Längdlandslaget är jordens sista urbefolkning
Brenning inför premiären: Segrar sekundära när bubblan ska försvaras
RUKA. De ska möta ryssar som inte får åka OS, de ska ställas mot ett Norge som gått in i en nationell Northug-kris och de gör allt det här samtidigt som deras kollegor i Idrottssverige vittnar om övergrepp och våldtäkter.
Men om det vet Sveriges landslagsåkare i längdskidor i stort sett ingenting.
Förra veckan tog de farväl av världen.
I dag ska vi försöka lista ut var de varit sedan dess och vart de är på väg efter det här.
”Det här är ett skämt”Marcus Hellner talar avmätt om att ha låga förväntningar, Anna Haag spritter som en nyförlöst fjäril och Stina Nilsson är knappt kontaktbar när världscupen nu ska dra igång. Det är 76 dagar kvar till OS och mitt i de finländska skogarna i höjd med Överkalix ska några av Sveriges största medaljhopp ta sin säsongs första förväntansfulla skär.
Det är passande att vi befinner oss i Ruka, en ort där solen ger upp halvvägs, termometern borde bytas ut till en varningssignal och snön vandrar som sanddynor över vägarna mitt i den tillsynes evighetslånga skogen. För är det några som vet något om isolation och ensamhet så är det de svenska längdåkarna.
Inte ens sett Northug-bilden
Stina Nilsson var dagen innan premiären knappt kapabel att förklara sitt fokus och Anna Haag hade i sin tur inte ens sett skidvärldens just nu mest omtalade bild – den från Petter Northug som slagit en kil rakt igenom den norska landslagstruppen. Haag tar sedan förra helgen inte del av några nyheter och har begränsat sina privata sociala medier-flöden uteslutande till personer utanför idrottsvärlden. Skulle det mot förmodan utbryta ett tredje världskrig har hennes sambo Emil Jönsson order om att höra av sig och informera.
– Jag är väldigt skyddad och det är en strategi som funkar väldigt bra. Jag är väldigt rädd om min energi, säger Haag.
Jag påminns om de 40-talet personer som bor på ön North Sentinel i den bengaliska viken. De tillhör folkgruppen sentineleserna, har kallats världens sista urbefolkning och har än i dag ingen kontakt med utomstående människor.
En knapp månad efter Tsunami-katastrofen 2004 styrde en båt från de indiska myndigheterna mot ön för att se om sentineleserna hade klarat sig. Indierna lämnade några kokosnötter i det grunda vattnet och såg hur de 32 personer de räknade till, främst män men också en del kvinnor och ett par tonåringar, samlade ihop maten. Öborna försökte också ropa något till svar men då ingen förstår deras språk var det inte till någon nytta.
Ungefär så känns det att träffa längdlandslaget här i Ruka dagen innan världscupen ska dra igång. Du släpper kokosnötter men får, för oss utomstående, oförklarliga plattityder om att äta rätt, sova gott och hålla sig frisk till svar. Det är inte för att de är oförskämda, Kalla, Nilsson, Hellner och de andra, men i veckan tog de sina kanoter och styrde ut till sin ö. Där ska de nu sitta i 76 dagar utan kontakt med omvärlden och äta rätt, sova gott och hålla sig friska.
Podcast för att skrämma björnarna
När startskottet nu går för världscupen har det svenska längdlandslaget redan tagit avsked av omvärlden. Jag kan känna en viss avundsjuka mot förmågan att helt stänga ute alla betungande problem men också undra om det inte blir ensamt där inne i bubblan.
Men det är knappast ensamheten Marcus Hellner är rädd för när han nu isolerar sig från sina egna barn för att undvika att bli sjuk. Inte heller Stina Nilsson när hon ger sig ut på sina milslånga löppass i Malungs mörka skogar med en podcast på högsta volym i högtalarna för att skrämma bort björnar och vargar. Snarare sällskapet.
I dag kommer det vara norskt, finskt och ryskt när civilisationen för en sekund ändå knackar på dörren men världscuppremiären handlar inte om att välkomna alla i land med lovord och priser. Pallplatser är just nu ointressanta och segrar sekundära. Istället ska det svenska landslaget ställa sig på strandkanten med stavarna i nävarna och slå bort alla störande moment. Bubblan måste försvaras. Energin måste lagras.
Det är först om 76 dagar det gäller och världscuptävlingen i Ruka kan blott beskrivas som en första chans för oss nyfikna utomstående att med kikare och från viss distans försöka bilda oss en uppfattning om vad som håller på att hända där på ön. Har Marcus Hellner sovit gott, har Stina Nilsson ätit rätt och har Charlotte Kalla hållit sig frisk? Är de där de ska vara på väg mot den perfekta formtoppen i februari?
Det ska bli fantastiskt spännande att se vad vi får veta.