Pengarna vinner – men inte lika ofta, och inte lika stort
Niva: Hösten 2010 börjar småfolket närma sig i tabellerna
Arroganta spelare, giriga agenter, korrupta pampar, maktgalna klubbägare och dessa allsmäktiga pengar.
Det är en ganska tröttsam, solkig bild av fotbollshösten 2010.
Lyckligtvis finns det fler.
Ska jag välja en enda match som sammanfattning av den europeiska fotbollshösten så är valet enkelt.
Den 17 oktober tog Blackpool emot Manchester City hemma på Bloomfield Road.
Aldrig tidigare hade en lika fattig Premier League-klubb spelat mot en så rik motståndare.
Inför matchen staplades symboliska sifferexerciser på varandra.
Blackpools huvudägare var värd en dryg miljard kronor, medan Manchester Citys arabiska shejkfamilj beräknades ha minst 200 miljarder i bankkistan.
Hemmalagets hela trupp hade kostat drygt 40 miljoner kronor, medan Manchester City hade betalat drygt 3,5 miljarder för att värva ihop sin spelargrupp.
Och tydligast av allt – rekordavlönade Yaya Touré tjänade ensam lika mycket som hela motståndartruppen tillsammans, drygt 2 miljoner kronor i veckan.
Citatmaskinen Holloway i storform
– Utifrån ser det här ut som den mest ojämna matchen i fotbollshistorien, men vi får se vad vi kan göra.
Blackpools manager Ian Holloway har varit en av höstens starkast skinande karaktärer, och inför den här matchen var han i sitt esse.
– Ifall jag bara hade sett på det här i ekonomiska termer, hade jag ens sett poängen med att åka in till jobbet? Nej, jag hade känt att jag inte hade haft någon chans, så varför skulle jag bry mig?! Om allt gick ut på hur mycket man tjänade hade vi varit sist i serien, en zillion mil efter alla andra. Men livet handlar inte om vilken skjorta du har på dig, vilken bil du kör eller vad du tjänar – det handlar om hur mycket du bryr dig i arbetet du jobbar med.
Den stora berättelsen om den europeiska 2000-talsfotbollen har kretsat kring de växande klyftorna mellan små och stora.
Så också hösten 2010, men nu med en delvis ny twist.
Även om jag inte kan påstå att klyftorna är på väg att minska vill jag faktiskt ändå hävda att småfolket är på väg att närma sig.
Resignationen börjar släppa, den fullt förståeliga uppgivenheten tycks på väg att upplösas.
Skillnaden på fotbollsfolk och fotbollsfolk känns plötsligt inte längre lika förutbestämd.
Flera sensationslag
Hércules har vunnit på Camp Nou. Sunderland har intagit Stamford Bridge. Cesena har sprungit sönder Milan. West Bromwich och Newcastle har åkt till Emirates och slagit Arsenal.
I Tyskland toppade Mainz ett bra tag, och i Frankrike ledde sensationslaget Reims ligan under några veckor.
Högst upp i de allra största ligorna hittar vi visserligen samma klubbar som alltid, men om vi tillåter oss själva att bortse från Spanien har avståndet ner till de mindre sedelstinkande förföljarna minskat avsevärt. Tabellerna har tryckts ihop.
Ska jag vara idealistisk så påstår jag att det beror på att Europas mindre klubbar tagit sig i kragarna och hissat upp sin egen prestationsnivå några rockstorlekar.
Ska jag vara realistisk så skriver jag att tendensen snarare bottnar i att de stora elefanterna klämts mellan finanskrisen och de stundande Financial Fair Play-reglerna.
Det kan vara detsamma.
Tänker jag på enskilda händelser så blir minnesbilden av den här hösten ganska bister; giriga agentsoppor runt Rooney och Tévez i England, inflammerade Cassano-bråk i Italien, ändlöst Mourinho-käbbel nere i Spanien och en genomkorrupt ledning av hela Fifa-organisationen.
Men den stora bilden är på väg att få ett annat utseende än tidigare, och det riktigt underbara är att jag inte ser vad den föreställer ännu.
Mindre förutsägbart
Tidigare säsonger har det varit lika bra att stänga av tv:n så fort ett storlag tagit ledningen mot en mindre utmanare, oavsett liga.
Både jag och alla planens spelare visste att det redan var avgjort.
Nu är det plötsligt bara Barcelonas och Real Madrids hemmamatcher som präglas av den förutsägbarheten.
Samtidigt valde jag matchen mellan Blackpool och Manchester City som höstsummering av mer än en anledning.
Jag vet ju hur den slutade. Jag vet att de rika visserligen pressades rejält, men likafullt vann med 3–2, tack vare några tveksamma domslut.
Alltjämt råder samma maktbalans inom europeisk fotboll.
Pengarna vinner fortfarande för det mesta – men inte lika stort och inte fullt lika ofta.
Och bara det är faktiskt något som är värt att fira.