Bergström: Hans bragd är lika stor som Charlotte Kallas 2008

Kristoffer Bergström

Det är en sak att ha perfekt flyt och göra en historisk prestation.

En annan att kantas av otur och göra det.

Trots vallamissarna är Marcus Hellner tvåa i vinterns tyngsta och viktigaste tävling.

Fanns inga bonussekunder vore han överlägsen etta.

När Marcus Hellner tryckte till stod rivalerna stilla. Ett par ilskna stavtag räckte, sedan hade han glidit i från de andra. Där borde jag ha förstått att han var på väg mot något stort, men i stället tänkte jag motsatsen, att allt var förlorat.

helskärm

Jag syftar inte på något ryck i slalombacken, utan på Hellners agerade när han slogs ut i onsdagens sprint efter att ha fastnat med skidspetsen i en snödriva. Då behöll han skidorna på genom den meterbreda passagen, gled förbi reportrarna, buffade bort en funktionär och försvann. Och rivalerna stod verkligen stilla. Som brukligt höll de skidorna i handen och gav intervjuer.

Jag visste att sex av nio etapper var körda då. Jag trodde att Marcus Hellner var körd.

Han var 2.45 från täten, där Dario Cologna och Petter Northug tampades på en högre nivå. Hellner hade två gånger under touren hämmats av felvallning, nyss fastnat i den där drivan och aldrig under vintern varit på pallen i ett individuellt världscupslopp.Framtidsutsikterna? Lördagens tvåmil i klassiskt, där han i fjol tappade två minuter.

Jag rodnar över mina analyser

Nu kan vi fastslå att tjurigheten var ett positivt tecken. En medelmåtta sjunker ihop av motgångarna, en vinnare uppbådar revanschlusta (om än förklädd till ilska). Senare på kvällen bloggade han ”man prövas mentalt när det är så här. Det gäller att inte ge vika för motgångarna och hålla kvar vinnarskallen”. Fast det läste jag senare, för jag hade gett vika och satt på flygplatsen i Innsbruck.

I torsdags jagade Marcus Hellner ikapp två och en halv minut på Northug. Han följde upp med en stark tvåmil och en lika kraftfull som metodisk klättring.

När Hellner gled över mållinjen och stupade i snön uppe på Alpe Cermis topp var han förste svenske herren att nå pallen i Tour de ski. Muskelstyrkan tog honom en bit på vägen, men framför allt visade han mental mognad att inte hetsa med tekniken. Ingen kan kötta sig igenom en tvåmil fylld av spurtpriser, ingen kan dumpumpa sig upp för slutbacken.

● ● ●

Jag rodnar så över mina negativa analyser att hjärnan försöker frammana fuktskador på delar av Aftonbladets tidningslager

och haverier i det digitala pressarkivet. Men mest är jag överlycklig över Hellners skimrande återkomst. Sett till konkurrens och förutsättningar är det en lika stor bragd som Charlotte Kallas seger 2008.

Nu ser jag fram mot efteranalyserna. För när Northug släpade sig i mål 42 sekunder efter Hellner stod det klart att varken han eller Marit Björgen tog första norska totalsegern den här gången heller. Och lika illa: han förlorade prestigematchen mot Sverige.

För tre år sedan satt jag ner med finländskan Virpi Kuitunen. Den förra världsettan försökte montera ner ett av decenniets vackraste svenska skidögonblick. Enligt henne var Kallas ryck i slalombacken en medial konstruktion. Egentligen avgjordes touren av en ryggskada.

– Charlotte körde lika fort som under resten av loppet, men jag kunde inte göra något. Det är så min rygg fungerar, det gör hysteriskt ont ibland, sa hon.

Lättare att jaga än att jagas

Petter Northug kan inte dribbla bort den här nesan. Hade det snöat på sjunde etappen kunde han ha skyllt raset på det.

Hade Hellner snott alla spurtpriser den åttonde dagen kunde han klagat på reglerna. Hade ryggen strejkat i backen kunde han pekat på det medicinska.

Nu finns rena siffror.

Exempelvis kan man räkna åktider. Tar du bort bonussekunderna som delats ut vid målgångar och vid delmål i masstarterna får du en indikation på hur åkarna skött sig. Jag skriver ”indikation”, för bonussystemet är del av tävlingen och det är lättare att jaga än att jagas, men det här är fortfarande intressant:

Dario Cologna har totalt dragit av 236 sekunder, Petter Northug 233 och Marcus Hellner 112. Alltså har svensken tagit sig runt de 110 kilometerna 2.40 snabbare än norrmannen och en dryg minut snabbare än schweizaren.