Alfelt: Fått hopp om en framtid efter Zlatan
Vårt hopp om VM-spel i Brasilien heter Zlatan Ibrahimovic och inget annat.
Vårt hopp om en framtid heter så mycket mer.
Valmir Berisha, Gustav Engvall, Carlos Strandberg, Sixten Mohlin, Sebastian och Johan Ramhorn …
Våra 17-åringar som är tredje bäst i hela världen.
Egentligen är de kanske till och med näst bäst i världen eftersom de bjöd världsmästarna Nigeria tuffast möjliga motstånd, men det är en så kallat hypotetisk fråga.
Bronssegern över Argentina gör svensk fotbolls framtid lite ljusare men vi ska inte överdriva förhoppningarna.
Ingen av dessa otroligt talangfulla fotbollsspelare kommer att ens vara nära det landslag som vi så gärna hoppas ska vara med i VM i Brasilien nästa år.
Man slår inte igenom på det viset längre.
Förr hände det. Pelé var 17 år när han fick spela i VM i Sverige för Brasilien. Maradona ratades som 17-åring till truppens sista plats i hemma-VM i Argentina 1978 och var nära att bojkotta landslaget efter det.
Ingen ny Brolin i detta gäng
Tomas Brolin är det närmaste vi kommit i Sverige i modern tid när han inför 1990 som 20-åring bestämde sig för att på sex futtiga allsvenska matcher ta sig in i VM-truppen utan att ha en enda landskamp i sin meritista.
Jag skulle älska att se någon av dessa 17-åringar som i går spelade upp en otrolig första halvtimme mot Argentina göra en Brolinare – men det kommer inte att hända.
I och för sig funderar jag över om Halmstad verkligen har så många anfallare vassare än Berisha och om Gustav Engvall inte borde fått fler än tre allsvenska chanser i IFK Göteborg i år men det är inga avgörande funderingar.
Pojkar är pojkar tills de blir män och det tar faktiskt lite tid även inom fotbollen.
Det är lätt att tro att man är vuxen allt när man når långt i väldigt tidig ålder men för att verkligen få sin talang att kunna konkurrera med de erfarna krävs mest en inställning som handlar om att hata förluster och älska hårt arbete på träningsplanen.
Alla talanger är inte beredda att satsa hundraprocentigt. Det vet vi sedan gammalt. Alla kan vi dra historier om enorma löften som aldrig blev så stora spelare som vi trodde att de självklart skulle bli.
Pengar och utveckling ger flytt
Mest positivt på sikt med U17-framgången skulle kunna bli en statushöjning i Sverige när det gäller ungdomsfotbollen. Om det blir viktigt för talanger att komma med i de yngre landslagen med chans att vinna uppmärksammade titlar skulle det kunna bromsa den allt för tidiga flykten till utlandet.
Talanger flyttar utomlands tidigt av två anledningar.
1) Pengar. Ersättningen de får direkt och möjligheten att tjäna de fantasisummor som A-lagskontrakt ofta innebär utomlands.
2) Möjligheten att utvecklas i en tuffare och mer konkurrensfylld miljö.
Med ett mer regelbundet deltagande i de stora turneringarna för yngre spelare kan bägge dessa förhoppningar öka även om man stannar lite längre på hemmaplan.
Defensivt och lekfullt
Alla stora klubbar i Europa har järnkoll på ett VM-slutspel för ungdomslandslag. De spelare som presterar där ökar sitt marknadsvärde mångdubbelt mer jämfört med ifall de går direkt från ett svenskt lags ungdomsverksamhet.
För svensk fotboll var VM ändå mest intressant genom att förbundskapten Roland Larsson lyckades att binda ihop gammal svensk defensiv styrka med den nya tidens offensiva lekfullhet. Hårt jobb parat med teknik. Jag är inte säker på att svensk seniorfotboll riktigt lyckats med det ännu.