En eagle och två hole-in-one
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-28
Thomas Tynander minns 15 minuter på Augusta National
Vi börjar i sagolika "Amen Corner".
Fidde vad där, tillsammans med 40.000 åskådare och mer än 100 miljoner framför tv-apparaterna.
Fredrik Jacobson nosade på en plats bland de tio bästa och vi var som vanligt några få svenskar som följde hans jakt, i kortbyxor och kepsar, i en av de sista bollarna för dagen, bollen före Ernie Els och inte så långt framför Phil Mickelson. Jag vill minnas att jag hade sällskap av Remy Nilsson, då SVT-boss, Claes Öhrning kanske, ett gäng boråsare med Elfsborgs-kepsar, förre HV-spelaren Eddy Eriksson...och säkert några fler. Eddy hade gjort high-five sedan HV 71 blivit svenska mästare i hockey, där hemma.
Vi befann oss vid den korta tolvan, den så vackra och förrädiska tolvan. Himlen var blå, luften torr och blommorna färgstarkare än på många år.
Fidde skulle slå ut - när han nästan knockades av vad som
hände på elvan. För ur himlen trillade det ner en boll från
långt upp i backen och eländet studsade, rullade - och gick rätt ner i koppen. Tio tusen åskådare skrek rakt ut. En halv minut senare kom koreanen KJ Choi promenerande ned för backen och Fidde hyllade honom från tolvans tee med att göra "I am not worthy", armarna uppåt och buga åt honom flera gånger. Chois eagle, med inspel från 200 meter, hjälpte honom till en slutlig tredje plats.
Ett par minuter senare blev det värre.
Vi följer Fidde på vackra hål 15, det läckraste inspelshål i världen, över vatten mot en tunn green. Då kastar jag ett öga bort mot 16, ett kort par 3 som syns lika bra från min
plats vid ett barrträd. Padraig Harrington slår ut och rullar i bollen för en hole-in-one! Publiken blir som tokig igen.
Sen går Fidde ut på 16, tillsammans med sin spelpartner
Kirk Triplett.
Då gör även Triplett en hole-in-one!
Nu hoppar publiken och skriker och amerikanen själv faller ned på rygg när han inser att han upprepat Harringtons bedrift. Fåglar lyfter från trädkronorna.
Nu har vi gåshud ner på tårna.
Fidde gör high-five med Triplett, som till slut kommer på
fötter. En mäktig eagle och två hole-in-one på 15 minuter.
Men Fidde har inte lika kul som vi andra. Han åker berg-och-dalbana. Efter en 38 första nio gjorde han visserligen birdies på 12, 13 och 15, för hopp om den där tiondeplatsen, men på 14 gick han in i ett träd på utslaget
(och studsade femtio meter bakåt) för en bogey, och efter Tripletts hole-in-one har Fidde svarat med en till bogey.
Det kvittar att han gör birdie på 17, nu är chansen att vara top 10 borta.
Men 18 kan Fredrik Jacobson säkra en plats bland de 15, för automatisk inbjudan till nästa år. En birdie räcker. Och
han ger sig själv chansen. Han avlutade US Masters med en nedförsputt på, om jag minns rätt, tre meter. Den blev
perfekt i linje - men stannade tre centimeter kort! Par gav
17:e plats och 150.000 kronor mindre i prispengar. I efterhand skulle det visa aig att de pengarna, den där förbannade putten, hade räckt för en plats i Ryder Cup.
Några ord om vinsten, till slut. Sergio Garcia hade skrämt livet ur spelarna genom att klättra högt upp på ledartavlan efter minus åtta, de sista tolv hålen, men slutade fyra.
Det var Ernie Els som hade ledningen, med tre slag(!),
efter bland annat en eagle(!!) på 13.
Det hjälpte inte att sydafrikanen sen gjorde birdies på 16
och 18. Lefty vann.
Jag är själv vänsterspelare och Phil Mickelsons längtan efter sin första major skakade om hela USA, där där söndagen. Han spelade som i trans och vi älskade honom för det.
Han gick i kapp Els.
På 18 placerade han inspelet sex meter bortanför flaggan.
Spelkompisen Chris DiMarco låg i en bunker men var så snäll att han lyfte upp bollen så att den hamnade långt förbi hål - precis där Mickelsons mynt låg. Så på så sätt kunde Lefty strax därefter läsa DiMarcos putt, förstå linjen, och sedan få en gyllene chans att vinna kavajen med en birdie.
Lefty, som missat så många majors, som kan få gummiarm på green, som ger bort segerchanser i stora tävlingar, här hade han chansen att bli en av de stora, en av de största.
Jublet när han lyckades var magiskt.
Som söndagar i Masters inte så sällan brukar vara.
Det är bra promenader.
Golf är ingen förstörd promenad, golf kan vara den mest underbara promenad som kan tänkas. Jag glömmer aldrig 15 minuters strosande längs repen i en vacker golfpark de kallar Augusta National, där de runt påsk varje år spelas US Masters. Av de Masters jag besökt senaste åren blev årets "Sunday at the Masters" en förödande känslosam upplevelse. För häng med nu, så ska jag i en lite längre text försöka beskriva hur det var att promenera där strax efter klockan tre, den 11 april.
Thomas Tynander