”Jag har lagt upp ribban på 2,05 här och stirrat på den”

Kristoffer Bergström

Stefan Holm pratar gratismat, skador – och att förbereda sig mentalt med Ebba Jungmark

Inför OS ställde Sportbladet hårda krav när de sökte sommarjobbare till en ­intervjuserie.

Reportrarna skulle vara nyfikna, frågvisa, sportbesatta – och ha vunnit OS-guld.

I den avslutande fjärde delen tränar Stefan Holm höjdhopp med regerande VM-silvermedaljören Ebba Jungmark. Efteråt pratar de om Ebbas kraschlandning och östeuropeiska gamlingar.

Efter VM-silvret i mars har hon skadat hälen, förlorat möjligheten att träna utomhus, blivit sjuk och ställt in tävlingar.

Men när Stefan Holm söker kärnan till Ebba Jungmarks hemska säsong hamnar han i en tv-intervju.

Den där förbannade tv-intervjun.

Stefan Holm bilar mellan Kil och Göteborg. Han lämnar barnen på Liseberg, fortsätter uppåt Eklandagatan och fastnar vid ett vägarbete. Han snirklar sig vidare, fastnar vid nästa avspärrning, surnar till, tar höger-vänster-vänster och passerar Slottsskogsvallen. Intill ligger Friidrottens hus. Han parkerar där, möter Ebba Jungmark och hennes tränare Emil Predan och beklagar att han är sen.

– Och de tar inte visakort här utanför. Vem har så mycket mynt på sig? Nu kan jag få böter.

Irritationen rinner av när han får på höjdhoppsshortsen och går in i hallen, där ett tiotal ungdomar tränar till radiorock. Det är ljummet och vindstilla, naturligtvis, men det finns en poäng i att nämna det.

Emil instruerar Ebba och Stefan upp på varsin pall. De gör balansövningar och rycker i gummiband. Stefan ler, sånt här gjordes inte på hans tid, och Emil låter närmast urskuldande när han säger ”det är ett flumpass i dag”.

Efter två timmar drar Stefan och Ebba på överdragskläder och sätter sig vid ett bord med utsikt över hallen. Fortfarande ungdomar därnere, fortfarande rockmusik.

S: Hur känns ditt första OS?

E: Det ska bli sjukt kul, fast det enda som skiljer är att det är många olika sporter och finns en OS-by. Mina motståndare är desamma.

S: Jag kände samma sak. Väl inne på arenan är det samma regler, samma ansats, du värmer upp på samma sätt. Men störningarna runtomkring är nya. Plötsligt ser man Roger Federer i matsalen och att Yao Ming ska ta käk.

E: Ja, det är väl så.

”Hoppas få uppleva ett OS till”

S: Men du har otur att tävla i slutet av OS. Jag tävlade tidigt och hade tid att utforska OS-byn sedan. Prova all rolig mat som fanns i matsalen.

E: Ja. Och det finns McDonalds.

S: Gratis McDonalds! Det är många som har ätit bort sina guld i matsalen. Det är gratis mat, glass och cocacola. Klart det är en jäkla lockelse. Min inställning var alltid att leva så normalt jag kunde i allt det onormala. Tills jag hade tävlat. Sedan åt jag alla de där hamburgarna och glassarna och drack läsken.

E: Så efter OS släppte du på allt?

S: Ja. Mitt första OS var i Sydney i slutet av september. Då var säsongen slut, så då sket man i det. Då var det bara sena kvällar.

E: Den här går typ mitt på säsongen. Det är nästan min första tävling.

S: Det är tidigt i år mot mina tre. Sydney var i september och Aten och Peking i mitten av augusti.

E: Det känns så.

S: Framförallt för dig som har haft bekymmer på vägen. Hade du helst sett OS i september?

E: Jo, det hade varit skönt.

Ebba Jungmark har fog för att önska det omöjliga. Hennes säsong har varit en dag i solen och resten mörker. Vi summerar i fem punkter och tar dem bakvänt:

5. I slutet av juli ska hon genrepa i Karlstad, men ställer in för att hon hade varit sjuk och haft ont i hälen.

4. I början av juli vrickar hon foten under en tävling i Kroatien.

3. När hon ska påbörja utomhusträningen är Slottsskogsvallen ombyggd och det nya underlaget för mjukt, så hon finner det omöjligt att vara där.

2. På sin 25-årsdag hoppar hon 1,95 och vinner VM-silver inomhus i Helsingfors.

1. 23 februari är det XL-gala i Stockholm. Ebba klarar de låga höjderna, men får rytmen styckad av tv-intervjuerna. Hon klarar 1,94, väntar, väntar lite mer på att en sista intervju ska bli klar, och tar sats för 1,97...

S: Var det under ett hopp i Globen som du skadade dig?

E: Det var vilan mellan hoppen. Det är så mycket tv och grejer under XL-galan, de säger ”inte nu, inte nu”, fast man är uppvärmd och vill köra. Så jag blev kall och så drog vaden till sig och...

S: ... det är hårt.

E: Lite surt.

E: Jag kom in så fel i säsongen där på XL-galan, när jag fick bristningen i vaden. Vi ville inte hoppa förrän den var borta. Jag började inte teknikträning förrän allt var bra, och då var det tre veckor till första tävlingen. Tre veckor teknik trodde jag skulle gå bra, men de gjorde inte det.

S: Har du hoppat på slutet i och med att du missade Karlstad?

E: Ja. Jag satte en kortisonspruta på lördagen, men den hjälpte inte, för på teknikpasset på måndagen fick jag jätteont igen. Då ställde vi in Karlstad. Efter det har jag inte hoppat, bara kört lite ansatsträning och hoppat på låda.

S: Men det känns inget dagligdags?

E: Nej. Eller när vi kör häckar, men då skiter vi i det. Jag kör med en ultraljudsmaskin varje dag och tejpar när det är belastning.

S: Hur mycket brukar du hoppa?

E: Vi brukar ligga på 15-20 hopp. Det är hälften av vad du gjorde.

S: Ja, men jag var inte riktigt klok.

E: Jojo. Men du har ett OS-guld också.

S: Periodvis kan man hoppa mycket, men om belastningen är åtta gånger kroppsvikten krävs det lite för att stå emot.

E: Det gället att lägga in mycket mer hoppning. Jag har lärt mig att inte göra uppehåll mellan inom- och utomhusträningen. Även om det inte blir jättebra hoppning är den viktig.

S: Men nu i dag, varför tränar du inte ute?

E: Jag gillar inte underlaget på vallen. Det är världens… svamp. Jag har ingenstans som känns bra utomhus.

S: Vad händer om det börjar regna på OS då?

E: Det vore tungt.

S: Det skulle vara extremfall om vi gick in på sommaren. Då skulle det vara storm så att inte ribban låg kvar. Det regnade i Sydney, det kan regna i London. Man ska vänja sig vid att det blåser och att det är annorlunda ljus ute.

E: Ja. Men jag tycker inte att det känns bra att hoppa här. Banorna bara suger. De är så mjuka. Då är det viktigare att få till en go känsla.

S: Just nu kanske. Men framöver?

E: Framöver får vi flytta ut. De hårdnar till sig snart, banorna här, hoppas jag.

S: De är nylagda för året. Varför hoppar ni i andra kurvan?

E: Huvudläktaren är där. De gillar höjdhopp i den här stan.

S: Ja, de har väl haft några. Hade de inte en långhårig kille som hoppade högt? Och nån tjej som tagit medaljer på mästerskap?

Vändningen kom 2009

Fotstukningen och vadbristningen är i stort sett de enda skador Ebba Jungmark haft under karriären. Hon har haft nog med svaj på andra håll.

E: Jag hoppas jag får uppleva ett OS till.

S: Två till?

E: Eh?

S: Du är 25 i år. Jag var 32 i mitt sista OS. Du kan vara 33.

E: Nja… Men jag kunde ha varit med på ett för fyra år sedan.

S: Ja, du hoppade väldigt bra 2007.

E: Min USA-tripp sabbade det hela.

S: Vad hände i USA? Fel träning?

E: Ja, där blev friidrotten inte prioritet ett längre. Kompisarna och skolan var mycket roligare än att träna hela tiden. Även om jag tränade så tränade jag fel. Mycket löpning, trappor, jag byggde för mycket muskler. Till slut kunde jag inte hantera det.

S: Var du i USA ett år?

E: Inte riktigt, men nästan.

S: Så bodde du i Stockholm lite, sedan var du hos farsan i Kil och körde. Då kan jag säga: då såg jag ingen framtida mästerskapsmedaljör i dig. Då var det väldigt tungt.

E: Ja. Det var en tung period. Jag trivdes inte i Stockholm, med människorna och atmosfären. Jag behövde ha min familj och vänner nära. Jag hade ingenting i Stockholm. Jag gjorde det för att jag skulle göra det, inte för att jag ville.

S: När kom vändningen?

E: 2009, när verkligen hade kraschlandat i mitt höjdhoppande och nått botten. Då flyttade jag hem och började träna med Emil. Då kände jag ”skit samma hur det går, det här är jävligt kul”. Då kom resultaten efter hand också.

S: Så bukar det vara. För mig var Zürichgalan första tävlingen efter EM i München 2002. Det var väldigt avslappnat och lugnt. Vi tävlade i sax på inhoppningen. Det ­slutade med att jag slog personbästa.

Jag gjorde 2,35. Det ligger något i att när mästerkapet väl är över…

E: … då släpper allt.

S: Då kan man lattja mer.

E: Såg du dina hopp på film?

H: Farsan filmade från att jag var fjorton. Då var det kul att se sig själv på tv. Sedan kollade pappa mycket genom åren för att se vad som skiljer ett bra från ett dåligt hopp. Jag stod hellre vid ansatsmärket och sökte en känsla. När jag var som bäst kunde jag i princip stå och titta på ribban, fokusera, och  weee!  se hur den sjönk. Det blev lägre.

E: Det är kul att lyssna. Jag känner igen mig. Mitt mentala tänk är min svaga punkt.

S: Jobbar du med det?

E: Nej.

S: ...

E: Men jag bör. Jag har kommit på det nu.

”Skrev träningsdagbok”

S: Jag började när jag var 23-24 år. Jag tyckte det var skitsnack innan, bullshit, men jag insåg att jag behövde hitta en ny nivå.

E: Nu till inomhussäsongen skrev jag träningsdagbok.

S: På tävling också?

E: Nej, men jag kanske skulle göra det. Och jag har pratat med två olika mentala rådgivare. En i Stockholm var grymt bra: han skickade hem mig till Göteborg. Här i Göteborg har jag inte hittat någon som känns bra.

”Du får låtsas ha ont i vaden”

S: På tävling skrev jag utförliga referat som ligger på hemsidan fortfarande. Det var skönt att läsa, framför allt när jag tävlade på samma ställe igen. Hoppar man i Östeuropa är det alltid mycket procedurer före tävlingen. Man ska presentera kommunstyrelsen, massa gamlingar, det tar en jävla tid. Men det är okej om man vet om att det efter uppvärmningen blir ett break på 25 minuter för att de ska presentera alla seniorer i byn.

E: På deras språk också. I Kroatien är det mycket sånt.

S: Så är det. Vad gör du mer mentalt?

E: Jag har lagt upp ribban på 2,05 här. Och stirrat på den.

S: Men aldrig hoppat?

E: Nej.

S: Vad är det högsta du hoppat på?

E: Med låda har jag hoppat på 1,95.

S: Du har inte ens hoppat upp och rivit högre?

E: Nej.

Stefan Holm ska snart vittja bilen på en eventuell p-bot. Han ska snitsla sig genom vägbyggena, via nöjesfältet och upp till Värmland igen. Ebba ska proppa tiden fram till torsdagens kval full med teknikpass.

Innan de skiljs åt undrar hon:

E: Det är jättekonstigt. När man är stressad faller man tillbaka i ovanor och konstlar till allt. När allt sitter skiter man i det där. Men hur blir man avslappnad?

S: Plötsligt dyker känslan upp, men ­sedan kan man tappa den från ett hopp till nästa. Det gäller att hitta en trygghet, en säkerhet på höjder. Jag ville alltid göra 2,25 på ­träning, för då visste jag att jag klarar 2,30 på ­tävling. Gör jag två meter i sax är jag god för 2,30. Trygghet. Lugn. Så plockar man fram ­adrenalin på tävling. Inomhus var du som en klocka. Du rev ingenting på ­vägen upp och det var därför du tog ­medaljer.

E: Det var bara på attityd.

S: Det är attityd att ta i tredje också, men det kostar kraft i stället.

E: Så var det på VM i våras. Jag hade ont i min vad och tvingades ta i första, för jag orkade inte så många hopp.

S: Du får låtsas ha ont i vaden på OS också.

E: Ja, men nu har jag ont i min fot, så jag får köra på den.