BOMBMANNEN

Stefan Holm

Holm möter skyttekungen Christoffer Edlund

SANDVIKEN. Det var i början av 1990-talet. John Blund strödde sitt sömnpulver då också, men hos familjen Edlund i Vetlanda var det inte i tillräckligt stora doser.

I princip varje morgon, redan vid sex­tiden, brukade den då fyraårige Christoffer väcka sin far.

Vad han ville?

När pappa Kent, 50, sluter ögonen kan han se hur han sömndrucken lämnar sängvärmen och tar plats i köket. ”Krille”, med hjälm på huvudet, låtsas åka buss till matchen och sedan är det dags för avslag bland kastruller, disktrasor och porslin.

– Det har varit boll och klubba sedan han föddes. Han tog sina första skär när han var två och ett halvt år, berättar Kent Edlund snart två decennier senare.

Något speciellt

Han, som blev världsmästare 1987, förstod tidigt att det var något speciellt med den där pojken.

Nu har bandypubliken insett samma sak.

2007–2008 gjorde Hammarbys Patrik Nilsson, då i Sandviken, 94 mål i grund­serien. Det sades vara ett rekord som skulle­ stå sig i alla tider – men mycket talar för att det slås redan i vinter.

Förra säsongen gjorde Christoffer Edlund 44 mål och vann skytteligan tillsammans med Magnus Muhrén.

Nu, efter att ha lämnat Vetlanda för Sandviken, har han signerat 51 mål på elva ­omgångar. Det betyder att han ensam har gjort fler mål än sex av elitserielagen.

Alla ställer sig samma fråga: Hur är det möjligt?

– Vi har gjort fruktansvärt många mål som lag och jag är ju en av spelarna i laget som ska bidra med det. Jag har fått oerhört många chanser av spelarna runtomkring mig och haft bra utdelning, säger Christoffer Edlund.

Varifrån kommer din målfarlighet?

– Inte från min far i alla fall. Den har jag försökt skapa på egen hand. Jag tränar oerhört mycket avslut ur olika vinklar och försöker komma på egna idéer för att få matchlik träning.

Patrik Nilssons målrekord påstods vara oslagbart. Vad säger du om det?

– Jag blir påmind hela tiden, men för­söker koppla bort det. Först och främst ska vi ­vinna som lag. Hur många mål det blir i slut­ändan är omöjligt att säga.

Din pappa var libero i IFK Motala, Vetlanda och landslaget och du blev anfallare. Var det ditt sätt att göra revolt, i stället för att bli punkare?

– Ah, det bara blev så. Jag har spelat på en mängd olika positioner. När jag var väldigt ung provade jag på att vara back, men jag gör mer nytta i anfallet.

Du gjorde tolv mål när Sandviken slog Katrineholm med 22–2. Vad berättar det om klasskillnaden i elitserien?

– Katrineholm har problem mot många lag och skillnaden är inte det bästa för bandyn. För en nykomling utan hall är det svårt att locka till sig bra spelare.

Stämmer det att Ove Molin är din stora idol?

– Ja, i hockey har jag hållit på Brynäs ­sedan barnsben och då var Ove Molin min idol. Han är liten och en bra skridskoåkare. Det passade mig. I bandy har jag alltid sett upp till Jonas Claesson och inom fotbollen har det varierat. Nu är det (Lionel) Messi i Barcelona och (Cesc) Fàbregas i Arsenal.

Du nämner uteslutande fysiskt små lirare och är inte speciellt stor själv.

– Det är ingen tillfällighet. Det är sådana spelare jag fastnar för, sådana spelare jag gillar att titta på.

Varför har du tröjnummer 21?

– Det var ledigt när jag första gången fick välja tröja i Vetlanda. 21 är ett häftigt nummer. Ja, det är ju känt för en person inom hockeyn...

Ove Molin...

- Ha, ha, ha. Nä, ”Foppa”. Jag tyckte att det var coolt att ha samma nummer som honom. Sedan fick jag 21 även i Sandviken och det är jag glad över.

Håller på Arsenal

Du är en riktig idrottsnörd...

– Jo, det blir en del idrott utanför bandyn. Jag ser oerhört mycket fotboll på tv. Jag följer Premier League och Barcelona.­ Det är kul att Zlatan spelar där nu. I England är Arsenal det absolut roligaste laget att titta på.

Trots att du är förhållandevis liten har du alltid haft ett bra skott. Hur är det möjligt?

– Det handlar mer om teknik och bollträff än kraft. Jag har tränat mycket på det.

När det står kollektiv ledighet på schemat brukar du köra två pass om dagen. Du är en riktig träningsnarkoman.

– Jag började träna hårt när jag var 16–17 år. Jag ville se hur bra jag kunde bli och bestämde mig för att skapa bästa tänkbara fysiska plattform. Jag är ju inte så stor, så det behövs. När resultaten kom blev det inte så jobbigt att fortsätta träna. Det är så jag har byggt upp den fart jag har nu. Innan jag började träna hårt var jag inte snabbare än någon annan.

Under tonåren satsade du på golf. Hur duktig var du?

– Satsade och satsade... Jag spelade golf på somrarna, bandy på vintrarna. Jag slutade med golfen när jag var 17–18 år och ­hade 4 i handicap. Sedan dess har bandyn tagit mer och mer tid. I somras blev det ­inte en enda golfrunda.

Du valde bandyn på grund av pengarna...

– Absolut inte. När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs, bandyproffs och hockey­proffs... Allt på samma gång. Det blev bandy, den idrott med minst pengar. Det är den absolut roligaste sport jag har ­hållit på med. Farten. Ytorna. Passningsspelet. Vackra mål. Många mål. Det är en tjusig sport.

Toppspelarna i elitserien tjänar runt 30?000 kronor i månaden. Händer det att du blir avundsjuk på andra idrottare?

– Avundsjuk? Nej, men ­ibland läser jag vad fotbollsstjärnorna tjänar och inser att det handlar om två olika världar. Det finns en chans att tjäna pengar på bandy också, om man blir proffs i Ryssland. Om erbjudandet kommer vore det ett häftigt äventyr att prova på.

Tvingades gratulera pappa

Många framstående idrottsmän hatar att förlora mer än de älskar att vinna. Om jag har förstått saken rätt är du inget undantag.

– Ja, jag är en dålig förlorare. Man spelar ju för att vinna. För bara något år sedan kunde jag bli fullständigt tokig och slå sönder klubban. Tyvärr hjälper det inte att bli förbannad. Nu hanterar jag förluster på ett bättre sätt.

Sverige är regerande världsmästare. Hur ser du på chanserna att försvara guldet?

– Nog finns chansen, även om man alltid är starkast på hemmaplan. Truppen är inte uttagen, men det vore en häftig upplevelse att spela VM i Ryssland. Det har jag inte varit med om tidigare.

Sandviken har bara förlorat en match i år, mot Villa-Lidköping. Där är en viss Kent Edlund tränare...

– Vi tjabbade lite efter matchen. Jag kunde bara gratulera. Spelar vi inte på högre nivå förlorar vi mot ett så pass bra lag som Villa.

Se det som en hämnd för alla sovmorgnar du har blåst honom på...

– Han var ju inte på isen och kunde inte påverka så mycket, men jag har revansch att utkräva när vi möts i Sandviken, ­säger Christoffer Edlund.