SÄNKTA – AV TVÅ FEL
Erik Niva: Av 100 saker gjorde de 98 rätt – det räcker inte mot Spanien
DONETSK. Tanken var att Cristiano Ronaldo skulle avgöra den här matchen.
Det blev inte så.
Första gången fick han en för dålig passning.
Andra gången fick han inte ens skjuta.
De var fyra stycken, och de hade historien vid sina fötter.
Nittionde spelminuten. Omställning på defensiv hörna. Och plötsligt rusade fyra portugiser fram mot två övergivna spanska försvarare.
Hur ofta gör man mål när man övar en sådan situation på träning? Åtta gånger av tio?
Men det här var inte träning, det här var inte en övning.
Det här var den unika möjligheten som de allra flesta väntar på ett helt fotbollsliv utan att någonsin få.
De var fyra stycken, och hade de bara gjort vad de brukar göra så hade idrottsvärlden sett annorlunda ut i dag.
Nu blev det inte så. Nu halvmissade Raul Meireles sin passning, och Cristiano Ronaldo fick inte till vare sig mottagningen eller skottet tillräckligt bra för att kompensera det.
Bollen seglade både utanför och över.
Portugal hade jobbat gnethårt under en hel match – en hel turneringscykel – för att tjäna ihop till det där läget.
De hade gjort det väldigt, väldigt bra.
För första gången på väldigt lång tid ställdes Spanien mot en mittfältstriangel som kunde mäta sig mot deras egen.
Moutinho, Veloso och Meireles pressade när det skulle pressas och passade när de hade erövrat bollen. Koncentrerat, fokuserat, kvalitativt. De satte tonen för en match där Portugal mer än matchade världsmästarna genom hela den ordinarie matchtiden.
89 minuter, 48 sekunder. Återigen – ännu en gång – tillbaka till den där tanken, den där chansen. Hade de utnyttjat kontringen hade vi skrivit hyllningar om ett lag som lyckats prestera på ett sätt som tänjde den yttersta gränsen för sin förmåga.
Istället fick vi en förlängning där den portugisiska orken tröt, och en straffläggning där den portugisiska strukturen rämnade.
Portugal sjabblade bort sin största chans
Vissa spelare fick inte skjuta när de trodde att det var deras tur. Andra spelare fick inte skjuta alls.
Förbundskaptenen Paulo Bento hade utformat en straffsparksordning redan inför turneringen. Det var han som bestämde att Cristiano Ronaldo skulle slå den sista straffen, inte superstjärnan själv.
Själv tycker jag ju att det var ett felaktigt beslut – de säkraste skyttarna ska skjuta först – men vi ska samtidigt också komma ihåg att Cristiano Ronaldo har missat viktiga straffar förr.
Vi vet att Paulo Bento borde ha klarat av sin kommunikation bättre, men vi har samtidigt ingen aning om ifall Portugal hade vunnit ifall de hade valt en annan straffordning. Kanske, kanske inte.
De lämnade över avgörandet till fotbollsgudarna när de sjabblade bort sin största chans. Därefter blev de utlämnade till bredden på en ribba och tjockleken på en stolpe, och de förlorade.
När Cesc Fàbregas fick fram för att slå den avgörande straffen så pratade han med bollen han hade i sina händer.
Bollen lyssnade på Fabregas
– Svik mig inte. Nu skriver vi historia tillsammans, mumlade han till den.
Bollen lyssnade på honom, och när den krupit in i nät så stod Cristiano Ronaldo kvar i mittcirkeln och skakade på huvudet.
– Injustiça, sa han gång på gång. Orättvisa.
Jag vet väl inte det.
Otur, visst. Oförmåga, i någon mån.
Portugal kände till styrkeförhållandena på förhand. De var medvetna om att de var tvungna att göra en demoniskt disciplinerad insats för att överhuvudtaget komma nära.
De gjorde det.
De gav sig själva chansen att slå ut detta fenomenala spanska landslag, på sexårsdagen av mästarnas senaste turneringsnederlag.
Av 100 saker gjorde de 98 rätt. Det räckte inte.
Hade de haft en förbundskapten som preciserat en annan straffordning på ett tydligare sätt så hade de kanske vunnit.
Hade de utnyttjat ett fyra-mot-två-läge i den allra sista ordinarie matchminuten hade de definitivt gjort det.