”Jag och Zlatan var som galna!”

helskärm

Den här texten är ett utdrag ur Tony Flygares självbiografi ”En gång var jag större än Zlatan”:

Zlatan och jag var verkligen mycket bättre än de andra i laget. Vi dominerade och vi hade ett speciellt sätt att bete oss. Vart vi än kom försökte de andra lagens ledare och föräldrar alltid få oss ur balans. Men det lärde vi oss att skita i. Zlatan sa alltid till mig:

”Var tuff Tony, annars trycker dom ner oss.”

Och vi var starka mentalt, det skulle mycket till för att knäcka oss. Ingen kunde få oss ur balans, vi kände oss oövervinnerliga. Vi hade vinnarskallar som ingen vanlig Svensson hade. Vi kom från tuffa förhållanden och det tog vi med oss ut på planen. Vi skrek på vår tränare, vi skrek på våra medspelare och gestikulerade mot allting som gick oss emot. Vi var som galna! Vi skrek på varandra också, och det peppade oss i den inbördes konkurrensen. Det var ett sätt att bete sig som man inte såg hos svenska barn. Men vi var uppfostrade på det viset. Ingen skulle få trycka ner oss!

Föräldrarna till de andra barnen som spelade i vårt lag uppmuntrade och peppade oss och höjde stämningen. De var som vi. De hade temperament, sket i jantelagen och tog ingen skit. De lyfte oss och lät oss vara kaxiga.

På den tiden var varken mina eller Zlatans föräldrar på plats och såg våra träningar och matcher. Vi fick ta oss dit själva med cykel. Alla andra i laget hade med sig pappa, mamma eller syskon. Våra medspelare och deras föräldrar förstod och accepterade ändå att det var jag och Zlatan som skulle göra det. Vi var de som skulle avgöra matcherna, och de andra spelarnas föräldrar gladdes med oss när vi gjorde det. Jag kände mig respekterad, omtyckt och växte som människa. Jag kände deras välvilja och älskade FBK Balkan, laget vi spelade i. Det kommer jag aldrig att glömma.

Under den här tiden hade det börjat komma fram en hel del stora talanger i klubben. Det hade nog aldrig funnits så många talanger i en så liten klubb i Malmö tidigare. När en kille tog steget till Malmö FF, den stora allsvenska klubben, följde den ena efter den andra efter. Jag och Zlatan pratade om att vi en dag minsann också skulle dit:

”En dag ska vi dominera i Malmö FF tillsammans, Tony”, sa Zlatan till mig och jag bara nickade och höll med honom.

Vi brukade alltid komma tidigt till träningen med Balkan. Det var bara cirka trehundra meter från där jag bodde på Vitemöllegatan till tunneln som ledde till Cronmans väg, där Zlatan bodde. I dag pryds tunneln med Zlatans citat: ”Man kan ta en kille från Rosengård. Men man kan inte ta Rosengård från en kille.”

Jag cyklade till Cronmans väg för att hämta Zlatan. De äldre, tuffa Rosengårdskillarna tillät inte Zlatan att spela fotboll på hans egen gård eftersom de ansåg att han var för liten. Jag ville ”värva” Zlatan till min egen gård och uppmuntrade därför honom att komma och spela fotboll på planen på Vitemöllegatan. Bara tunneln skilde oss på Vitemöllegatan från Rosengård. På Vitemöllegatan fanns en liten gård med folk från olika kulturer, bland annat tre killar som senare skulle spela i Malmö FF:s pojklag: Gudmundur Mete, Ewert Abrahamsson och Alper Cesur.

Jag lyckades övertala Zlatan och värvade honom till Vitemöllegatan. Vi var de mest lovande knattarna i stan, och Vitemöllegatan var vår bas. Här var det lugnare, större gräsytor, bra mål och framför allt så kunde vi få nöta på ostört utan någon konkurrens om ytorna att spela på. Här fanns plats att spela på såväl gräs, grus som asfalt. Zlatan kom nästan varje dag och lirade på min gård. Även när det var dåligt väder. När det regnade kunde vi springa ut och träna glidtacklingar eller testa tillslag och passningar på vått underlag. Vi spelade till och med när det snöade. Det var så vi nötte in spelskickligheten. Det var vad jag kallar spontanidrott. Till ungdomar i dag ger jag gärna rådet att träna extra på det man är bra på. Men skjuter du hårt med högern, glöm inte vänstern. Nöt dock extra på det du är duktig på. Det är sådant som kan ta dig långt i framtiden. Häng inte upp dig på vad andra är bäst på, utan hitta din egen spelstil och lita på dig själv.

Ett stenkast från Vite- möllegatans lilla plan låg Annelundsskolan. Det var en liten lågstadieskola med en väldigt spartansk lekplats. Men det som för oss blev skolans hjärta var en fantastisk liten fotbollsplan. Där växte en helt ny generation av fotbollsspelare med invandrarbakgrund fram. Utan alla träningstimmar på den lilla fotbollsplanen hade vi aldrig kunnat dominera i svensk fotboll som vi senare skulle göra.

Målen hade inga nät men planen var inhägnad av ett cirka fyra meter högt gallerstaket, vilket gjorde att vi kunde skjuta hur hårt som helst utan att behöva hämta bollarna. Det underlättade enormt när vi hade skotträning. Här övades distinkta avslut, nickar, volleyskott och sist men inte minst snygga klackmål. Den fanns alltid tillgänglig för oss, den var vår plan och ingen annan använde den efter skoltid eller på helgerna så vi slapp stå i kö för att få träningstimmar.

När vi blev hungriga var det oftast min mamma som stod för maten. Zlatan var alltid välkommen och omtyckt i min familj. Någon gång tog han även med sig sin lillebror Aleksandar, som kallades för Keki.

Vi försökte alltid tävla på väg till träningen. Vem skulle komma först? Jag och Zlatan var alltid först på plats. Innan de andra kom kunde vi nöta frisparkar, inlägg, straffsparkar och skott, ibland i timmar. Oftast var det bara jag och Zlatan, men kom någon liten kille förbi som ville vara med så fick han ställa sig i mål.

”För varje gång du räddar får du en femma”, sa vi till honom.

Det blev oftast inga femmor. Allt satt i mål! Vi älskade att spela fotboll och vi tog det på fullaste allvar. Vi visste att om vi skulle bli bäst var vi tvungna att träna mer än alla andra.

När vi tränade med Balkan brukade Zlatan och jag ta bollarna i omklädningsrummet och pumpa dem stenhårda. Det gillade inte lagkamraterna. De tyckte att vi gjorde bollarna för hårda, vissa i laget var känsliga och fick ont i fötterna av de hårda bollarna. Men jag och Zlatan gillade alltid hårda bollar. Vi var perfektionister när det gällde fotboll och lämnade ingenting åt slumpen. Bollarna skulle vara precis som bollarna som proffsen i de stora ligorna använde. Våra bollar var av märket Select.

Vid den här tiden hade vi inte så många idoler, det kom senare. De andra killarnas föräldrar kom och tittade på träningar och alla våra matcher, men våra föräldrar lyste fortfarande med sin frånvaro. Min mamma för att hon jobbade så mycket. Vi var också fortfarande för unga för att våra föräldrar skulle börja hoppas på att vi en vacker dag skulle bli stora fotbollsspelare.

Allt vi övat in på träningarna tog vi med oss när vi spelade match. De andra gav oss bollen så skötte vi resten. Vi stod bara och väntade på att få bollen och sedan tog jag och Zlatan över. Det var showtime, som vi kallade det! Någon match kunde jag göra tre mål och någon annan gång exploderade Zlatan och kunde göra lika många. Vår tränare i Balkan brukade skrika till oss:

”Spela dom andra också!”

Jag och Zlatan skrek tillbaka:

”Varför ska vi spela dom?”

Men trots att vi var så överlägsna i laget märkte man inte av någon avundsjuka, utan istället möttes vi av respekt för att vi var så duktiga och alla var stolta över laget. Det fanns ingen jantelag bland tränarna och spelarna. De var alla vinnarskallar och tackade högre makter för att de hade oss i sitt lag.

Jag och Zlatan var egoistiska på planen och ville aldrig byta när vi spelade match. Jag blev alltid väldigt irriterad när tränaren sa att det var dags att byta. Då kunde jag gestikulera vilt och skrika:

”Nej, jag vill göra tre mål till.”

Och när jag sa det så ledde vi redan matchen med 7–0! Det fanns liksom ingen mättnad på att vinna och göra mål. Man ville hela tiden visa upp sig. Det gällde att prestera.

Ändå tävlade Zlatan och jag inte på samma villkor som de andra i laget. Vi hade sämre förutsättningar än de flesta materiellt och våra föräldrar hade inte råd att köpa dyra fotbollsskor. Vi fick spela med det som fanns. Men vi hittade alltid en lösning på problemen. Jag och Zlatan brukade springa in i A-lagets omklädningsrum och sno slitna gamla fotbollsskor som låg där och skräpade. Skorna vi snodde var redan inspelade, och även om de kunde vara några storlekar för stora var det bättre att spela med dem än med de usla fotbollsskor vi hade.

Vi spelade en fysiskt tuff fotboll, precis som de vuxna. Händerna hamnade ofta uppe i ansiktet på våra motståndare och vi spelade med höga armbågar som vi sett senioren Martin Dahlin i Malmö FF göra. Vi studerade seniorerna. Vi tittade även på när de äldre i Balkan spelade. När vi var bollkallar kollade vi på de större killarna och lärde oss alla tjuvknep. Vi var alltid steget före våra jämnåriga. Vi lärde oss tidigt att täcka bollen på ett speciellt sätt, vi drog i motspelarnas tröjor för att ta oss förbi. Allt sådant som egentligen bara de äldre spelarna gjorde på den tiden.

Vår fysiska förmåga satte skräck i motståndarlagen. Och vårt fotbollskunnande var utöver det normala för spelare som ännu inte fyllt tio år. Vi släppte ofta bollen till varandra, men lika ofta försökte vi göra det på egen hand. Och då kunde man få en arg kommentar på serbokroatiska från Zlatan, vilket i sin tur ledde till att tränaren skrek: ”Lugna ner dig Zlatan, annars byter jag ut dig.”

Vi låg hela tiden på gränsen till att börja slåss men lugnade alltid ner oss till sist. Vi gestikulerade och skrek. Våra lagkamraters föräldrar försökte så gott det gick att lugna ner oss. Vi skyddade alltid varandra vad det än gällde och vi stöttade varandra hela tiden. Vi kunde nog vara svåra att handskas med, men visade samtidigt stor kärlek mot dem som behandlade oss med respekt.

LÄS MER OM ZLATANS VILDA UPPVÄXT OCH TONY FLYGARE I SPORTBLADETS EXKLUSIVA INTERVJU ()