Förtjänar vår eviga respekt
Käck: Kungen har abdikerat
Publicerad 15.56
Novak Djokovic är bäst genom tiderna, Roger Federer är störst.
Rafael Nadal?
Han är den som förtjänar mest respekt.
Det känns alltid lite konstigt att behöva argumentera för en spelare som vunnit näst flest grand slam-titlar genom alla tider.
Å andra sidan är man van.
För grejen med Rafael Nadal är att han nästan aldrig fick den kärlek han förtjänade.
Det var alltid Roger Federer som hyllades, dyrkades, älskades och avgudades, medan Nadal sågs som den fula ankungen.
I 16 års tid fick tennisvärlden beskåda det som i dag klassas som ”tidernas rivalitet”, och trots att Nadal hade ett ganska överlägset facit i inbördes möten (24–16, varav 14–10 i finaler) kändes det alltid som en styggelse att säga att man hejade på Nadal.
”Träningsprodukten”, ”maskinen”, ”roboten” Rafael Nadal.
Slet arslet av sig
Och visst, vill man njuta av magiska highlights är det nog Roger Federers namn man ska skriva in i sökfältet på Youtube, men personligen har jag alltid fascinerats mer av ”Tjuren från Mallorca”.
Hans ursinniga spelstil, tunga baslinjeslag med extrem topspin och förmåga att aldrig någonsin ge upp en poäng tilltalade mig mer än att se läckra serve-volleys från Federer.
Nadals matcher kunde ofta – särskilt långt in i grand slam-turneringar – förvandlas till rena thrillers som pågick i fyra-fem timmar och det enda man visste med säkerhet var att han kommer kämpa tills han stupar.
Han slet arslet av sig där ute på banan och för det förtjänar han vår eviga respekt.
Kommer aldrig upprepas
Nu sätter han punkt för en karriär som innehöll 22 grand slam-titlar, varav 14 i Franska öppna.
Det sistnämnda är så monumentalt att det inte bara förtjänar ett eget kapitel, utan en helt egen bok i historieskrivningen. En helt sjuk prestation och gärning som aldrig någonsin kommer att upprepas.
Nu är det sagt att Rafael Nadal ska göra sina sista matcher som professionell tennisspelare i Davis Cup 19-24 november, men jag hoppas att det blir mer av en avskedsföreställning.
För den sista ”riktiga” matchen var faktiskt den mot Novak Djokovic, på Roland Garros, i OS, den här sommaren.
Och det känns värdigt.
Oförglömligt ögonblick
Undertecknad hade förmånen att få vara på plats och det som länge såg ut att bli en total demolering av Djokovic förvandlades till något helt annat, till ett minne för livet.
Serben vann första set med 6–1 och ledde med 4–0 i andra, mot en skadeskjuten Nadal som spelade sin tredje match på lika många dagar.
Allt, precis allt, talade för att Djokovic skulle vinna två game till och stänga matchen.
Problemet? Han mötte Rafael Nadal.
En 38-årig, sargad, chanslös Rafael Nadal förvisso, men alltjämt Rafael Nadal – och på något mirakulöst sätt lyckades han gräva fram sina allra sista krafter, vinna fyra raka game och bjuda publiken på ett slags sista dödsryck.
Det var, på fullaste allvar, ett oförglömligt ögonblick.
¡Vamos, Rafa!, ropade publiken då.
¡Gracias, Rafa!, säger vi nu när kungen har abdikerat.
Tack, Rafael Nadal. För allt.
