Mona Tumba: ”Bad honom fara och flyga”
Publicerad 2021-04-25
Han var en älskad livskamrat, men också en kvinnokarl av rang.
Vid flera tillfällen fick Mona Tumba nog av Sven Tumbas äventyr.
– Jag bad honom fara och flyga flera gånger.
De fick 51 år tillsammans innan Sven Tumba somnade in i oktober 2011. Mona Tumba förlorade sin livskamrat och Sverige en högt älskad idrottsikon. Men äktenskapet med tjejtjusaren ”Nenne” var inte alltid en dans på rosor och Mona bad faktiskt honom att fara åt fanders mer än en gång.
I vintras släppte hon självbiografin ”Mona Tumba: Min sanning” som hon har skrivit med journalisten Anna von Koch och Jens Linds dokumentär ”Tumba – en släktsaga” har haft premiär på SVT.
I såväl boken som dokumentären öppnar Mona Tumba öppenhjärtigt upp om saker hon tidigare inte kunnat prata om. Det har helt enkelt gjort för ont.
Om vi börjar med boken, var det självklart att göra den?
– Jag har tänkt på det i många år och både mina barn och mina vänner har varit på mig och tjatat. Det är ju också kul för våra barn att läsa, det vet inte allting. Jag började prata om saker jag inte har kunnat prata om förut. Det har jag burit inom mig och det är inte bra.
Du höll mycket hemligt under alla år och har beskrivit det som ett blödande sår?
– Ja, jag kunde inte prata om vissa saker utan att börja storgråta. Men man måste också prata om sådant som inte är roligt att prata om och som är tragiskt.
Hur var det att se tv-dokumentären i sin helhet?
– Första gången jag såg den blev jag helt tagen, jag kunde inte prata efteråt. Min son Johan och hans fru storgrät och sa att de aldrig hade sett något så gripande och fantastiskt. Jens Lind är helt fantastisk och har fångat allt på ett otroligt sätt. Den blev absolut inte som jag hade hoppats, den blev 100 000 gånger bättre.
Den känns väldigt ärlig och Sven framstår ju inte som killen hela dagen alla gånger.
– Nej, så är det.
Var det självklart att öppna upp och vara så ärlig?
– Jag har alltid varit en person som säger vad jag tycker, jag anser inte man ska vara falsk och ljuga.
”Olika barn leka bäst”
Du träffade Sven som 14-åring när han öppnade en vattenskidskola i Saltsjöbaden. Hans första ord till dig var ”sexa upp dig så får du vara med på bild”.
– Jag visste inte vad det betydde och blev jätterädd. Han skrämde livet ur mig och jag sprang iväg och låste in mig på damtoaletten. Sedan blev han god vän med min pappa och familjen. Men ”Nenne” var inte ett dugg intresserad av mig då utan av min äldre syster Maud. Men hon åkte till Frankrike där hon sedan träffade sin blivande man.
Men sedan blev det ni. I dokumentären presenteras det som att ”den stora idrottsstjärnan från en stökig bakgrund möter överklassflickan från Östermalm”. Ni kom onekligen från olika världar?
– Ja, det gjorde vi. Men olika barn leka bäst. Det funkade faktiskt hur bra som helst. Men det var tur att han reste så mycket och inte var hemma – och det sa jag till honom. ”Är du hemma hela tiden så kommer vi inte vara gifta länge”.
Du behövde lite pauser från honom ibland?
– Oh ja! Och inte bara ibland. Men det var istället jättekul när han väl kom hem.
Om du skulle sammanfatta ert liv, hur skulle du säga att det var?
– Som en berg- och dalbana. Det var en resa som var upp och ner.
Med tonvikten på det positiva får vi hoppas?
– Absolut. Kärleken fanns där hela tiden. Han var otroligt kärleksfull och väldigt mån om mig och barnen. ”Nenne” var en underbar pappa och gav barnen så mycket kärlek och pussade och kramade dem hela tiden.
Han var ju en kvinnokarl och hoppade över skaklarna en hel del. Men du vände bort huvudet?
– ”Nenne” var ju sådan. Jag kunde inte ändra på personen och det betydde ju ingenting för honom. Det var ungefär som att snyta sig.
Gjorde det inte ont?
– Jo. Det var inte kul och speciellt inte när det var personer som vi umgicks med, och det hände några gånger. Men det var aldrig något fast, han hade inget förhållande med någon. Herregud, det var ju så med de där hockeyspelarna och idolerna. Trosorna åkte av på tjejerna redan innan de kom in i rummet. Jag var ju ledsen och besviken. Men jag flyttade väldigt ofta hem till mamma och pappa.
Lät du Sven få veta hur ledsen och besviken du var?
– Ja, det märkte han ju.
Du lekte aldrig med tanken på att be honom fara och flyga?
– Jag bad honom fara och flyga väldigt många gånger. Han tog det jättehårt.
Men kärleken bestod?
– Ja, den gjorde det och vann över allt. När han blev lite äldre och det inte var allt med hockeyn och det där, då blev allt helt annorlunda och det var slut på lekandet.
”Han kämpade och kämpade”
Du är väldigt nära vän med prinsessan Birgitta som hade en flirt med Sven innan ni träffades. Pratade ni om honom på det sättet?
– Absolut. Ibland när jag blev arg på ”Nenne” frågade jag Birgitta om hon inte kunde ta tillbaka honom. ”Nej du”, svarade hon. Men de två var väldigt roliga ihop och var jättenära vänner. Birgitta är en helt underbar människa och när ”Nenne” låg på sjukhuset hörde hon av sig hela tiden.
Det är tio år sedan Sven gick bort i sviterna av en infektion i höften som spred sig i kroppen. Hur var den sista tiden?
– Det var hemskt. Han låg på sjukhus i tre månader och jag satt där varenda dag. Det fanns inget hopp, men han kämpade och kämpade.
Hann du ta ett sista farväl?
– Det gjorde jag varje dag. Läkarna sa hela tiden att han inte hade långt kvar. Men han hade en sådan stark fysik och en väldigt stark vilja. Han ville inte dö.
Var du där när han somnade in?
– Nej. Det var en fredag och jag hade varit där och sagt adjö och sedan var jag bjuden på en middag. På vägen hem så ringde Barbro, Lill-Babs alltså, och undrade om vi kunde ses hos mig och ta ett glas vin. Vi pratade till halv ett på natten och sedan sa hon en mening som jag aldrig kommer glömma. Hon undrade var jag hade den uppblåsbara madrassen. Jag förstod ingenting, hon hade bara fem minuter hem. Klockan 02.15 ringde de och sa att ”Nenne” hade somnat. Barbro visste det, hon hade ett sjätte sinne. De frågade om jag ville komma till sjukhuset, men jag sa nej. Jag har sett både min pappa och min syster Maud död. Idag är jag glad för att jag inte gick dit.
En del vänner slutade höra av sig efter Svens bortgång?
– Så var det. När det händer saker som inte är så roliga får man se vem som är ens riktiga vänner. Men de som är mina riktiga vänner har jag kvar och de har ställt upp till tusen.
Systerns mystiska död
Din syster Maud var bara 24 år när hon plötsligt gick bort, ett dödsfall du har beskrivit som mystiskt?
– Hon dog under väldigt konstiga omständigheter. Maud var frisk och stark och hälsosam vid den tidpunkten, men skulle skiljas dagen efter från sin man som var en av de rikaste i Frankrike. Vi har inte kunnat bevisa något, men polischefen som gjorde utredningen sitter idag i New York med ett antal miljoner och det är samma sak med rättsläkaren som gjorde obduktionen, han sitter i Spanien med ett antal miljoner…
Du drabbades av cancer förra året och opererades så sent som för några veckor sedan?
– De tog bort två eller tre stora tumörer som var kvar i ljumsken i lymfkörtlarna. Det var i juni förra året som jag fick diagnosen och var såklart tvungen att börja med behandlingarna direkt, så förra sommaren var inte så kul. Jag bor i Florida men hade tänkt åka hem till Sverige, men det gick ju inte. Det var bara cellgifter och läkarbesök, man blir totalt knockad av allt det där. Men nu är allt klart. Jag har förstås varit orolig, men jag hade bestämt mig för att det skulle gå bra.
Det är tio år sedan Sven gick bort, har du möjligtvis träffat någon ny man?
– De står i kö utanför dörren, haha! Men jag har väldigt många vänner som hör av sig och som jag träffar.
Men ingen hjärtevän?
– Eh… Ja, det vet jag inte. Vi får väl se.
Det där lät kryptiskt, det låter nästan som det finns en vän i viken?
– Det kanske är så. Det kanske finns en liten vän där som jag har känt i alla år.
Då håller vi tummarna för den här gamla vännen då.
– Ja, vi får se vad som händer i framtiden.
Det är väl fantastiskt om du har träffat någon som gör dig lycklig?
– Ja, men vi har träffats i alla år. Jag har känt honom sedan jag var 14-15 år, men vi var bara kompisar då. Det är en av mina äldsta vänner. Huvudsaken är att man har kul och trevligt ihop, sedan får man se om det funkar på det andra sättet.
