Kallblodstravare

Den nordsvenska hästen delades 1960 upp i två raser: nordsvensk brukshäst och nordsvensk travare. De har sedan dess avlats ännu mer för sina bruksändamål och travaren är lättare i typen och snabbare än brukshästen.

Numera heter det inte nordsvensk travare utan istället kallblodstravare.

Den nordsvenska hästen har precis som det norska och det finska kallblodet en naturlig talang för trav. Långt innan nordsvensken delades upp i två raser tävlades det med kallblodstravare i Sverige.

Den svenska kallblodstravaren är starkt påverkad av den norska och idag rinner det i stort sett samma blod i dessas ådror. I den norska boken "Kaldblodshesten" kan man läsa läsa bland annat detta om saken, översatt utav mig,:

”Travloppen i Kristiania var berömda långt in i Sverige förra århundradet. Avstånden från Värmland till Norges huvudstad var mindre än 10 mil. Rätt vanligt var det att svenskar åkte till Fognerkilen för att se travlöp. Och givetvis förekom gränshandel med häst också starkt i kölvattnet av dessa namnkända löpare. För många svenskar blev det nästan en förutsättning att handla en snabb travare för att kunna konkurrera med norrmannen. Många berömda travare fann på denna tid vägen till Sverige, bland annat Jacob Meyers berömde röde valack Sleipner Varg. Vid Stallmästaregården i Stockholm travade hästen på fantomtider. Stora skaror av folk samlade sig i den svenska huvudstaden för att få se vidundret .

Men det var nog sägenomsusade travaren Tofterauden, den mest berömde av alla hästar som fann vägen från Norge till Sverige. Han var född på Solbrekke i Valdres och var av samma morslag som den senare berömde avelshingsten Trygg T.4 för 2300 kronor, den gången en hiskelig summa, måste en Göteborgare betala för Tof teraucien. Redan året efter blev valacken såld vidare till Frankrike - och med god förtjänst.

I februari 1892 satte Alf från östra Toten norskt rekord på 1.42, en bästatid som skulle komma till att bli stående länge. Både han och en annan av samtidens travkungar, Kvik, fick många svenska beundrare. Kvik fick svenskarna aldrig tag i, men däremot klarade man att köpa in Alf. Också han hamnade i Göteborg. Alf var i svensk ägo då han satte norskt rekord år 1892. Det kändes nog som en stor svensk triumf. Skövdeapotekaren Egnell drog, då Alf var 14 år gammal, till Kristiania och besegrade dåtidens travarkung Trygg T.4 och King Tom-dottern Tua. Alf slog förresten i Sverige amerikansk-importerade travare över 3000 meter.

Nu må det tilläggas att importerna av Sleipner Varg, Toteranden och Alf inte fick någon betydelse för svensk avel, då de alla tre var valacker . Men för travsportsintresset var nog dessa tre "lyximporterna" av betydelse. Runt sekelskiftet blev det mer allmänt att "vanligt" folk köpte hingstar och ston med travarblod från Norge till Sverige. Och rimligtvis kom flera av dessa till att få betydelse för travaraveln i Sverige.

År 1900 blev Lord, en son till den berömde Trygg T.4, importerad till Värmland. Han deltog i en rad löp i sitt nya hemland - och med stor heder. Lord fick också stor ros på olika lantbruksmöten och utställningar. Han var den förste värmländske avelshingsten som uppnådde den högsta premieringsgraden, A.

...Det finns otaliga exempel på goda köp med Norge, sett med svenska ögon. Och handelsomfånget var nog större än många har varit tillbördiga att tro.

...Bland de många travare som blev införda till Mellerud i Sverige var Omer Jakson efter Jakson II undan Minerva efter Omer II. Omer Jakson var liten, bara 145 cm hög. De flesta av hans avkommor var också små. Hans bäste son var otvivelaktigt Solo, travarkejsaren med rekord 38.1. Hans namn kommer aldrig till att bli suddad ut ur travarhistorien.

Solo var av vanlig storlek, men med smala ben utan hovskägg och med räta hasor. Det var väl snabbheten i kombination med dessa exteriöra kännetecken som gjorde att man i folkmun sa han var en son till varmblodshingsten Anteeo Custer. Anteeo Custer, som Solos ägare hade importerat samtidigt från Norge med Omer Jakson, var en talangfull USA-import, men lat. Solo kom som ingen annan till att dominera svensk kallblodsavel från 1930-talets slut och i många år framöver. Helge Solo är väl kanske hans mest berömde son - inte minst på grund av sina tre landskampssegrar. Solos enda premierade son, Glans, fick inte på något vis det samma inflytandet i svensk kallblodsavel som hans många döttrar. I mycket många av dagens aktuella svenska kallblodstravare finns det Soloblod bakom.

...Då man i Sverige år 1966 införde travhingstpremiering efter norsk modell, blev det också anledning till att importera hingstar som inte tillhörde arbetshästmodellen. Många hingstar blev skickade över gränsen, först och främst i Norrland. Betydningen av dessa importhingstar var skiftande.

För svensk kallblodsavel blev köpet av Steggbest, som redan innan handeln gav avgjort bra avkommor i Sverige, en enorm framgång. Efter vart kom Steggbest till att dominera aveln så totalt att man idag talar om Steggbesttravare. Hela 686 travare är registrerade efter Steggbest i Sverige. Och man letar efter Steggbestfria hingstar. Men både linjeavel och syskonavel på Steggbest har gett goda resultat. Det vimlar stadigt av värdefulla ston efter Steggbest i svensk kallblodsavel. En del av det svenskproducerade Steggbestblodet har också funnit vägen tillbaka till Norge.

Senare har många andra norska kallblodshingstar kommit till Sverige - antingen köpt eller leasad. Meriterade hingstar som Bestmin, Jerker, Hallinkongen, John Tor och Svintor har redan lyckats att sätta spår efter sig. Och ser man på dagens populära norska hingstar så finner de flesta gärna vägen till Sverige för ett år eller två. Kallblodsaveln har blivit en gemensam angelägenhet.

Ett glatt tecken är det också att Norge har hämtat över svenska topptravare som Sabin, Barry, Greivin, Greiskansen, Lillstjärn och Lill Babsen.”