Höga krav under nördarnas natt

Marcus Leifby

En helt annan sak att refererera en landskamp än en Stanley Cup-final

Tre veckor efter Mors dag inföll Nördarnas natt.

Stanley Cup-finalen är igång.

helskärm

Jag är en sån som gillar att vara uppe när alla andra sover.

Det känns som att jag får mer gjort då, trots att jag inte gör ett dugg.

Ibland läser jag gamla förhörsprotokoll med 33-åringen, och skummar igenom polisens första husrannsakan hos Christer Pettersson.

Dokument jag snubblat över.

Ugglandet sker allt mer sporadiskt nu, jag har en liten dotter som är mer morgonpigg än Lage Larsson.

Men när Stanley Cup-finalen drog igång i veckan var det bara att bita ihop.

Ingen kakbit

Viasat låste upp valvet och alla fick titta in, Chicago-Boston sändes i TV10, nedsläpp 02.05.

Det är inte en kakbit att hålla sig vaken till 02.05 mitt i veckan, när sömnen natten innan varit lika orytmisk som en intervju med Erik Hamrén.

SVT-ankaret Marie Lehmann bakade bullar, hon visade upp plåten på Twitter, jag snodde bara ihop ett fruktbröd.

Med tanke på vilka hockeyrättigheter Viasat har, och vilka SVT inte har, så skulle jag bli förvånad om inte Viasat försöker eller har försökt värva Lehmann.

Hon är en av de vassaste hockeyjournalisterna i etermedia och ska förstås vara på ett OS, inte på Izvestia.

Som ett barn på julafton

Timmarna mellan 00.00 och 02.00 kändes lika långa som de 21 år Jaromir Jagr väntat på att spela ytterligare en Stanley Cup-final.

Natten är starkt förknippad med övernaturliga händelser, och jag tror jag såg Serge Boisvert ute i köket vid åtminstone tre tillfällen.

När Niklas Jihde till slut välkomnade oss gjorde han det med iver.

Han var barn-på-julafton-nyfiken där han satt, inklämd mellan Mattias Norström (hård som en trappuppgång) och Patric Hörnqvist (blyg som en majblommeförsäljare)

Är det så?

Varför det?

Hur då?

När?

Hockeysändningar tenderar att bli lite ”ugh ugh” och knölpåk ibland, men i Viasat har de inte så brått att gå till reklam, de behöver inte jäkta ur sig saker, de kan gå på djupet.

Och när ”Notan” talar lyssnar man.

Han tar oerhört seriöst på sin uppgift, jag tror aldrig jag sett honom skratta, knappt le, och efter 15 år där borta har han en erfarenhet som väger tungt.

Viasat har börjat spela Göran Zachrisson i en Jens Lind-roll, han får göra tillbakablickar och kåsera fritt, och det passar honom som handen i golfhandsken.

Jag ser fram emot höra honom kommentera OS-invigningen om 7–8 månader.

Viasats NHL-uppsättning är stark, och det måste den vara för att inte bli avslöjad.

Under en fotbollslandskamp eller en VM-final i hockey har kanalerna en breddpublik, alla tittar på.

Det är inte de idrottsintresserade som vakar fram till 02.05 en onsdagsnatt, det är nördarna, och de ställer högre krav.

Ingen bättre än Holmgren

Det är en sak att referera en landskamp eller en slak match mitt i den allsvenska lunken, en helt annan att göra en Stanley Cup-final.

Och ingen gör det bättre än Niklas Holmgren. Under den första perioden klämde han in mer intressant fakta än de flesta luskar fram under en hel säsong.

Han gjorde det utan att förlora frenesi i sitt referat.

– HOSSA!

Prosit.

När klockan närmade sig 03.30 svartnade det för mig.

Drygt fyra timmar senare avgjorde smålänningen Hjalmarsson den femte längsta final som någonsin spelats.

I natt är det game 2, jag ska vara med då också, tänkte ladda på spelklubben Oxen.

Ses där?

Här är tv-veckans

JA!

Jag kände till TV4:s intresse för Emelie Ölander, men trodde att hon skulle värvas in som expert. Nu visar det sig att Ölander, som haft en lysande utvecklingskurva under sin tid på Radiosporten, ska bli huvudkommentator. Hon börjar med internationell fotboll och blir inte bara kanalens första kvinnliga kommentator, utan Sveriges första på området. Det var inte en dag för tidigt. Bra.

NEJ!

Rasmus Elm var lite lös i magen men media fick inte ställa några frågor om det. Hamrén tyckte att tidningarna rapporterade negativt när alla bara återgav exakt vad vicekapten Anders Svensson hade sagt. Tom Alandh ville göra en dokumentärfilm men fick aldrig komma riktigt nära, och gav fan i det. Fotbollslandslaget måste vara det mest paranoida landslag vi har. Kanske inte så konstigt att prestationerna blir där­efter.