Fullständigt kaos – men en fantastisk final väntar
LONDON. Ett första, enda och sista skott från Andres Iniestas högerfot, det stannade liksom i luften och funderade ett tag innan det bestämde sig för att landa i Petr Cechs ena kryss.
Sen: kaos.
Efter kaos följer emellertid ordning.
Barcelona–Manchester United är en logisk final – och den kan bli fantastisk.
Ordet kaos härstammar så vitt jag förstår från antikens Grekland och har med oförutsägbarhet att göra. Stämmer bra in på gårdagens match.
Kaos kan också vara en spansk mediakvinnas vrål på en pressläktare i London när Barcelona kvitterar till 1–1 i 93:e minuten. Det lät som hon just födde fram en flodhäst.
Kaos kan vara en tunnelbanevagn med Chelseafans.
Kaos kan vara glädjescenerna bland
Barcas supportrar efter slutsignalen.
Kaos kan ha ett efternamn och heta Drogba.
Två drömmål
Kaos kan till och med, läser jag, vara en pytteliten händelse som utlöser en drastisk förändring i ett större sammanhang. Typ ett dåligt inkast i den tredje minuten som efter en kedjereaktion utmynnar i en straffspark i den 90:e.
Jag vet inte, det är svårt såna här gånger, ju mer det händer i en match av den här typen, desto svårare kan det vara att förklara varför det gick som det gick.
Chelsea–Barcelona slutade 1–1 efter två drömmål och den största fotbollsdramatik man kan tänka sig, det var röda kort och uteblivna straffsparkar och en domare som jagades som en hund efteråt och skandalscener och avgörande mål efter 90+3 och krossade blå hjärtan och ljuvliga spanska glädjeorgier på Stamford Bridge...det var nästan too much på en gång.
Det var kaos, kort och gott.
Borde fått straffar
Jag funderade över vad som egentligen var det allra viktigaste när jag kryssade hemåt mellan de saftiga hästmockorna på Fulham Road i natt.
Jag menar...när ni läser det här är ju allt redan färdigdebatterat. Den nya tidens media ser ut så.
Alla experter i nättidningar och diverse bloggar har redan portionerat ut sina synpunkter om domaren Tom Övrebös insats. Alla fotbollssajter är fyllda av kommentarer om de två, tre eller kanske fyra straffsparkar Chelsea skulle haft. Ni har hört diskussionerna i tv. Ni har sett intervjuerna med tränarna och stjärnorna efteråt.
Jag orkar inte gå in på alla de där tveksamma domsluten. Vi kan debattera dem till vi svimmar, det förändrar ändå ingenting.
Betedde sig som en idiot
Däremot anser jag:
Att Chelsea gjorde en alldeles enorm prestation som höll nollan mot detta Barcelona i mer än 180 minuter. Det var synd om de blå i går. De släppte till ett enda skott på mål, och det gick in.
Att Barcelona ändå blir ett roligare lag att se i finalen, eftersom man glimtvis kunde se vilken otrolig teknisk potential det finns i laget.
Att Didier Drogba betedde sig som en fullständig idiot efter slutsignalen. Och att han, när han blev utbytt, sänkte sig till amöbanivå. Mannen var skadad och haltade omkring, ändå demonstrerade han mot bytet med gester och sura miner och tog knappt avbytaren Juliano Belletti i handen. Juste mot laget, liksom. Vilken tölp.
Att Guus Hiddink visade stor värdighet under all hets och alla konstiga domslut. Stil och klass. Vissa andra kända managers i ligan skulle blivit tokiga.
Att Pep Guardiola, Barcas manager, också visade stil när man på flytande engelska efteråt sade sig förstå Chelseas förtvivlan över domarens insats.
Att vi svenskar snart måste rycka upp oss om vi vill hamna på förstasidorna här i England. I går: en full dansk (Nicklas Bendtner) med brallorna nere, utslängd från nattklubb. I dag: en norsk domare (Tom Övrebrö) som var mans niding i halva fotbollsvärlden. Våra nordiska bröder vill hellre vara ökända än okända just nu.