Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Lovisa, Louise

Finnkampen – en släng av ångest

Publicerad 2013-09-07

Leifby: Borde SVT satsa sina licenspengar på annat? Absolut inte

”Finnkampen” är inte i första hand en kamp mellan svenska och finska idrottare.

Det är en kamp mot mörkret inombords.

Sportbladets Marcus Leifby.

För mig alltså – ur ett rent tv-­tittar-perspektiv.

”Finnkampen” är en släng av ångest, en stenhård backhandretur från det förflutna.

För mig har den alltid utgjort ett slags slutpunkt på sommaren.

De guldkantade mästerskapen och bling-bling-galorna är över och förbi, de snabbaste, starkaste, spänstigaste har gjort sitt, det sista som återstår är den här landskampen, den enda i sitt slag som lyckats överleva.

”Finnkampen” är som en lämning från Kalla kriget.

Överlägsna i kastgrenar

Det fanns en tid före alla svenska friidrottsunder och mästerskapsframgångar och det är den tiden jag blir påmind om varenda gång det är dags.

Ostadigt väder, blåst, första höstkylan.

Söndag, gillestuga, sista dansen på Silverdalen.

Tio spensliga och kärva nordbor i ett långdistanslopp, varv efter varv på funktionalistiska Olympiastadion i Helsingfors.

Jonny Danielsson ser plågad ut, Peter Widén hoppar stav, Eric Josjö går ner i blocken.

Det är 16–6 hit, 11–11 dit, svårt att hänga med.

Vassa armbågar, för korta shorts, taskig solbränna.

Underbart.

Finländarna är överlägsna i kastgrenarna, de svenska damerna får nästan alltid stryk.

Hundratals idrottare man aldrig hört namnet på, och när allt är avgjort, och söndagshöstmörkret börjar sänka sig, ska en ledare i prasslig träningsoverall kastas i vattengraven.

Det är otroligt att ingen har slagit ihjäl sig.

Utanför den innersta friidrottskretsen har inte tävlingen någon vidare status.

Förutom nära och kära och A Lennart Julin är det väl egentligen ingen som bryr sig särskilt mycket, knappt någon har koll på hur det gick i fjol.

Visst, man håller väl en tumme, men inte mer än så, det är ett ”heja Sverige friskt humör”-event.

Men den finns där, har alltid funnits, och vi ska igenom den, vare sig vi vill eller inte.

Borde SVT satsa sina licenspengar på annat?

Absolut inte.

”Finnkampen” är den svenska idrottsrörelsen nedkokat i en enda tävling, fritt från kommersiella råvaror och priser som mäts i karat.

Tv om alla – för alla, precis som ”TV-pucken”, ett EM i fälttävlan eller en SM-vecka.

Formatet tilltalar massan, och när det kommer till friidrott och skidåkning verkar det inte spela någon större roll om tävlingarna har en prägel av friluftsliv eller världsmästarklass.

Folk bänkar sig ändå.

SVT nysatsar

Inför helgens tävlingar har SVT meddelat att de ”nysatsar”, och att det ”kommer att bli en kamp på kommentatorsläktaren och i studion”.

In flygs YLE-kommentatorn Kaj Kunnas.

Den ende finske spelevink jag känner till.

Kunnas ska kommentera tävlingarna tillsammans med Jacob Hård och jag hoppas att det inte spårar ur.

”Finnkampen” får inte förvandlas till en buskis eller ett sport-”Doobidoo”.

”Finnkampen” ska vara så där ­underbart dystert som det alltid har varit.

”Finnkampen” ska sätta punkt för sommaren och vara en kamp.

Man mot man, kvinna mot kvinna, mot grannen i öst.

Och mot ångesten inombords.

Här är tv-veckans...

JA!

Sedan Erik Hamrén tog sina första danssteg hos ”Skavlan” har förbundskaptenen blivit stingsligare för var dag. Under en vecka som den här blir det förstås extra kinkigt. Hamrén gästade ”Fotbollskväll” och det tog inte många minuter innan han och Daniel Nannskog råkade i luven på varandra. Mycket underhållande. ­Sedan måste man ju älska SVT:s krigföring mot allt otillbörligt gynnande. De draperade Hamrén i svart eltejp för att dölja ett litet märke han hade på bröstet.

NEJ!

Det har varit ett jäkla hattande med de här VM-kval– och träningsmatcherna. Från Trean till Fyran och nu i Femman, och då kändes det mer som ett hockeyslutspel. Jag gillar allihopa, från Åkeson till Åström och experterna Mjällby och Björklund, kommentatorerna lika så, men de lyckades inte riktigt skapa den där ordentliga ödesstämningen inför mötet med Irland i går kväll. Bättre nere i Astana, Kazakstan, på tisdag? Det kanske löser sig självt.

Till sist...

Att göra en svensk klassiker borde även innefatta att springa som Elmander i 90 minuter.