En blivande världsetta

Holm: Söderling kniper käft och låter spelet – och blicken – tala

Med brinnande ögon knyter han näven och slår sig för bröstet.

Robin Söderlings kroppsspråk kan inte feltolkas.

Det säger, ordagrant:

– Jag kan bli bäst i världen.

helskärm

Söderling slog titelförsvararen Novak Djokovic med 7–6, 6–1 i Mastersslutspelet och klättrade till åttondeplatsen på världsrankingen.

Jag önskar att jag vore överraskad på gränsen till chockskadad, men det är jag inte.

Västgöten har blivit starkare och höjt sin lägstanivå under säsongen, men som tennisspelare är det faktiskt ingen större skillnad mellan Söderling modell 2009 och den 20-åring som 2004 vann sin första ATP-titel i Lyon.

Förklaringen till veckans och årets makalösa resultat är att han har blivit en världsspelare även mentalt.

Jag vet inte hur många gånger jag har frågat Robin om, eller snarare ifrågasatt hans humör. Med en åsnas envishet har han svarat att det inte gör honom till en sämre tennisspelare, att det heta temperamentet är en tillgång snarare än en svaghet.

Problemet är att alla spelare växer när motståndaren blir frustrerad, skäller på domaren, krossar racketen och hänger med huvudet.

Tränaren Magnus Norman fick Söderling att förstå det, att det oavsett läge är viktigt att visa upp en vinnares kroppsspråk. Det är till stor del hans förtjänst att 25-åringen tog sig till final i Öppna franska och redan efter två gruppspelsmatcher är klar för semifinal i ATP-slutspelet i London.

Norman lämnade sin plats

För Söderling gick det upp ett ljus i Sunrise, av alla ställen på den här planeten. Det var i mars, under en match mot Rainer Schüttler. Svensken tappade humöret, knäckte en ram, tjafsade med domaren och fick ett gamestraff.

När han tittade upp mot läktaren hade Norman lämnat sin plats.

Det var det bästa som kunde hända.

Robin Söderling behöver Magnus Norman mer än vad Magnus Norman behöver Robin Söderling.

Tvingades förstå

Den förre världstvåan är ekonomiskt oberoende och har råd att ställa krav, som att hans adept även i motgång ska bära en vinnares självbild.

Lyssnar inte Robin kan han se sig om efter en ny coach.

Så enkelt är det.

Söderling blev förmodligen rädd, stängde igen käften, vann både matchen och turneringen.

Där och då förstod han, eller snarare tvingades förstå, att motståndarna bär med sig samma minnesbilder som oss åskådare och tv-tittare.

Motståndarna ser en krigare

När Rafael Nadal och Djokovic ska möta Söderling nästa gång ser de, precis som du och jag, en krigare med knuten näve och brinnande blick. Den respekten är minst lika viktig som att hitta träffen under inbollningen.

Tennis handlar om snabbhet, kraft och teknik, men framförallt är det ett mentalt spel.

2009 var året Robin Söderling lärde sig det.

Han skulle aldrig säga att spelar som en blivande världsetta, men just nu har han ett kroppsspråk som skriker ut just det.

Det är så underbart att höra.