Niva: Zlatan mot mitt favoritlag - två solsystem smälter samman
Hur skulle ni känna er ifall ni vaknade en morgon och Zlatan Ibrahimovic plötsligt stod parkerad mitt i vardagsrummet?
Ungefär som jag gör just nu, misstänker jag.
Den bästa svenska fotbollsspelaren jag någonsin sett ska försöka erövra den arena jag gillar mer än någon annan – och jag ska försöka förlika mig med min smått skräckslagna eufori.
Det finns inga hemligheter här.
Har ni läst mig någorlunda regelbundet genom åren vet ni redan att jag håller på Tottenham.
Det är en irrationell kärlek – en ensidig relation mellan en grabb från Norrland och en fotbollsklubb från London – som ofta får ologiska följder.
En är att jag aldrig varit bekväm med tanken på svenska spelare i Spurs.
När Erik Edman värvades som vänsterback kändes det bara fel. Jag gillar Edman, men för mig var det ändå fel man på fel plats. Det var som när en barndomskompis man glidit ifrån plötsligt hänger en kväll i ens vuxna umgängeskrets.
Men det var ändå ingenting mot det här.
Tottenham Hotspur mot AC Milan.
Zlatan Ibrahimovic på White Hart Lane.
När den lotten drogs ur sin urna var det som att två solsystem smälte in i varandra.
Det var egendomligt nog att se Samuel Eto’o smälla in bollen i nätet framför Park Lane-läktaren, när det brukade vara anfallare i stil med Geoff Horsfield eller Noel Whelan. Men nu är det alltså Zlatan Ibrahimovic som ska ta spelarbussen upp genom norra Londons absolut ruffigaste kvarter.
Som Spurs-svensk blir det bara för mycket.
Inte på så sätt att mina sympatier splittras – inte ens Zlatan räcker för det – men genom att jag har en sorts dubbelinsikt i hur insatserna ser ut den här gången.
Final och Guldbollen hägrar
Jag vet hur ohyggligt mycket det skulle betyda för Tottenham att få en rejäl framgång i klubbens allra första Champions League-äventyr, den resa klubben strävat mot i drygt 15 år. Kan Spurs rent utav gå längre än ärkefienderna från Arsenal?
Samtidigt känner jag ju till Zlatan Ibrahimovics fixering vid att vinna Champions League, och köper därför inte heller hans senaste uttalanden om att han inte längre lägger samma vikt vid turneringen. Leder han Milan ända till finalen öppnar han dessutom upp möjligheten att vinna den individiduella Guldbollen – och ger de brittiska kritikerna ännu en lavett.
Skulle däremot hans Milan åka ut redan i åttondelsfinal mot den engelska ligafyran, ja, då skulle det där tjatet om hans oförmåga på den största scenen få nytt bränsle.
Med lite vidare vinkel på objektivet är det rättvist att måla upp det här mötet som en färgsprakande kraftmätning mellan två kontraster. Milan prioriterar ligan i år, men kommer ändå alltid att ha Champions League som en del av sin genetiska kod. De har erfarenheten, den taktiska smartnessen, förmågan att diktera matchtempot på ett sätt som passar dem själva.
Ser fram emot 9 mars
Tottenham kommer däremot med en debutants entusiasm, en offensiv iver som ibland kan slå över i naivitet. Här finns farten, hungern och viljan att dundra på framåt i precis alla lägen.
Pikant nog har också de respektive lagen sina svagheter på de delar av planen där motståndarna har sina största styrkor.
Kan Dawson och Kaboul – eller vilka som nu blir aktuella för att bilda Spurs 16:e mittbackspar för säsongen – kuva Zlatan Ibrahimovic och hans kumpaner under två matcher som kommer att kräva total defensiv koncentration? Och får Abate och Zambrotta tag på Bale och Lennon när expresstågen avgår där ute på kanterna?
Något tvärsäkert tips vågar jag mig inte på – även om ett alltmer stabilt och slagkraftigt Milan gäller som favorit – men en sak vet jag i alla fall säkert.
Den 9 mars hälsar Zlatan Ibrahimovic på hemma i det jag ser som mitt spirituella fotbollshem, då står han i mittcirkeln på White Hart Lane.
Jag ser verkligen fram emot den dagen.
Jag trodde aldrig att jag skulle få förmånen att uppleva den.
I övrigt blev det ju en reprisernas lottning, vilket egentligen är rätt ofrånkomligt.
De utvalda klubbarna börjar ha stött på varandra enligt alla tänkbara kombinationer, men det är ju långt ifrån enbart något negativt.
Familiarity breeds contempt, heter det i ett engelskt uttryck som fungerar fint på fotbollsvärlden. Ju bättre vi känner någon, desto sämre riskerar vi att tycka om den andra parten.
Uppgörelsen mellan Inter och Bayern hade ju inte alls haft samma sprängkraft ifall det inte vore för den där finalmatchen i våras. Real Madrid–Lyon hade känts ganska sömnig ifall man inte redan fått skrällkapaciteten demonstrerad, och Barcelona–Arsenal växer ytterligare genom katalanernas storebrorsuppförande både på och utanför plan det senaste året.
Åttondelsfinaler i Champions League. Alla de stora är här, och alla kommer de med sina egna komplex, demoner och sensationellt sevärda superstjärnor.
Så jävla mycket roligare blir det faktiskt inte.