Med samma start igen finns det inget att skylla på
Niva: Det fungerar inte att backa till EM
Det är möjligt att missa mästerskap och ändå förtjäna sympati.
Det går däremot inte att frivilligt starta ett halvt varv efter huvudkonkurrenterna, och sedan skylla ifrån sig när man inte hinner fram.
Inget annat lag i toppfotbollen inleder matcher lika sorgligt svagt som Sverige.
Ett EM ligger kvar där framme vid horisonten – men det funkar faktiskt inte att fortsätta försöka backa dit.
LISTA: Så mycket tjänar spelarna i landslaget
En gång är inte alls ingen gång. Inte i fotboll.
En gång är ofta det enda tillfället som ges, den där enda chansen som inte kommer tillbaka.
Men om två gånger ändå är en vana och tre gånger snuddar vid någon form av dårskap – hur kategoriserar vi då det nionde tillfället?
Som en obotlig diagnos? Ett kliniskt konstaterat fotbollsvansinne?
Den fjantigt undfallande första halvleken i Moskva var sannerligen inget undantag, utan tvärtom bara det senaste exemplet i en rad som nu blivit skrämmande lång.
Under de tre år som gått sedan EM-slutspelet 2012 har Sverige spelat elva kvalmatcher mot det jag själv skulle beskriva som kvalificerat motstånd.
En enda gång har vi gjort första målet, och det var mot ett redan slutspelsklart Tyskland med bensintanken full av trögflytande glühwein (ett Tyskland som sedan ruskade av sig och joggade in med fem bollar). En annan gång har vi spelat 0–0.
Vid alla de andra nio tillfällena har vi släppt in första målet, ofta inslaget i ett blågult presentpapper av passivitet.
0–1 i åttonde minuten mot Tyskland. 0–1 i sjunde minuten mot Österrike. 0–1 i tionde minuten mot Ryssland. Och så vidare och så vidare ända fram till punkten där man riskerar att göra det smått omöjligt för sig själv att nå några slutspel.
Enkelt att undvika
Det finns en hel del olika saker som jag inte riktigt förstått mig på under Erik Hamrén-eran, men detta är nog faktiskt det som jag har allra svårast att begripa.
Hur kan det få vara på det här sättet? Hur kan det tillåtas fortsätta?
– Själva organisationen i siffror har mindre betydelse. Det är uppträdandet i det som inte stämmer, sa Hamrén efter det trevande träskotassandet i Moskva.
Okej för det. Visserligen tycker jag att svenska lag är generellt dåliga på att bibehålla aggressiviteten i ett lågt sjunkande 4–5–1, men jag köper att problemet inte är huvudsakligen taktiskt.
Så vad är det då i stället?
En stor del och svåråtkomlig del är tveklös mental. Prestationen är alltid knuten till anspänning, och för att hjälpas hantera den behöver en fotbollsspelare ofta både metodik, struktur och tydlighet.
Och hur jag än anstränger mig, hur jag än försöker – någon sådan kan jag bara inte hitta.
Vi ska inte sätta oss själva i en situation där Lars Lagerbäck är den enda tränare vi överhuvudtaget utvärderar Erik Hamrén gentemot, men i just dessa tider är jämförelserna svåra att komma runt.
Sverige var inget raketstartargäng under den förra förbundskaptenen heller. Dåtidens landslag prioriterade ofta försiktighet under den inledande kvarten, men den försiktigheten var annorlunda än den här paralyserat lamslagna varianten eftersom den utgick ifrån en tydligt formulerad plan.
Inget onödigt risktagande i början. Slå den långa bollen om det behövs, lägg den rakt längs med långlinjen snarare än att gambla med något inbjudande sidledsspassande. Fuska inte med presspelet, då det ofta hjälper till att ge löpningar till laget och fart till spelet.
Det är inga paroller att trycka på t-tröjor och det är inga principer som räcker hela vägen fram till mästerskap – men det är i alla fall enkla förhållningsregler för att undvika alla dessa stillaståendestarter i uppförsbacke.
Straffar oss själva
Går vi till EM? Slår vi Österrike? Inte vet jag. Fotboll är en alldeles för komplex idrott för att det ska gå att tippa tvärsäkert eller ställa fyrkantiga krav på resultat i enskilda matcher.
Däremot är jag innerligt övertygad om att vi verkligen borde ha klarat av att segla igenom den här gruppen över tio matcher, men att vi själva krånglat till vägen genom att gång på gång gräva ner oss själva i en grop.
Tre matcher kvar, men det är här och nu det gäller. En gång är inte ingen gång, utan en gång är allt.
Och om vi ger det ett rejält jävla försök, men faller på grund av ett par felstudsar eller ett bistert domslut eller en alldeles överjävlig David Alaba – då finns det väl fortfarande utrymme för att vara både förstående och förlåtande.
Men om vi däremot kliver åt sidan för tionde gången, om vi återigen börjar spela först efter att vi tillåtit motståndarna att ta ledningen – då vet jag faktiskt inte vart jag ska ta vägen med all uppdämd frustration.
I så fall har vi straffat ut oss själva med vår egen handfallna dumhet.
FOTNOT: Sverige–Österrike startar 20.45 och sänds i Kanal 5.