This is my poker face – dag 2

Dan Glimne rapporterar direkt från poker-VM i Las Vegas

Another fine and beautiful morning here in sunny Las Vegas, dammet har lagt sig efter dag 1A, och korridorerna börjar på nytt fyllas av förväntansfulla spelare och den omisskänneliga lukten av adrenalin inför dag 1B.

Gårdagen inledde jag med en monsterfrukost: inne i en av matsalarna här på Rio flög den phule i mig och jag lassade i mig sushi, pizza, flapjacks, frukt, brödpudding, pastasallad och lite annat, och avslutade med två kulor glass(!).

Utbudet därinne i byffén hade räckt till för att lösa svältproblemen i Somalia. Efter det går jag en ny sväng genom den stora mässlokal som gränsar till den gigantiska konferenssalen där turneringarna hålls, och kunde roat konstatera att uppfinningsrikedomen vad gäller texter på allehanda klädesplagg vet inga gränser.

På en tröja fanns en pil som pekade upp mot halslinningen, och nedanför stod texten THIS IS MY POKER FACE. På en annan läste jag I BOUGHT THIS T-SHIRT WITH YOUR MONEY!

Ny pokervariant

Det finns även kepsar, strumpor och till och med ytterst minimala tangatrosor till salu. På två av de senare, som storleksmässigt knappt klarar anständighetsgränsen, ser jag uppmaningarna GO ALL-IN respektive BIG LICK. Hmmm...

Och i en monter försöker en entusiast lansera en ny pokervariant, döpt till California Hold’em. Nyheten med den leken är att den innehåller hela 60 kort: förutom de vanliga 52 finns fyra elvor och fyra tolvor, så att 10-J-Q-K-A inte är en straight, medan 10-11-12-J-Q istället är det.

En annan viktig detalj är att 10:orna och 11:orna är ”unsuited”, alltså ”saknar färg”: de kan ingå i en straight, men inte i en flush. Enligt uppfinnaren som jag pratar med en stund är denna nya lek designad för att ”minska antalet bad-beats och utdragningar”. Hmmm omigen...

Klockan 12 är jag på plats inne i konferenssalen på Rio för att bevittna starten av dag 1A. Det är svårt att beskriva stämningen därinne: en blandning av högspänning, nervositet och nu-eller-aldrig-känslan.

Binion skulle varit med

Siffran för det totala startfältet annonseras: häpnadsväckande 8472 spelare, varav 2138 startar denna dag. Jag drar mig till minnes den klassiska och entusiastiska kommentaren som fälldes av WSOP:s grundare Benny Binion, en gång i början av 1970-talet:

”We had over a dozen players last year! One day perhaps we’ll have twenty-five. Hell, might even be fifty sometime.”

Han skulle ha varit med idag, gamle Benny som dog av en hjärtattack 1989 vid 86 års ålder – och hann uppleva både femtio- och hundrastrecket passeras. Inte att undra på att Benny Binion idag står staty i downtown Las Vegas – den enda staty på planeten som rests till minne av en gambler.

Något som det gång på gång påminns om i högtalarna är att ingen spelare får ha något klädesplagg med en ”.com”-adress på, av juridiska skäl som bottnar i avtalet med olika sponsorer.

Det leder till muttranden när logotyper döljs med maskeringstejp, och tröjor och jackor till och med vänds ut och in.

”Shuffle up and deal”

Absurt nog har någon amerikansk advokat för en gångs skull fumlat med formuleringen i ett kontrakt: de spelare som gör reklam för spelsajter som slutar med ”.net”, ”.co.uk” eller annat kan lugnt sitta kvar på sina platser och hånflina.

Den som till slut får komma upp på scenen och säga de klassiska orden som inleder VM, ”Shuffle up and deal!” är ingen mindre en filmstjärnelegenden James ”Maverick” Garner.

Och så, just like that, och bara nio minuter försenat, är VM igång. Ljudkulissen inne i VM påminner om Afrikas savanner i skymningen, när markerna nervöst skyfflas och staplas så att rasslet låter som tusentals syrsor.

Vid ett bord skymtar jag Ken Lennaárd, och vid ett annat Ola Brandborn. Jag ser allvaret i deras ögon. Efter bara sex minuter återkommer tävlingsledaren i högtalaren och säger med ett stänk av ironi: ”Gratulerar, alla ni som är kvar – ni har överlevt en annan spelare”. Förste man är redan ute.

Limerick

Senare på kvällen får jag berättat för mig (om det nu stämmer, Las Vegas är alltid fullt av skrönor) att det berodde på att den spelaren triumferande hade synat en all-in, vänt upp sina kort men sedan ryckt till och chockerad sagt: ”Va – och jag som trodde jag hade en straight flush!”. Så kan det också gå.

Jag lämnar konferenssalen strax efteråt, simmar några längder i en av poolerna, och skriver en ny limerick – en av mina hobbies – i huvudet under tiden:

Till Fortuna sa proffset Mats Rahmn:

”Kom hit, kära fru, i min famn!

Jag behöver nog de’

här i WSOP,

för att ro denna seger i hamn.”

Sedan ger jag mig av till Harrah’s för att spela deras 100-dollars eftermiddagsturnering. Taxikön är så lång att jag struntar i den, och istället promenerar en halvtimme i den över 40-gradiga masugnsvärmen.

Turneringen med 42 deltagare blir ingen större hit för mig, och jag åker ut före prisplats med Q-Q mot K-K. Jag tar mig tillbaka till Rio igen, denna gång med taxi, och går in igen i konferenssalen strax efter 18-tiden.

Brandborn utslagen

Det har glesnat påtagligt i leden, och jag hinner byta några ord med Ola Brandborn som gått från 10.000 ned till 2.500 men nu är uppe på 15.000. Jag får höra att inte bara Ken Lennaárd blivit utslagen, utan även

Spidermanstjärnan Tobey Maguire, Gus Hansen och James Garner – för att bara nämna några av tragedierna dittills. Tough, men WSOP är vad det är – utan tur i några avgörande lägen kommer man inte ens att kunna avancera från dag 1.

Jag sammanstrålar senare på kvällen med några andra och vi tar oss med limousine till Bellagio för en magnifik middag på deras fiskrestaurang Michael Mina. Notan slutar på 12.000 spänn för sju pers, but what the hell, man lever bara en gång.

Lagom till efterrätten skickar vi kyparen till souvenirbutiken för att införskaffa en kortlek. Vi frågar honom om det är OK att vi spelar några givar no-limit med sedlar på bordet, men han bara rycker på axlarna och säger ”Hey, it’s Las Vegas”. God, I love this city.

1080 spelare kvar

Vid ettdraget på natten är jag tillbaka på Rio igen och kollar upp hur det går i turneringen. Bara 1080 spelare är kvar, och de börjar se lite glåmiga ut. När turneringen senare på natten avbryts efter de första sex tidsperioderna är 782 spelare kvar, får jag veta.

Francis Cipriano leder med 123.200. Av de cirka 75 svenskarna är bara två dussin kvar. Bäst ligger Erik Friberg till, på 20:e plats med sina 77.675 i marker. Bäst på damsidan bland svenskarna är Nancy Razi, på 397:e plats med 22.675.

Ola Brandborn själv slogs dessvärre ut efter tio timmar. Undrar om jag kommer längre! Det gäller att vara laddad inför dag 1C, när jag själv ska in i elden.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)