Niva: Drogba vände allt på fem minuter
Ledaren Didier är överordnad förbundskaptenen
RECIFE. Hur vänder man en match utan att ens vara inblandad i något mål?
Enkelt.
Genom att heta Didier Drogba och spela för Elfebenskusten.
Det brukar ju pratas om att personer med riktigt mycket karisma kan fylla ett rum på egen hand.
I Recife fyllde Didier Drogba en hel fotbollsplan.
Det var inte en fråga om vad han egentligen gjorde – utan det var en fråga om hans blotta närvaro.
Han tog plats, han var där, han satte skräck i motståndarna och han gav de egna någon form av garant för att allt till sist skulle bli okej.
Ingen fara, inget att oroa sig för. Den stora killen var här nu.
Didier Drogba joggade ut på planen i den 62:a minuten. Ända fram till dess hade Elfenbenskusten sett rörigt och ofärdigt ut, som ett lag utan tydlig struktur där alla spelade för mycket för sig själva.
Innan ens fem minuter hade gått hade de vänt matchen.
Var allt mentalt?
Nä, det är klart att det inte var. Med Drogba tillsammans med Bony på planen blev det lättare för ivorianerna att identifiera en matchmetod, att hitta fram till ett tillvägagångssätt som rätt och slätt gick ut på att snabbt få in bollen i straffområdet.
Därinne fick japanerna fler och fler kroppar att hålla reda på, ett fysiskt underläge som blev mer och mer utslagsgivande.
Men var hela vändningen därmed rent spelteknisk?
Nä, jag är övertygad om att ett sådant påstående vore en ännu grövre förenkling. Didier Drogba är en man som har stoppat inbördeskrig, en sådan som kan få andra människor att göra sakar de inte ens själva trodde att de var kapabla till.
Zlatan eller Ronaldo inte ens i närheten
Han har en status i Elfenbenskusten som ingen europeisk spelare – inte ens Zlatan Ibrahimovic eller Cristiano Ronaldo – är i närheten av att nå upp till sina hemländer.
Numera är han inte en fotbollsspelare som ibland uttalar sig politiskt, utan han är snarare en statsman som går in och kickar boll när det verkligen behövs.
Ikväll var en sådan kväll.
Elfenbenskusten var på väg mot ännu en premiärmina, Afrika närmade sig ytterligare ett nederlag – och konsekvenserna hade alltså kunnat bli betydligt mer långtgående än en enkel förlust i en enkel match.
Det var helt enkelt dags att göra en insats.
Om det var Sabri Lamouchi som styrde tajmingen eller om det var Didier Drogba själv som drog av sig träningsoverallen och bestämde att det var dags?
Det spelar egentligen ingen roll, i och med att förbundskaptenens roll ändå är så uppenbart underordnad sett till den större bilden. Runt det här ivorianska laget finns det bara en ledare.
Nuförtiden är ju Yaya Touré en långt mycket bättre spelare – formellt sett är han dessutom lagkapten – men han har inte alls samma förenande förmåga som Didier Drogba.
Nu återstår det att hitta någon sorts fungerande balans.
En kväll som den här ligger det ju väldigt nära till hands att romantisera Drogba hela vägen upp till odödligheten, men man bör samtidigt påminna sig om att hans gyllene ivorianska generation aldrig vunnit ett endaste dyft.
Ekvationen med en superstjärna och tio andra blir sällan särskilt lyckad, och det finns nog fog för att hävda att Drogbas persona ibland varit så stor att den fått andra att krympa.
De yngre som producerade
Kanske var därför den här sagan precis lagom bra.
Didier Drogba markerade närvaro, satte avtryck och drog till sig blickar – men det var de yngre spelarna som både slog inläggen och gjorde målen.
Vi har alltjämt aldrig sett Afrika i en VM-semifinal, men jag tror väl att en mer realistisk målsättning är att bli första ivorianska landslaget att gå vidare i ett VM.
Kan det här vara laget? Kan det här vara blandningen?
Ibland blir det lärjungarna som lyckas förverkliga drömmarna först när mästarna dragit sig tillbaka. Vid riktigt lyckade tillfällen hinner de klara det tillsammans innan det är för sent.