Tack för att du försöker, Anja

Antingen är du en sån som ser blåmärken på låren, lyssnar till skrikande knän och känner smärta i fötterna. En sån som tyngs ner av att du aldrig blir lika bra som förr.

Eller så skiter du i allt och bara åker.

Jag bryr mig i första hand inte om du tar fler medaljer Anja, men tack för att du försöker.

Vi hade ju redan fått en vacker, bronsfärgad punkt.

Efter sju VM-guld och fem OS-medaljer kom Anja Pärson till Whistler med fyra medaljchanser – och verkade krascha bort allihop i ett störtlopp. Där kunde det ha tagit slut, eller dagen efter då hon kastade det specialframtagna, smärtdämpande skyddet och tog brons. Eller ett par veckor senare när världscupen var slut och Anja var trea.

Inte för VM-medaljerna

Men Anja Pärson är inte sån. Hon brinner inte för snygga avslut, inte ens för snygg åkning, utan för kraft och fart. I OS-backen kallades hon "rockstar", jag tror att det är amerikanska för "tjurskalle".

Nu kör Anja Pärson en vinter till.

En enkel förklaring till det vore att påstå hon satsar mot VM i Garmisch-Partenkirchen, men jag tror att det är enklare än så: hon kör en vinter till för att hon vill köra på. Inte för VM-medaljerna, inte för att ta superkombicupen, utan för att det är kul.

Under OS var en av snackisarna om eleganten Lindsey Vonn skulle kunna komma tillbaka från sina skador och kunna delta. Anja Pärson fnös mest åt våra naiva frågor. "Ni måste förstå att alla åkare på den här nivån har ont" sa hon, "det är bara en fråga om hur mycket man klarar av".

Nu har Pärson alla lägen i världen att göra en saga av satsningen. "Se så sargad min kropp är! Se till skadorna jag haft! Se, jag kör alla discipliner trots att kroppen inte borde klara av två!" skulle hon kunna skrika ut. Istället säger hon "jag känner mig bara enormt glad och taggad för att jag bestämt mig för att fortsätta".

Åk bara!

Det är en glädje inför sin sport som jag älskar. Super-Anja gör som Peter Forsberg och struntar i prestationskrav och bara fortsätter.

Rätt så, Anja!

Jag är helt på din sida!

Och om en dag varenda ben håller på att ge upp, om du kliver av liften öm och jävlig, om det blåser motvind och snön är elak, om österrikiskor och amerikanskor har bättre skidor, om en hel kår småalkade journalisttjockisar väntar i mixade zonen med fördömande frågor, men du fortfarande känner för att åka... så gör det.

Åk bara.

Fortsätt ett år till, och ett till, och ännu längre så länge elden i bröstet sprakar högre än smärtskriken i benen.

Jag knuffar dig över kanten, om du vill.