Niva: Vi vann ändå mer än vi förlorade
Erik Niva: Är värt betydligt mer än en poäng
PARIS. En förlust i nacken och en tabelltopp som skenar iväg.
Vi får ta det. Vi vann ändå mer än vi förlorade.
Ett starkt och välgrundat framtidshopp är värt betydligt mer än en poäng.
Bättre att se något raseras än att överhuvudtaget aldrig börja byggas.
Det är klart att det är surt att tappa en ledning och naturligtvis är det nedslående att förlora – men det här var likafullt ändå den mest hoppingivande fotbollen det svenska herrlandslaget spelat under sin nya förbundskapten, under hela 2016.
Det här var ett lag som spelade – ett riktigt, välsammansatt, fungerande fotbollslag – och det var så länge sedan jag såg ett sådant i de här gula tröjorna att jag nästan glömt bort hur det känns.
Välkomna tillbaka, Sverige. Jag har verkligen saknat er.
Här fanns ett tryggt och tappert mittbackspar att utgå ifrån (att Victor Nilsson Lindelöf är en blivande världsback visste ni redan), här fanns färska ytterbackar som både kunde och vågade kliva långt framåt i planen (att Ludwig Augustinsson också är det inser ni kanske nu).
Här fanns stadga och auktoritet centralt på mittfältet, kreativitet och kvickhet på kanterna. Emil Forsberg gjorde just den där avtrycksinsatsen vi behöver av honom, och Jakob Johansson var sådär sensationellt självklar som en välskolad debutant faktiskt kan vara när det finns en struktur runt honom.
I somras borde Frankrike ha blivit Europamästare här på Stade de France. I kväll borde Sverige ha fått med sig poäng härifrån.
Inramningen var annars en sådan som kan få ett mindre lag att krympa. Hemmanationen slöt upp runt sin tysta minut och sin tidvattenvåg av trikolorer, men det var det unga Sverige som var det större laget under de inledande 45.
Första halvlek var så gott som fläckfri, och när Emil Forsberg sedan David Luiz-sköt iväg sin vanvettiga badbollsfrispark hann vi skönja en svensk klassiker ovanför läktartaket.
Den fanns inom räckhåll, den gick nästan att ta på – men vi hann aldrig få grepp om den.
Istället för att hacka sönder tempot och få 10-15 minuter att försvinna tillät vi fransmännen att få fart i sin måljaktsforcering. Kvitteringen kom ju alldeles för tidigt och segermålet alldeles för snöpligt.
Offside? Visst, med någon decimeter. Målvaktstavla? Ofrånkomligen, ja. Men även om den där situationen och den där Payet-skyfflingen avgjorde matchen så sammanfattar den inte den.
Jag kommer aldrig att sitta här och skälla och såga så länge det blågula landslaget verkligen gör sig själv rättvisa, ger sig själv chansen. Det här var bra. Det här var både två och tre steg framåt, en bekräftelse på att Janne Andersson och hans stab jobbar på rätt sätt.
Att se svenska spelare sy ihop vägvinnande passningstrianglar, erbjuda varandra spelalternativ, var så oerhört välgörande. Vårt eget bollinnehav behöver inte reduceras till den enskilde spelarens ingivelser. Det går faktiskt att träna på anfallsmönster också, precis som det går att gnugga på ett sammanhängande försvar.
Nu har vi mer än ett embryo, har mer än ett skelett. Efter bara några månader är vi snubblande nära ett riktigt slagkraftigt internationellt landslag. Holland är inte bättre än såhär.
Alltjämt saknas dock anfallarna med den riktiga spetsen, den livsnödvändiga kylan. John Guidetti borde ha stött in en boll med tio minuter spelade. Isaac Kiese Thelin borde verkligen ha vinklat in sitt friläge med några få minuter kvar.
Nu fick vi aldrig någon poäng, något kvitto på hur långt vi faktiskt flyttade fram prestationspositionerna ikväll. Vi får stå kvar och stampa med våra sju poäng, medan Frankrike dundrar iväg med sin direktbiljett till Ryssland.
Men det finns andra vägar. Det går att övervintra ändå.
All the bridges are burning, that we might have crossed. But I feel so close to everything that we lost.