WENNMAN: Det var inte golf – det var en vandring i paradiset
LONDON. Häpna experter i brittisk tv slog hakorna i golvet och påstod att golf omöjligen kan spelas bättre.
De hade fel.
Det där var inte golf.
Det där var en vandring i paradiset.
Göran Zachrisson sa en gång:
”Det enda vi vet om den här putten är att klockan är kvart över tre”.
Det är så det är med golf. Ingenting är givet, ingenting är tydligt, ingenting är nånsin så uppenbart som det verkar. Förrän möjligen nu:
Det enda vi vet om den här planeten är att Henrik Stenson är nummer ett.
Vi har nog alla nån slags dröm om den ultimata lyckostunden, det perfekta ögonblicket i livet, och det finns väl många olika fantasier att spela upp där, beroende på intresse.
Modigt och briljant
Det här scenariot är i alla fall inte dumt:
Du leder finalen på golfens Europatour, du har spelat felfritt och underbart i fyra dar, du är redan golfvärldens hetaste spelare, du leder så stort att du kan spela sista hålet (par 5, 567 meter) med bandyklubba, du vill ändå göra en snygg avslutning för fansen och tv-publiken och slår ett andraslag, med en träfyra, som stannar 30 cm från hålet. Du har en tap-in-eagle.
Det är ett slag såsom målat av Picasso: modigt, briljant, annorlunda, i linjer som inte borde hålla ihop.
När du avslutat uppvisningen kommer ett gulligt barn i lagom ålder och kastar sig upp i pappas famn. Bredvid greenen står en förtjusande och lycklig hustru. I klubbhuset väntar en check på 15–16 miljoner kronor, i runda slängar. Allt över 15 är okej, tänker du.
Skrämmande överlägsenhet
Henrik Stenson, 37, stod där i sitt frodiga lilla paradis i öknen och upplevde just detta. Bara veckor efter att han sopat hem Fed Ex-titeln och miljonerna i USA.
Det är lite George Best över det. Ni vet den där storyn...George har vunnit en förmögenhet på kasino, dollarbuntarna ligger utspridda på en hotellsäng, och i den andra sängen ligger fotbollsstjärnan med Miss World. En kypare knackar på med en flaska champagne, beskådar scenen och suckar:
– Where did it all go wrong, George?
I Henrik Stensons fall kan man kanske fråga sig när allt började gå rätt. Det kan klokare golfmänniskor än jag få äran att analysera. Det enda jag vet är att när Henrik stod som lägst på världsrankningen, typ 230:e man, var det många, inklusive jag själv, som kände J-O Waldner-vibbar.
Det innebär att du kan åka ut i första omgången i sju turneringar i rad och alla motspelare ändå vet vem som är bäst – på ren talang.
Jag fattar också att en höghandikappare som jag skulle hamnat i vattnet tre gånger på det 18:e, brutit av klubban över knäet, börjat grina och fått slut på bollar. Jag inser vidden av hans fantastiska prestation i Dubai, kanske i motsats till folk som aldrig hållt i en golfklubba och fnyser i sin okunnighet.
Jag begriper även att det finns nåt smått skrämmande över Stensons överlägsenhet de senaste månaderna. Han slår alltså nästan genomgående sin blåskaftade ”spoon”, trätrean, och mördar en av de längsta banorna på europatouren. Han är inte golfestetiskt fulländad i en sport där expertisen söker efter perfektion i mikroskop – han daskar i väg bollen i en tvåtaktare mer än svingar jämnt och fint – men det han har hittat nu, det som gör honom bättre än Woods, Michelson och alla andra, betyder världsherravälde. För hur länge återstår att se. Jag misstänker att Henrik gärna skulle ha spelat en major nästa helg innan han tar julledigt.
En ödmjuk vinnare
Stunden i paradiset på den 18:e greenen förlängdes senare i går kväll när den illmarige (men gode vännen) Ian Poulter tvingades kapitulera i sin kaxiga jakt på att hämta in Stensons försprång. Efter sin drömeagle kunde Henrik, om han varit sån, vrålat ”yppee-ki-yay, motherf-cker” åt Poulters håll och vältrat sig i nöje över ett vunnet personligt vad.
Men han pussade sitt barn, kramade sin kvinna, tog sin check och betraktade sitt konstverk.
Detta var inte golf. Det var ett grönt streck i en tavla av Monét.