Leifby: Fenomenal. Språkbegåvad. Allsmäktig
”Granqvist borde fått stora journalistpriset för tio år sedan”
Vi bryter sändningen här för en extrainsatt tv-krönika.
Lasse Granqvist har tilldelats Stora Journalistpriset.
Borde han inte fått det för tio år sedan?
Ibland skiter det sig, som Lasse Granqvist själv brukar säga (Ghana i VM 2010).
Så här långt hade jag kommit med helgens tv-krönika i går eftermiddag klockan 15.23:
”Han är den bäste vi har men han får inte ta hand om Sverige i Brasilien nästa sommar.
Frågan är om han någonsin får göra det igen i ett VM-slutspel?
Hemska tanke.
Ja, han är en av de bästa någonsin.
Det var evigheter sedan jag tappade räkningen över på alla de oförglömliga fotbollsögonblick han har gett mig.
Som det där 1–1-målet mot Italien i EM 2004.
Ja jävlar.
Rysningar bara jag tänker på det.
Jag har träffat honom ett par gånger, ofta i samband med matcher förstås, och han har alltid något intressant att säga.
Lång är han också.
Förmodligen längst av dem alla.
Lasse Granqvist.
Vare sig vi vill eller inte så kommer play-off-mötena mellan Sverige och Portugal hösten 2013 att bli en svensk klassiker.
”Snömatchen”-lådan rör vi inte, den här knölas ner i ”svarta onsdagen”-backen.
Portugal har än en gång (precis som onsdagen den 16 oktober 1985) tagit vårt VM-album, slitit ut Sverige-sidorna och ersatt dem med två blanka ark med plats för ett gäng portugisiska slemproppar.
Lasse Granqvist var inte med -85, det var Tommy Engstrands röst som sprack när Västtyskland vek ner sig mot Portugal, men den här gången var det Granqvists tur.
Fenomenal
Jag satte mig och såg Sverige–Portugal dagen efter… att jag precis sett Sverige–zPortugal.
Det var som att möta sitt ex i porten några timmar efter att man blivit dumpad, och för en liten stund tro att hon faktiskt var på väg tillbaka, men lika snabbt inse att hon bara kommit för att hämta sina Dire Straits-skivor.
Blytungt, alltså.
När Zlatan drog in frisparken till 2–1 trodde jag på det igen.
På allvar.
Lasse Granqvist var fullkomligt fenomenal.
Han höjde rösten, vred upp tempot och tog mig till Olympiastadion i Berlin och halvvägs till Copacabana på mindre än en sekund.
Det var ”upp och hoppa, Sverige är på väg mot VM” och jag tänkte på Tre Kronors vändning mot Finland i Helsingfors.
Språkbegåvad
Granqvist är otroligt språkbegåvad, det blir aldrig tjatigt, han rabblar aldrig fakta bara för att visa att han är påläst, vräker sällan ur sig floskler eller klyschor.
Men vårt hopp släcktes lika snabbt som det tändes, och Lasse bredde på, förstås.
Det var ju en sådan match.
Sverige var inte usla, de behövde inte skämmas, men det var längesedan jag hörde en svensk kommentator hylla en motståndare på det sättet.
Det var ”Ronaldo spatserar med bollen för ytterligare ett” hit och ”herrejösses vilken TOTAL världsartist det är” dit.
Precis som det var.
Det finns en del som tycker att Granqvist inte är så bra längre.
Att han är bättre i radio och sånt där svammel.
Allsmäktig
Granqvist är allsmäktig i radio – och bara förbannat bra i teve.
Och det har väl mer med mediet som sådant, och sättet vi brukar det på, att göra.
Ni vet, bilder och inga bilder och det där.
Det pågår en diskussion om huruvida Sveriges regering bör upprätta en ”evenemangslista” eller inte.
Den går ut på att idrottshändelser av stort nationellt intresse ska kunna ses ”gratis” av minst 80 procent av befolkningen.
Jag tycker att man borde utforma en annan lista.
Den som säkerställer att ALLA alltid får följa ALLA idrottshändelser av stort nationellt intresse – tillsammans med Lasse Granqvist.
Var skriver jag på?”
… och DÄR, 19.17 på torsdagskvällen, fick Lasse Granqvist Lukas Bonniers Stora Journalistpris.
Det var fanimej på tiden.