En cynisk show
Stefan Alfelt: Holyfield vs Nielsen är ett kommersiellt mästerverk
KÖPENHAMN. ”Show me your white ass”, ropade en amerikan.
Då gjorde Bonderøven det såklart. Visade röven.
Invägning inför kvällens tungviktsfajt mellan Brian Nielsen och Evander Holyfield. Showtime. Spex. Skratt. Glada miner – och två pensionärer beredda att leka med sina liv.
Jag har i alla år varit fullständigt klar över att proffsboxning är show mycket mer än idrott även om jag är oerhört imponerad av de bästa boxarnas prestationer.
I kväll ser vi den hittills yttersta cynismen.
Ett kommersiellt mästerverk signerat tyska storpromotorn Sauerland. Som redan för ett och ett halvt år sen presenterade för Super Brian idén att utnyttja den danske brumbjörnens enorma popularitet i sitt hemland till att skapa en showafton värd massor av miljoner. I fashionabel koncerthusmiljö ser vi slutresultatet av briljant marknadsföring och maximalt utnyttjande av laddningen i kända namn.
Brian Nielsen, 46, går sin första boxningsmatch sen han besegrade en nobody vid namn Uriah Grant 19:e april 2002. För Brian är det, som det mesta i hans liv, en kul grej. Plus att han tjänar i storleksordningen tio miljoner kronor.
Evander Holyfield, 48, får en lika stor hacka att pumpa in i låneräntorna för sitt överdådiga hus i Fayetteville utanför Atlanta. Dessutom slåss The Real Deal för sin dröm att bli världens obestridde tungviktskung. Drömmen att återigen få gå upp i samma ring som och vinna över de allra bästa.
Någonstans där blir kvällens fajt osmaklig.
Farligt självbedrägeri
Att tro att man är bäst är en nödvändighet för att överhuvudtaget våga sig upp i en ring. Problemet är att inse när tron övergår till att bli ett farligt självbedrägeri.
Holyfield som absolut är en av de stora – den ende som kommit tillbaka och blivit världsmästare fyra gånger, till och med fem om man räknar kvällens WBF-titel som han sätter på spel – kan man förstå om han har svårt att acceptera ett åldrande när han inte känner att han blir äldre.
Lockar med nya planer
Men Brian Nielsen, med sitt nya titanknä, sin åtta månaders späkning och 20 kilos viktminskning som skulle leda till en enormt välbetald kväll och sen tillbaka till det behagliga pensionärslivet i Spanien, sviktar också.
Den sympatiske leende Kalle Sauerland lockar med nya storslagna planer. Om Brian besegrar Holyfield i kväll vill tyskarna att han går upp mot deras egen 160-kilosbjässe Nikolaj Valujev i en match som ska kvalificera vinnaren till utmanare mot någon av bröderna Klitjko.
Jag vet inte vad lagtexten i Tyskland säger men jag skulle benämna detta scenario som ett regelrätt mordförsök.
Brian Nielsen har varit en bättre boxare än många velat erkänna och han kan faktiskt kanske vinna över både Holyfield och Valujev, även om inget av det är troligt.
Därifrån till att ställas mot en av Klitjkobröderna är steget långt som universums oändlighet. Vi ska inte glömma att Shannon Briggs, som var en kvalificerad motståndare, hamnade på sjukhus efter att fått ta emot 302 slag av Vitalij Klitjko förra året.
Jag accepterar kvällens skådespel som en skön nostalgiafton med två ytterst charmerande åldrande män i en brutal bransch som ändå präglas av så mycket mer respekt för varandra än vi exempelvis ser i dagens kantrande toppfotboll.
Men pratar vi om riktiga titelmatcher med livet som insats kan man lika gärna skruva cynismen ytterligare ett varv och låta Brian Nielsen möta den störste i en ny oförglömlig kvällsshow.
Muhammad Ali lever ju faktiskt fortfarande.