De intensivaste 42 sekunderna i Las Vegas
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-11
Dan Glimne skriver dagbok från WSOP varje dag bara på sportbladet.se – läs hans sjunde rapport från Las Vegas
LAS VEGAS
Måndag 9 juli
Ibland är det svårt att tro det här i staden, men det finns faktiskt ett ”riktigt” Las Vegas bakom kasinokulisserna.
Ett Vegas med speceributiker, fastighetsmäklare, bibliotek och bensinstationer.
Här finns en borgmästare, två universitet – om än med något udda kurser som i ”casino management” – och ett naturhistoriskt museum.
För att inte tala om att vatten, avlopp och elektricitet ska tillhandahållas; även om nu all neonreklam förmodligen drar motsvarande Forsmarks hela produktion
Men självklart är samtidigt, till och med i ett land som USA, Las Vegas något unikt. Det är den enda staden där telefonkatalogen publiceras inte bara en utan två gånger om året, på grund av att befolkningen växer snabbare här än någon annanstans. Och det är också den enda staden i USA där invånarna inte betalar någon city tax, motsvarande vår kommunalskatt. ”Det gör vi via borden och banditerna”, som en taxichaufför ruelsefullt sa till mig en gång för några år sedan. Det ligger något i det: gamblingen svarar för runt 40 procent av delstaten Nevadas skatteintäkter, om man räknar in Reno, Lake Tahoe, Primm och ett antal andra orter runtomkring; det finns till och med en stad här som heter Jackpot! Ingen annanstans i USA har en enda bransch så mycket att säga till om i en och samma delstat.
I sammanhanget kan det också vara kul att veta att det amerikanska uttrycket för enarmade banditer, ”slot machines”, av en slump råkar vara ett anagram för ”cash lost in'em”. Och summan av alla talen 1–37 på ett roulettehjul råkar bli 666, alltså Odjurets tal enligt Uppenbarelseboken... ett faktum som sällan undgår predikanterna nere i det så kallade bibelbältet, en bit härifrån, när de på sina väckelsemöten ska gå till storms mot dryckenskap, prostitution och hasardspel.
Och precis som jag skriver dessa rader hör jag ljudet av ambulanssirener hela vägen nedifrån gatan, och ser den svänga upp framför sidoentrén vid Wynn. Kanske är det någon som fått en hjärtattack vid blackjackbordet eller framför en bandit. Sådant händer av statistiska skäl varje dag här i staden, bland de 40+ miljoner besökarna årligen.
När jag 1995 var i Las Vegas för andra gången kom jag vid ett tillfälle ut från herrmuggen på Binion's Horseshoe, och såg några säkerhetsvakter samt en manager stå runt en femcentsbandit precis i närheten. Och mitt i fönstret: fyra jackpottsymboler, snyggt uppställda på rad! Det är en kvinna i fyrtioårsåldern som precis fått in den och prickat närmare en halv miljon dollar, och jag kan inte låta bli att gå fram och fråga henne hur hon kände sig just då, när de parkerade sig på linjen en efter en. Hon ser generad ut och kommer med ett mycket uppriktigt svar: ”Jag blev så vansinnigt kissnödig.”
Welcome to Las Vegas. Detta får bli en pokerfri dag, har jag bestämt mig för. Jag tar mig på eftermiddagen bort till Sahara för att åka min favoritbergochdalbana här i staden, Speed The Ride. Det är ingen lång bana, men i gengäld får man de 42 intensivaste sekunderna i Las Vegas. Här finns ingen uppdragsbacke, utan istället skjuts man iväg från stationen inne på kasinot – det är som att bli påkörd av godståget bakifrån – rakt ut genom ett hål i väggen och över trottoaren, gör en brant vänstersväng och far genom en loop som går via i ett hål i marken, upp och får en ny hästspark när nästa batteri motorer kickar in, och så genom några svängar och vertikalt upp i himlen... tills man tappat fart till noll och vänder och rutschar baklänges nedåt och genom alltihop igen, tillbaka in på stationen. Wow, kort sagt. Det är glädjande nog ingen kö, och fyra åk i rad i Speed The Ride lämnar mig med klara känningar efteråt i magmusklerna.
Sedan sneddar jag över gatan bort till Bonanza, världens största souvenirbutik enligt de braskande skyltarna utanför. Det kan mycket väl stämma – aldrig förr har jag på ett och samma ställe sett så många ting som jag inte behöver, eller så många föremål med ordet "Las Vegas" på: nyckelringar, souvenirmarker, pennställ, handdukar, till och med nagelfilar! Ett hörn i den gigantiska butiken är dessutom ägnat åt The King, Elvis Presley, som i det närmaste är en ikon i staden. Hans imitatörer finns överallt, och att det ska gå en timme inne på något kasino utan att en enda gång få höra hans slagdänga ”Viva Las Vegas” som bakgrundsmusik strider sannolikt mot kommunallagen här.
Bland t-tröjorna hittar jag en med texten WAKE ME UP WHEN IT'S DARK, ovanför LAS VEGAS i mindre stil nedanför. En annan har den på något sätt både uppmanande och självförklarande texten VEGAS, BABY! på framsidan, och så finns förstås den som jag såg redan förra året, med MABEL'S WHOREHOUSE ovanför en logotypliknande sak, och därunder den nervkittlande slogan WHERE THE CUSTOMER COMES FIRST.
Jag köper några kul vykort, och så ett ”spel” till samlingen av tärningsföremål hemma, ett snapsglas med inbyggd tärning med lysdioder i botten. (Fyll det, knacka till det mot bordet så att tärningen slumpar upp ett tal 1–6, skicka glaset så många deltagare motsols varpå mottagaren måste svepa innehållet, fylla på glaset igen och så upprepas proceduren. Vem som ”vinner” framgår inte av reglerna, men det kanske inte spelar någon större roll efter några omgångar.)
Sedan promenerar jag bort till Stratosphere Tower, den högsta byggnaden i Las Vegas, och åker med expresshissen hela vägen till deras skybar 300 meter upp i luften och den magnifikaste utsikten här i staden. Över en gin och tonic pratar jag lite med ett ungt amerikanskt par vid sidan om: de visar sig ha gift sig i staden, och åker sedan dess hit en gång om året, i samband med sin bröllopsdag. Trogna besökare, med andra ord. Just i kvarteren runt Stratosphere Tower står av någon anledning bröllopskapellen extra tätt, och självklart går det att bli vigd av en Elvisimitatör om man så vill. Ingen annan stad i USA har så många kapell - eller pantbanker - per capita. I Las Vegas kan man gifta sig när som helst på dygnet, förmodligen enligt premissen att äktenskapet, precis som blackjack och craps, är ett spel man bör ägna sig åt när man bedömer att turen är på ens sida.
Efter det tar jag en taxi till The Rio, äter en snabb middag på deras Sao Paulo Café, och tar mig an att bevaka VM-turneringen igen. Ännu så länge känns den ohanterlig, med spelarmassor där agnarna ska skiljas från vetet, de med rätt blandning av tur och skicklighet går vidare, och man så småningom när det mesta av dammet lagt sig kan få en överblick och börja spekulera i vilka som har en chans på titeln.
Där pågår dag 1D: sista starttillfället i årets VM. Jag får höra att totalt 6328 spelare har ställt upp (även om siffran kan komma att justeras, de uppgifter man får här ska ibland tas med texas-stor nypa salt). Det är första gången sedan VM startade 1970 som startfältet faktiskt minskat från ett år till nästa. Bakom det ligger högst sannolikt den antinätgamblinglag som kördes igenom senaten och kongressen förra året, och som - en åsikt jag inte är ensam om - på sikt kommer att avskaffas och ses som lika naiv som en gång den lag som föranledde den misslyckade förbudstiden på 1920-talet här i USA.
Av de cirka 1600 som startade dag 1C har 576 gått vidare, enligt de listor som ligger framme i mediarummet, och naturligtvis svämmar den över av amerikaner eftersom de har fördelen av hemmaplan... och av att ha uppfunnit spelet, kan man tillägga. Bland de överlevande hittar jag 11 svenskar om jag räknat rätt, däribland Robin Edlund (91 800), Jonas Molander (53 500 i marker), Ken Lennaárd (42 400) och Oskar Silow (16 100). Den som toppar den blågula listan för dag 1C är dock Christoffer Baar från Partille, och med 177 700. Överst ligger amerikanen Jeff Norman från Encinitas i Kalifornien, med enorma 281 300 i marker. Några andra intressanta namn i listan är franske Unibetspelaren Fabrice Soulier med 88 700, holländaren Rolf Slotboom, Allen Cunningham som var på förra årets finalbord och nu har 53 700, costaricanen Humberto Brenes och Brad Daugherty. På delad sistaplats ligger amerikanen Robert Nasset och britten Simon Hennessey, med bara femhundra (500) var i marker. Ska någon av dessa två överleva mer än tio minuter av dag 2 kommer det att krävas mirakel från de svårflörtade pokergudarna.
När jag på nytt går genom den bara lite mer än halvbesatta tävlingslokalen är det efter midnatt, och glåmigheten är påfallande i mångas ansikten. Här och var syns gäspningar. Ett undantag är Daniel Negreanu på bord 54, som ler, skämtar, håller låda och underhåller både medspelare och TV-team. På bord 32 sitter ”Ms. Poker”, Susie Isaacs, i blus och cowboyhatt fulldekorerade med spelkort, och Ted Forrest och Erick Lindgren ser jag på bord 40 respektive 34. Svenske Magnus Pettersson ”of EPT fame” sitter på bord 60, Samir Shaktoor på bord 39, och tidigare världsmästaren Carlos Mortensen på bord 20 och med en jättestapel framför sig. Stefan Mattsson sitter på bord 1 längst ned i hörnet, i tufft sällskap till höger om sig: Bill Edler som nyligen vann det så kallade VM i heads-up här i Las Vegas i februari. Bägge har imponerande högar av marker framför sig – men vi vet alla hur fort en stapel kan fördubblas, eller krympa till noll, i no-limit.
Dealern som jobbar just då vid bord 8 heter Jack i förnamn, konstaterar jag på namnbrickan. Kul i detta kortspelssammanhang – och jag minns att när jag spelade i Main Event 2005, hade de tre första dealers vid mitt bord alla samma efternamn, nämligen King! Vad är oddsen på det, månntro?
Det är 860 spelare kvar av dagens startfält på 1 791 spelare, konstaterar jag på skärmarna runtom i lokalen. Statistiken ligger med andra ord ungefär på samma nivå som under förra året: cirka var 35–40:e sekund slås en spelare ut, i detta gigantiska startfält. Jag hittar två ytterligare namn av intresse när jag går vidare i lokalen: norske veteranen Thor Hansen på bord 63, och dansken Gus Hansen på bord 30.
Det verkar som om något färre spelare än förra året har solglasögon: bara runt 30 procent, är min uppskattning. Men det saknas inte andra gimmicks, som till exempel hos spelaren på stol 5 vid bord 65: inte bara har han solglasögon på sig, utan också en bandana knuten runt halsen och uppdragen över mun och näsa, som om han stod i begrepp att råna en bank i en Vilda västernfilm. En grånad och ärrad veteran vid bord 5 har en otänd cigarr i absolut jätteformat i munnen, pekande snett uppåt ur mungipan på ett sätt som för tankarna till... ja, John Holmes. Och vid bord 17 sitter en medelålders dam och spelar insvept i en filt över axlarna; naturligtvis är den stilenligt dekorerad med spelkort överallt. Welcome to Las Vegas.
Det får bli en avslutande taxi tillbaka till Wynn. I morgon kommer de överlevande att påbörja dag 2 här i VM, och den grymma sållningen ska fortsätta när mörkarna hoppar upp till 500–1000 och anten till 100. Vilka bland svenskarna går vidare till dag 3? Fortsättning följer...