”Hockeykväll” är strålande med rejäla Lehmann

Före SVT:s första Hockeykväll för säsongen hade jag tänkt skriva ett öppet brev till Marie Lehmann.

Det skulle avslutas så här:

Kram.

Det fanns förstås de som var oroade.

Ut med Peter Jihde, in med Marie Lehmann. Ut med svensk tv-sports sannolikt största profil och in med en av SVT:s mest kritiserade ansikten.

Hockeykväll stod inför en förändring som jag misstänker att få tittare hade så stora förhoppningar på.

Jag erkänner att jag var en av dem, inte för att Peter Jihde är oersättlig, men för att jag inte heller är frälst i Marie Lehmann.

Marie Lehmanns insatser som reporter under livesändningar har lämnat en del att önska, liksom hennes insatser under Karjala Cup i fjol då hon var studio­ankare.

Hål i hälen

Att det sedan blev en debatt om när hon kramade Sanna Kallur i VM i friidrott ser jag som ett hål i hälen på samhällets strumpa.

Ibland måste även en journalist få vara mänsklig.

Och det var där mitt öppna brev till Marie Lehmann skulle ta fart. I kramen och inför Hockeykväll.

Det är en inte så avundsvärd situationen att ersätta Peter Jihde. Men det är en situation som Marie Lehmann har omfamnat. I Hockeykväll har hon haft en kirurgisk precision och jag vill påstå att Hockeykväll är bättre den här säsongen.

Raka och enkla frågor

Lehmann är rejäl. Frågorna är raka och enkla, självklara men nödvändiga och Wikegård levererar sin åsikt på sitt alldeles speciella sätt.

Men det här året höljs hans analyser inte i dunklet av kompisskämt. Det tillskriver jag Marie Lehmann.

Jag skrev en gång att Peter Jihde och Niklas Wikegård tillsammans är lite som Stefan och Krister, inte roliga men ibland måste man skratta ändå.

Marie och Niklas är som Marie och Niklas. Den skämtsamma tonen är nästan helt borta, utan att det för den skull blir kallt, men samtidigt är programmet roligare att se. Marie Lehmann triggar aldrig igång Wikegård att tramsa. De är inte bästa kompisar, de är programledare och expert.

Och Hockeykväll är strålande.

Kram.