Tränarens löfte: Springa maraton om Robin når final

Stefan Holm

Norman i stor intervju

PARIS. Finns det någon människa på tennistouren som hatar att förlora mer än Robin Söderling?

Hans coach, möjligtvis.

Magnus Norman spelar bandy och avslutade den senaste säsongen med en spricka i axeln.

– Det är jag i ett nötskal. På banan är det alltid blodigt allvar, säger succétränaren i en stor intervju om tävlingsdjävulen, barnlängtan, maratondebuten och hur han blev erbjuden anabola steroider.

Magnus Norman hade förberett sig minutiöst, gick upp klockan fem på morgonen och åt en stadig frukost.

Det var den 30 maj 2009 och Stockholm Marathon skulle avgöras.

”Efter tre mil var bensinen slut”

Att han på grund av Robin Söderlings segertåg i Öppna franska fortfarande befann sig i Paris skulle inte tvinga den 33-årige värmlänningen att skjuta upp maratondebuten.

– Jag var anmäld och hade tränat hela året. ”Fan, har jag lagt ner så mycket tid vill jag utmana mig själv”, tänkte jag. Det var spelledigt samma dag, så klockan sju på morgonen drog jag iväg. Jag hade mätt ut en slinga på 7,5 kilometer och sprang den fram och tillbaka. Jag ställde vattenflaskor vid starten, men insåg att det inte går att springa ett maraton utan vätskebälte. Efter tre mil var bensinen slut. Jag tog mig knappt framåt och insåg att det var lika bra att stiga av. Det var jävligt tufft att se sig besegrad av distansen. Tillbaka på hotellet var jag helt knäckt. Robin bara skrattade och skakade huvudet.

Vad berättar det här om Magnus Norman?

– Ganska mycket. Jag är envis och tjurig. Har jag bestämt mig för något vill jag gärna att det ska bli så.

En höftskada tvingade honom att sluta med tennisen 2003. Sedan dess har Norman försökt tämja tävlingsdjävulen. Det har, om sanningen ska fram, inte gått något vidare.

När den förre världstvåan inte åker runt med Robin Söderling på tennistouren spelar han bandy i division 2, för Enebyberg. Det sker med den inställning som för tio år sedan tog honom till final i Öppna franska.

– Ja, jag får utbrott även på den här nivån. Det är vinnarskallen. Den senaste säsongen avslutade jag med en spricka i axelleden och ett sprucket revben. Det blev så efter en tackling i sista matchen. Herregud... När jag har spelat hockeybockey har jag brutit vänsterarmen och höger handled efter tacklingar i sargen. Spela lugnt med grabbarna tidigt en måndagsmorgon? Nej, det blir det alltid allvar. I en match klagade vi så mycket att domaren packade ihop sina grejer och drog.

Vad är det värsta du har gjort på en tennisbana?

– Jag har gjort många dumma grejer. När jag var rätt ny på touren kastade jag racketen, ut från banan och ner i en å. Det var i Coral Springs, mot Jason Stoltenburg. Jag var helt tokig och kallade ”refereen” för, ja, jag vet inte vad. Efteråt skämdes jag som en hund. När jag försöker prata vett med Robin säger han: ”Du var ju för fan likadan själv.” Då sitter man där, helt tyst.

I Öppna franska 2003 kallade du motståndaren Nicolas Massu för ”apjävel, pucko, idiot”.

– Ah, det var inte så farligt. Vad sägs under en fotbollsmatch, till exempel? Jag uppförde mig inte dåligt och sa inte de där orden i ansiktet på honom utan när jag gick ner mot baslinjen. En TT-reporter råkade höra det. Det blev väldigt uppförstorat.

Både du och Robin har ett hett temperament. Berätta om ert värsta gräl.

– Vi har inte haft något jättegräl. Däremot småtjafsar vi ofta. Jag är jävligt noggrann med detaljer och tycker att varje enskild komponent är viktig för slutresultatet. Det är många faktorer - hur han är på och utanför banan, hur mycket och när på dygnet vi ska träna, när vi ska åka till en tävling, hur han ska bo, hur mycket media han ska göra... Han tycker nog att jag är jävligt jobbig ibland.

Du lämnade läktaren när han flippade ur under en match i Sunrise i fjol.

– Egentligen är det en grej mellan mig och Robin, men bägaren rann över. För att uppnå resultat jobbade vi mycket med fokuseringen på banan. Jag hade tjatat på honom i månader, men han gjorde fortfarande samma sak i match efter match.

Vad ville du säga med handlingen?

- Att jag också har en gräns. Han visade mig ingen respekt. Rätt eller fel? Jag är där för hans bästa och det såg för jävligt ut. Han kunde ha bett mig dra åt helvete, men tog det på rätt sätt och vände matchen när jag gick.

Hur länge ska du fortsätta som hans tränare?

– Vi kör i alla fall året ut. Sedan får vi se om jag kan tillföra något eller om mitt jobb är gjort. Ser jag att han börjar bli mätt kanske han behöver höra en annan röst. Jag kommer aldrig att förvalta något som inte utvecklas, men Robin vill fortfarande bli bättre. Det är roligt att jobba med honom.

Du har flyttat tillbaka till Monte Carlo för att komma närmare Robin. Samtidigt bor din flickvän, Linda Dagh, kvar i Stockholm. Hur får man ett sådant förhållande att fungera?

– Maxgränsen är tre veckor. Sedan måste vi ses. Linda är väldigt idrottsintresserad och tog tidigare i år tjänstledigt i fem veckor för att följa med oss till USA. Det var fantastiskt kul. Jag har bott i Monaco i nio år och tänker inte bo där under resten av mitt liv. Vi har en dröm om att bo i Stockholms skärgård. Det gemensamma målet gör allt lättare.

Stämmer det att Linda är Victoria Silvstedts bästa väninna?

– Ja, de växte upp tillsammans i Bollnäs, gick i samma klass och hade häst i samma stall. De har känt varandra länge. Vi träffas när tillfälle ges, i Monaco eller i Sverige. Linda är också bra kompis med Victorias syster, Veronica.

Har du även träffat ”den lille mannen”, Maurice Dabbah?

– Ja, vi har käkat middag några gånger. Maurice är hur trevlig och ödmjuk som helst.

Du fyller snart 34 år. Längtar du efter barn?

– Absolut. Jag älskar barn och många av mina kompisar har blivit föräldrar.

Det finns två bilder av dig - dels arbetargrabben från Filipstad, dels Stureplanskillen. Vem är du?

– Jag vill bli uppfattad som arbetargrabben och har gått ut betydligt mindre sedan jag träffade Linda. Nu är det tvärtom, att jag inte vill vara inne i stan. Jag har blivit äldre och fått andra värderingar.

Hur träffades ni?

– Vi har gemensamma bekanta och träffades i korridorerna på skolan. Linda står med båda fötterna på jorden och tjänar sina egna pengar. Jag är jätteglad att vi träffades.

Skolan, ja. Efter karriären gick du en marknadsföringsutbildning på IHM och började jobba på Catella.

– Det var väldigt nyttigt att se hur det är att ha ett vanligt kontorsjobb. Samtidigt fick det mig att inse hur mycket jag saknade idrotten och tugget i omklädningsrummet. Det är där jag trivs allra bäst. Jag är en idrottskille.

Hur har du investerat dina egna pengar? Som tennisspelare tjänade du 35 miljoner kronor enbart i prispengar.

– Jag förvaltar mina pengar ganska konservativt. De är spridda i olika länder och på olika marknader med ganska låg risk. Aktier och investeringar är ett intresse jag har och jag lärde mig mycket på Catella.

2005 var du medförfattare till en bok, som bland annat berörde dopningen inom tennisen. Har du själv blivit erbjuden förbjudna preparat?

– Nej. Jo, förresten, nu ljuger jag. Det har hänt en gång. En doktor i Monte Carlo såg hur jag slet på gymmet. I duschen sa han till mig: ”Du kommer aldrig att bli bra i höften om du inte tar lite piller som jag kan erbjuda dig.” Det glömmer jag aldrig. Det var inte aktuellt att undersöka saken vidare, men jag antar att det var anabola steroider. Efteråt har jag tänkt att, fan, jag skulle ha testat. Straffen är ganska milda. Risken hade varit att åka dit i max två år. Då hade jag varit 28 och kunnat spela i sex år till. Ja, jag hade fortfarande kunnat spela. En del som har åkt dit spelar ju fortfarande. Titta på (Juan Ignacio) Chela, som var i final i Houston.

Du var tvåa på världsrankingen och gick till final i Öppna franska. Känns det ändå som att du hade mycket ogjort när du tvingades sluta?

– Ja, jag är bara 33 år, har en hög arbetsmoral och älskar tennis. När jag tvingades sluta mådde jag inte bra mentalt eftersom jag inte kunde göra mig själv rättvisa. Då var det befriande att sluta, men nu känns det jävligt jobbigt.

Har du grämt dig över att du aldrig fick vinna en Grand Slam-titel?

– Ja, det gör mig lite irriterad och förbannad. 2000 kände jag att jag var lite bättre än (Gustavo) Kuerten. Finalen har jag velat spela om några gånger. Jag var lite för orutinerad och blev tagen av stundens allvar.

Hur är det för dig att vara tillbaka på Roland Garros?

– Det är häftigt, alltså. Jag tänker inte så mycket på min egen karriär, utan att Robin gick till final. Jag har så många roliga minnen från förra året. Det är en väldig skillnad på hur folk ser på Robin före och efter segern mot Nadal. Den matchen får han leva med i resten av livet.

Kan Robin besegra Tomas Berdych och vinna hela turneringen?

– Definitivt. Han har redan visat att han kan slåss om det. Jag tror alltid på Robin.

Stockholm Marathon avgörs på lördag, dagen före finalen. Tog du med löparskorna till Paris?

– Ja, jag är lite skrockfull och missar gärna tävlingen i år igen. Det gick ju bra för Robin när jag sprang förra året. I år ska jag fan springa 4,2 mil. Det har du mitt ord på.