gör Chelsea frustrerat. Det värsta man kan göra är att backa tillbaka och låta Chelsea föra spelet, ty då hittar de förr eller senare en öppning. Och ingen visste ju det bättre än Mourinho.
Milito enormt nyttig
Det vi därmed fick var ett Inter där alla elva spelarna blev mer involverade, mer dynamiska, mer individuellt ansvarstagande. Vi fick en Milito som inte stod och väntade på en chans i straffområdet, utan en spelare som var engagerad, arbetsvillig, smart och enormt nyttig. Vi fick två yttrar, Eto’o och Pandev, som var så löpvilliga att Chelseas ytterbackar Ivanovic och Zhirkov hamnade i landet Mitt-emellan. De kunde varken stanna kvar därnere eller löpa upp.
Vi fick dessutom en konstruktiv Sneijder på mitten och en Motta som gjorde ett otroligt jobb när han hjälpte backlinjen. Som om det försvaret inte klarade sig ändå...det finns så mycket muskler i kvartetten Maicon, Lucio, Samuel och Zanetti (med de kraftigaste ben jag sett) att de fixade att lösa det fullständiga kriget mot såna som Alex, Ivanovic, Drogba och Terry vid Chelseas hörnor.
Och Chelsea?
Tandlöst, handlingsförlamat, nedmonterat.
Det muttras en del om en straff Drogba kanske skulle ha haft, om Drogbas utvisning (svårt att döma från mina plats) och om Inters segermål (Eto’o) som såg ut som offside. Men jag satt på exakt samma stol i fjol när Iniesta sköt Barcelona vidare, och DÅ kunde man snacka om domarmisstag. Chelsea föll mot ett bättre lag nu och får sika på ligan och FA-cupen i?? stället.
That’s life, som José säger.