En kamp- och krigarseger mer än något annat
Erik Niva om Sveriges seger mot Irland
Dublin. En grinvåt kväll i Dublin pressar fram sanningar ur både fotbollsspelare och fotbollslag.
Vad gör ni när regnet piskar och irländarna tacklar och förlusten hägrar?
Jo, viftar bort vattnet, pressar ner motståndarna och vinner matchen.
Han har inte bara gjort fler landskamper än någon annan utespelare i den svenska fotbollshistorien. Han har förmodligen hanterat fler motgångar än någon annan i den svenska fotbollshistorien.
Jag minns inte ens när opinionen vände mot Anders Svensson för första gången, men jag antar att det var sisådär tio år sedan, strax efter att pannbandet åkte av och helikopterfinterna slutade snurra.
Ända sedan dess har det varit motvind minst lika ofta som det varit medvind.
Det har varit folk som gjort sig lustig över honom, förbundskaptener som tappat förtroendet för honom och – jodå – medietyckare som häcklat honom.
Rösterna har varit både många och högljudda, och Anders Svensson har hört dem dundra. Hans hud har aldrig varit av den där tjocka sorten som kritik bara studsar bort ifrån.
När var det han skulle sluta i landslaget för första gången? I samband med VM 2006? Efter EM 2008?
Det blev inte så, varken förr eller senare.
Var på väg att spolas iväg
När allting kommit kring har Anders Svenssons fotbollskärlek varit alldeles för stor för att dränkas i negativa strömmar.
Han har fortsatt komma när det kallats, han har fortsatt spela när han behövts. Motvind ibland medvind ibland. Solsken vissa dagar, regn andra.
Svenssons fotbollshjärna är så blixtrande snabb att det är lätt att låta den sammanfatta hela honom, men vare sig en fotbollsspelare eller ett fotbollslag fungerar om inte hjärtat är med.
Den här kvällen fick det svenska landslaget lov att bevisa det.
Under en tiominutersperiod av den första halvleken var elva gulblå tröjor på väg att spolas rätt ut i Irländska sjön.
Ett mål var insläppt, en hel katalog av misstag hade begåtts. Regnet hade börjat falla, blåsten hade friskat i. Ihärdiga irländare pressade på framåt, och läktarna reagerade som en rugbypublik varje gång de vann några meter.
När läget var som allra mest kritiskt och laget som allra mest bräckligt tappade Mikael Lustig enkelt bollen till en framrusande Shane Long. Hem till målet var det nästan 50 meter, och alldeles för många fotbollsspelare hade fortsatt följa händelseutvecklingen med uppgivna ben och hängande huvud.
Lustig jagade tillbaka, hann upp Long, avstyrde en målsituation i det lilla och en smärre katastrof i det stora.
Det blev aldrig 2–0 till Irland. Det blev inte ännu en kväll som syndabock för Mikael Lustig.
Stod tillsammans som symboler
Fem minuter senare forsade han i stället fram längs högerkanten och slog fullkaratsinlägget som tog Sverige tillbaka in i både matchen och VM-vagnen.
Egentligen var han väl för skadad för att spela överhuvudtaget, men har man klarat sig förbi en tappad stolpe i Kiev och en lång petningsperiod i Glasgow kan man väl mangla sig igenom en ångestmatch i Dublin också.
Mikael Lustig och Anders Svensson är väldigt olika som fotbollsspelare. I går kväll stod de likafullt tillsammans som symboler för ett landslag som visserligen har sina problem och begränsningar, men där det finns spelare som är beredda att göra vad som krävs för att uppväga dem.
Erik Hamrén är en känslomänniska – med allt vad det innebär – men om inte annat ska vi vara tacksamma för att hans lag aldrig resignerar ner i likgiltigheten.
Mer än något annat var det här en kamp- och krigarseger.
Fick kosta vad det kosta ville
Kommunikationen i backlinjen fungerade ju inte och samspelet på mittfältet satt väl sådär. Det fick gå ändå.
Johan Elmander fick helt enkelt se till att springa tills inga irländare orkade med honom längre, Zlatan Ibrahimovic fick lov att stångas först och briljera sen. Småkillar som Martin Olsson, Alex Kacaniklic och Albin Ekdal fick kliva in i dueller de på förhand visste att de inte kunde vinna.
Närkamp efter närkamp, minut efter minut, meter efter meter.
Det fick kosta vad det kosta ville, ta den tid det tog. Gör man nio obekväma djupledslöpningar så kommer till sist bollen, tar man tio ambitiösa avslut går det elfte in vid närmsta stolpen och hänger man i tills man spelat 143 landskamper så blir man förr eller senare matchhjälte igen.
Fortsätter man försöka och fortsätter man kämpa – då hänger fortfarande en Brasilien-biljett lös där långt borta vid horisonten.