Niva: Var vårt eget fel - inte domarens
Vi tillät oss att kasta bort en match vi borde ha kunnat manövrera hem ganska enkelt
PODGORICA. Okej, vilken väg ska vi välja här?
Är det viktigast att utvärdera domarens bedömningar eller det egna lagets prestation?
Sverige skulle ha vunnit den här matchen.
Det är ett konstaterande som utgår från det egna laget snarare än mannen i mitten.
Slutar man i fel ände så spelar det faktiskt mindre roll var man har börjat, och det kan gälla både en analys och en matchteckning.
Efter sina förutsättningar inledde Sverige den här kvalkvällen riktigt bra. Därefter ägnade vi sisådär en timme åt att göra motståndet betydligt bättre än det verkligen var, att tillåta en spelbild som gjorde ett kvitteringsmål mer eller mindre oundvikligt.
Egentligen var ju det svåraste redan avklarat efter en halvtimme. Ledningsmålet var inprickat, skräckfaktorn undanstökad.
Jag tror visserligen inte så mycket på teorin om den rädda landslagsspelaren, men jag har sett väldigt många exempel på det överdrivet försiktiga och tveksamma laget.
Att ställa upp här på Gradski Stadion är något annat än att spela på Friends Arena. Luften är råfuktigare, ljudet både högre och skramligare. Läktarna kommer närmare, både bildligt och bokstavligt.
Det här är nu inget som får den enskilde elitspelaren att darra, men det är en inramning som tveklöst kan färga av sig på både en matchplan och en matchupptakt.
Undvek fällan
Alldeles för många bortalag – alldeles för många blågula bortalag – har gått in på den här sortens arenor och väntat in en anstormning på ett sätt som gjort dem passiva.
Den fällan undvek i alla fall Sverige ikväll.
Första halvan av första halvlek präglades av både beslutsamhet och initiativkraft. Istället för att vänta in motståndarna drev de svenska spelarna upp matchtempot, klev in i närkamperna och flyttade bollen snabbt.
Målet kom till efter den där sortens tillfällighet som inte var en tillfällighet, ett läge som öppnade upp sig tack vare att någon knackade på.
Men sedan då? Vad var det egentligen som hände?
Det var som att de svenska spelarna inbillade sig att en stark stark gav dem någon form av frikort som varade matchen ut, att ansträngningen inte längre var obligatorisk.
Allt färre spelare tog ansvar, både med och utan boll. Det avstods från löpningar, fuskades med positioner, slarvades med bollinnehav. Svajigt försvar i öppet spel, ännu sämre på fasta situationer.
Handlade om tidsfråga
Mittbackarna sjönk för tidigt och tog resten av laget med sig. Mittfältet trampade tomt, offensivspelarna fick knappt tag i en boll. Ytterbackarna lämnades ofta ensamma, och såg skört sårbara ut varje gång de blev utmanade.
Ju längre det pågick, desto tydligare var det att det bara handlade om en tidsfråga – och det är det som verkligen irriterar.
Det är en sak att släppa in den där sortens mål som kommer som blixtar från klara himlar. Det är betydligt mer frustrerande att släppa in mål som det har förvarnats om i halvannan timme.
I ett sånt läge önskar man sig en förbundskapten – eller för den delen en lagkapten – som kan vända utvecklingen genom ett par taktiska förändringar eller ett mer aktivt vägvisande.
Så blev det inte.
Kastade bort matchen
Erik Hamrén försökte staga upp mittfältet med Sebastian Larsson, utan att få någon effekt på det. Sedan hände inte så värst mycket mer från bänken. Zlatan Ibrahimovic svingade sitt trollspö vid några enstaka tillfällen, men blev alltmer av en åskådare ju tröttare han blev i kropp och häl.
Det är för enkelt att enbart göra det här till en kaptensfråga, men ikväll framstod vi faktiskt som ett ganska ledarlöst landslag. Här finns en hel del bollbegåvning, men ingen med kraften och karaktären för att kliva fram och handgripligen vända matchtrenden.
Nu var det blickar i gräset, bortvända ryggar och lagkamrater som lämnades utan understöd. Nu tillät vi oss att kasta bort en match vi borde ha kunnat manövrera hem ganska enkelt.
Ett svenskt landslag som verkligen tar ansvar kommer inte att bli nedtryckt av Montenegro – och ett svenskt landslag som verkligen tar ansvar kommer inte heller att göra sig beroende av en domarbedömning på stopptid.