Är bara början
Wennerholm: 2016 kommer det fotas guldbilder på Copacabana
MOSKVA. Abeba Aregawi springer hem sitt första VM-guld för Sverige här i Moskva.
Jag skriver första.
För det här är bara början.
EM i Zürich nästa år, VM i Peking 2015 och OS i Rio 2016 kommer göra guldsamlingen komplett.
Jag har nämligen en bestämd känsla av att det kommer att fotograferas guldbilder även på världens mest berömda sandstrand Copacabana sommaren 2016.
Då tror jag vi alla känner Abeba Aregawi på ett helt annat sätt.
Nu är hon ny i klassen och alla känner en liten osäkerhet på samma sätt som man gör när en ny elev dyker upp i klassrummet.
Så var det i alla fall på min tid.
I går stod vi i en hotellfoajé i Moskva och det övriga svenska landslaget tog emot den färska guldmedaljören med öppna armar.
Men det var inte den där riktiga glädjen, den där sprudlande lyckan när någon man umgåtts med sedan ungdomsåren lyckas ta guld.
Som Carolina Klüft, Kajsa Bergqvist eller Christian Olsson.
Det kan man inte begära heller.
En enorm kulturkrock
Det var samma osäkerhet när Ludmila Engquist plötsligt klev in som färdig produkt och världsstjärna på 100 häck, fostrad i det land jag just nu befinner mig i.
Hon blev svensk medborgare i juni 1996 och hade precis friats från en fyraårig dopningavstängning.
Det var inte världens bästa utgångsläge att bygga en folkhemshjälte, men Ludmila hade sin man Johan som var ett geni i den branschen.
När Ludmila tog sitt OS-guld i Atlanta några månader senare var hon redan etablerad som Sveriges största friidrottsstjärna, men den där riktiga respekten från det övriga landslaget fick hon aldrig.
Hon – eller framför allt Johan - valde att hålla sig utanför landslaget, deras samlingar och förläger.
Ludmila hade sina egna presskonferenser och körde sitt eget race.
Det gör inte Abeba Aregawi.
Och jag är säker på att jag aldrig kommer att få se henne med några dalahästar som örhängen, blågula kontaktlinser eller några andra av alla de smarta grepp Johan använde för att skapa en ny och helyllesvensk identitet åt Ludmila.
Det skulle bli en enorm kulturkrock i Aregawis fall.
Det är heller ingen som har den ambitionen eller marknadsföringsplanen. Hennes man Henok Waldegebriel är ingen Johan Engquist.
Därför kommer det att ta tid att lära känna henne.
Jag har följt Abeba Aregawi i Diamaond League hela sommaren och jag kan inte påstå att jag känner henne bättre än jag gjorde första gången jag träffade henne.
Jo, lite mer naturligtvis.
Och själv vet jag att hon har full koll.
Hon vet precis vem jag är och vilka alla andra är från svenska medier här i Moskva.
Men det hon saknar är språket och förankringen hemma i Sverige.
Naturligt att Aregawi flyttade hem
Hon hade knappt hunnit bli svensk medborgare förrän hon valde att skriva sig i Etiopien igen och hon har ofta slarvat med de språklektioner i svenska som Hammarbys ordförande Ingvar Åström ordnat åt henne i Addis Abeba. Inte för att hon inte vill, utan oftast för att någon träning kommer emellan.
Varje gång jag pratar med henne i någon mixad zon, så ser jag hur hon anstränger sig, letar efter ord och till slut ger upp på något sätt.
Precis som i går.
Att hon flyttat hem till Etiopien är också förståeligt eftersom det är där hon tränar och lägger grunden till sin storhet. När hon flyttade till Sverige 2009 var hon ingen stjärna och största meriten var en tredjeplats på 800 meter vid de afrikanska juniormästerskapen (där sydafrikanskan Caster Semenya vann och snart blev ett världsnamn av helt andra skäl).
Abeba halkade omkring på hala svenska löpstigar en vinter och insåg att det aldrig skulle göra henne till en världsstjärna.
Därför är det bara naturligt att hon flyttat tillbaka till isfria vägar och hög höjd i Addis Abeba.
Det är där hon lagt grunden till gårdagens guldmedalj.
Och det är där hon ska lägga grunden till så många fler.
För som sagt:
Det här är bara början.