Wennman: Han brottas med Svennis gamla problem
LONDON. Det har pratats så mycket om det nya England, om den nya lagandan, om det nya, vinnande spelet.
Jag vet inte, jag ser inget nytt alls.
Jag säger:
Capello är som Svennis – fast utan sex.
I ärlighetens namn fick jag den jämförelsen viskad i örat på mig efter England-Mexiko (3–1). Den kom från en av de rutinerade medlemmarna i det engelska pressdrevet, men han ville inte bli citerad.
Kanske var han rädd att gå emot strömmen när det gäller Fabio Capello, kanske insåg han att det börjar bli tjatigt det här med Svennis och sexet.
Men det finns onekligen en poäng:
När Sven-Göran Eriksson till slut knäcktes av Drevet hade det väldigt mycket med diverse privata äventyr att göra. Han fick kritik för sitt sätt att formera England också, men den var aldrig förödande. Att förlora på straffar är sällan mer än rent oflyt.
Så när England nu står med en manager med rent mjöl i påsen, så vitt vi vet, och brottas med exakt samma taktiska problem – med nästan exakt samma lag – vad är då Capello 2010 om inte Svennis 2006, utan skandaler?
Samma namn som med Svennis
När det smäller i Rustenburg den 12 juni, i första VM-matchen mot USA, kommer de att stå där på planen nästan allihop – Ferdinand, Terry, Cole, Gerrard, Lampard, Rooney, Crouch, kanske Joe Cole, kanske Lennon, kanske Walcott, kanske Carragher, kanske Heskey, kanske King, kanske David James...det är namn som alla figurerade i mästerskapstrupper under Svennis, och jag ser inte nån betydande utveckling hos mer än ett par av dem under de två åren Capello haft England.
Och taktiskt?
Njää...har ni upptäckt nåt som jag inte har?
Det är så mycket som blåses upp till orimliga proportioner när England står inför ett mästerskap, och sällan har det varit tydligare än i går.
Wembley log sitt soligaste leende, det var snyggt, vackert och pampigt. Det satt 88 638 personer där för en träningsmatch (helt fantastiskt), publiken kläddes i vita och röda t-shirts så att världens största engelska flagga, St Georges Cross, bildades på läktarna. Det var jubelorkan för 1 000 brittiska Afghanistan-soldater på plats, det var ”God Save the Queen” så det dånade, det var David Beckham på storbild, det var nationalism i all sin fulla prakt och mäktigt, mäktigt, mäktigt.
Men under ytan? Under skalet?
När dessa 88 000 människor skulle hem i mörkret och lämnade den upplysta Wembley-bågen bakom sig pajade tunnelbanan, varpå barnfamiljer stod hoptryckta, stilla i en enorm folkmassa i en och en halv timme, utan att komma nån vart. Det var en potentiellt livsfarlig situation. Det var återigen den sortens kaos som får en att undra hur London ska klara ett OS 2012.
Skrapar man lite på det vackra får man samma resultat i fotbollslaget. Det är bräckligt därunder. Det är mycket som kan spricka och gå sönder.
Jag tror att Capello, rätt hårt ansatt under presskonferensen efteråt, drog på sig en del minuspoäng när han leende förklarade att han var ”happy for the resullllt.” Det luktade Svennis där. Drevet började ana att det här laget kanske inte är så jäkla bra som många inbillat sig efter ett kvalspel mot relativt lätt motstånd.
Nu saknades Chelseagänget, John Terry, Ashley Cole (framför allt han), Frank Lampard och Joe Cole, men inte ens det faktum att England kommer från ett tufft höghöjdsläger i Österrike kunde dölja de gamla bristerna.
Två backar nätade
Mittfältet höll inte. Kvicka mexikanska fötter gjorde narr av James Milner och Michael Carrick. Det fanns ingen hopsamlande kraft. Steven Gerrard blev som en ny människa när han fick kaptensbindeln och flyttades in centralt efter paus, men hamnade ändå i knä på fyrbackslinjen till slut. Ni känner igen det, va? Hur ska Capello lösa det urgamla Svennis-problemet? Blir det bättre när Lampard är tillbaka?
Ledley King och Glen Johnson gjorde två av Englands mål (Crouch det tredje), men försvaret hade stora problem. Målvakten Robert Green räddade två frilägen från Carlos Vela före paus, det hade mycket väl kunnat stått 2–3 efter första halvlek.
I en match där Capello sökte svar fick han bara fler frågetecken. De enda utropstecken han kunde glädja sig åt var Glen Johnsons högerbacksspel och tredjemålvakten (?) Greens uppenbara ambitioner på en VM-start under sina 45 inspirerade minuter.
Resten var...back to the days of Sven.