”Har gjort mig till den jag är i dag”

Kristoffer Bergström

Lisa Nordén om det dramatiska OS-silvret i London och träningen inför Rio

Fuerteventura. Hon tränade i tolv år, förberedde sig i månader, kämpade i sitt livs lopp i två ­timmar, men var 0,009 ­sekunder för långsam.

Sportbladet följde med Lisa Nordén, 31, på en cykeltu­r genom ett hett och kargt landskap för att sätta punkt för Sveriges mest dramatiska ­OS-händelse på 2000-talet.

Var hade hon varit i dag om hon varit en hundradel snabbare?

Dagens första solstråle är ­morgonpigg. Den studsar mot gråsvart sand, mot klippblock och törstiga buskar.

Det ljusnar. Genom det torra landskapet pilar en blå skepnad. Trr, trr, trr. Däcken skrapar mot den skrovliga vägen och river upp damm lika mörk som marken och bergen och dalgångarna.

Klockan är sju och Lisa ­Nordén trampar en av de 250 kilometer hon avverkar på sadeln per vecka. Hon är på kanarieön Fuerteventura där en hotellanläggning sponsrar med flyg och boende ­sedan OS-silvret 2012. Just det här lägret står Sveriges olympiska kommitté för notan eftersom de samlat ett hundratal OS-aktuella idrottare som tränar, äter och ­bekantar sig i ett par dygn.

”Varit dramatiskt”

Efter 25 mil på cykeln är en ­tredjedel av veckans göromål ­avklarade. Lika ansträngande är att simma 25 kilometer och tugga sig igenom löpintervallerna, men ingen del går att fuska med.

Vissa säsonger är ­påfrestningen njutningsfull. Du märker hur musklerna arbetar, du stärks, ­härdas, njuter. Men vi ska inte hymla: det har varit en skitsäsong för Lisa Nordén. Sportsligt har hon prickat ett par fina resultat, särskilt andraplatsen på Bahamas förra helgen, men fysiskt har det mesta strulat. När en kroppsdel har läkt har nästa värkt och pockat och ådragit sig infektioner; ryggen, vaden, ögonen.

– Det har varit dramatiskt hela det sista året. Upp och ner, hopp och förtvivlan, säger Nordén när vi sätter oss vid ett träbord nere vid havet.

Värderas utifrån OS

Hur har du mått?

– Det har varit lite för mycket svängningar för att vara optimalt. Glimtarna av hopp har varit ­tillräckliga för att ta svackorna, men jag hade hellre stabiliserat mig på en positiv nivå där man kan ticka av tävlingarna efter ­varandra.

För tre år sedan vann Lisa Nordén OS-silver i London, ­slagen med nio tusendelar av schweiziska Nicola Spirig. ­Samma vinter prisades hon med Bragdguldet och Jerringpriset.

Slutar dina kunskaper om Lisa Nordén där är det förståeligt. ­Triathlon är publikmässigt en småsport i Sverige. Trots att Nordén varit landets hetaste idrottare får du bläddra i buntar av dagstidningar för att hitta en artikel.

Lisa hittade triathlon när hon var sexton år och varken hade pengar eller lust att fortsätta med ridsporten. Hela karriären har bedrivits i skymundan, hon är van vid en tyst mobil efter loppen.

Det sällsamma är att hon ändå värderas, men inte utifrån nya ­resultat utan från tre år gamla. Hon kan kliva upp på pallen i VM-serien utan att få höra grattis, sacka ihop redan i simningen ­utan att möta kritik, allt underordnas loppet i London.

– Jag hade haft flera år på VM-serien då. Tog silvermedalj 2009, brons 2010, lite sämre 2011. Jag var med i min triathlonvärld. Men sporten var okänd, ingen visste vad triathlon var, säger hon.

Du lärde dem det.

– Ja. När jag kom hem i november 2012 var jag jättechockad över responsen. Jag tog hem alla tjejpriser på idrottsgalan, det var ­galet. Ett VM-guld ger dig en ryggklapp och en halvsida i tidningen, men OS-medaljen fortsätter gälla. Om jag har presterat skit i två år är folk ändå intresserade av sponsorsamarbeten och tycker att det jag gör är fräckt.

Är det härligt eller... skumt?

– Jag fick en kommentar för ett tag sedan: nu behöver du inte ­göra mer. Nu har du gjort ditt, så varför ska du hålla på? I mitt ­huvud var det gammalt, jag ville komma in med nya resultat. ­Därför var det skönt att komma tvåa i Bahamas, att få säga ”yes, nu vann jag något igen”. Nu är jag inte bara en föredetting som höll på för några år sedan.

Skador höll på att kosta dig en plats i vårens VM-serie, som fungerar som OS-kval inför ­spelen i Rio i augusti 2016. Vad hade hänt om du varit lite ­sämre i sista tävlingen? Hade du missat OS då?

– Kanske. Då hade jag fått ­skriva snällt till ITU (Internationella förbundet) och be om ett wild card.

Hur fungerar det?

– Man skriver ”snälla ITU, jag är silvermedaljör, vill ni ha med mig?” och kanske ”jag skapar mycket på cykeln”.

Din kropp höll den här gången, men vad talar för att du ska ­hålla dig hel över OS?

– Nu har vi börjat komma på rätt sida. Får vi bukt på rygg- och baksidesproblemen räknar vi kallt med att det blir mindre ­problem undertill.

Snart ska vi stänga kapitlet om London, men en sak är intressant: är du fortfarande bitter över att du inte vann guld?

– Nej. Jag har inget emot min prestation och grämer mig inte över någon miss. Däremot var det synd att de inte delade guldet. Man fattade dumma beslut på field of play och kunde inte backa, fastän det fanns många som ­tyckte att det var felaktigt.

”Guld slår högst”

Vad menar du?

– Det gick upp i Cas (idrottens skiljedomstol). De höll med om de svenska bevisen och argumentationen, men kunde inte ändra ett beslut från field of play. Något i mig tycker att det är jobbigt.

I Sotji delade de ett guld när det handlade om hundradelar ­(i damernas störtlopp hade både Dominique Gisin och Tina Maze tiden 1.41.57). Det är ett lopp som tar två minuter. Vi höll på i två timmar och så skiljde tusendelar. Det är orättvist att det ska vara så tufft för oss och inte för andra.

Vad hade varit annorlunda för dig om du hade vunnit guld?

– Det kan man aldrig veta, mer än att guld slår högst.

Hon tänker igenom scen­ariot igen. Låtsas som att det gått annorlunda, klyver tiden i en verklig och en påhittad händelse­kedja med start i upploppet i London.

Och så svarar hon nej.

Nej, säger ­Lisa med eftertryck. Livet ­hade inte varit bättre i dag om hon simmat snabbare, om motståndaren kroknat, om målfotot tolkats annorlunda, om Cas rivit upp ­beslutet, om 2000-talets mest dramatiska svenska OS-ögonblick hade slutat annor­lunda.

– Det har gjort mig till den jag är i dag. Det kanske uppmärk­sammades så mycket för att det var ett silver, för att det var så tajt. Hade jag cruisat in och vunnit med 50 meter hade det kanske inte ­blivit den här hajpen. Den är en del av min historia och har hjälpt mig på många sätt, säger hon.