Erik Niva: En av de mest hjärtknipande kvällarna i HELA fotbollshistorien
Har ni tappat bort er i all hysteri som dränker den här idrotten?
Har ni glömt varför ni älskar fotboll?
Lyssna på sången från Zambia.
De afrikanska mästarna har väckt de döda med kraften i sina fötter – att pumpa liv i ett hackande fotbollshjärta klarar de i förbifarten.
Sekunderna innan ögonblicket som skulle definiera hans liv så sjöng han.
Och Stopila Sunzu var inte ensam.
Hela den zambiska truppen sjöng. Avbytarna, ledarna, de andra spelarna. Var och en för sig, men ändå alltid tillsammans.
– This is a miracle day. Praise the lord, hallelujah. This is a miracle day.
En miraklens dag. 22-årige Stopila Sunzu andades häftigt, men fortsatte sjunga. Han tog fem snabba steg framåt – och slog till bollen med höger bredsida.
Drygt två dygn hade då gått sedan Zambias landslag landade i Gabons huvudstad, Libreville.
De hade väntat nästan 20 år på att komma dit.
Ni har ju alla hört den bottenlöst tragiska historien om det zambiska landslaget – ett av de bästa landslag Afrika någonsin skådat – som raderades ut efter en flygolycka som krävde 30 liv i havet utanför Libreville.
Nu gick 2012 års landslagsspelare längs stranden där de döda kropparna flutit i land. De vadade ut i vattnet, lade blommor på vågorna. De bad ihop och sjöng tillsammans.
Längst fram gick Kalusha Bwalya.
Våren 1993 var han storstjärnan som spelade proffsfotboll i Europa, och därför den enda landslagsspelaren som inte var med på dödsplanet.
Idag är han förbundspresidenten som skapat det nya landslaget, som byggt upp och format ett helt osannolikt gäng unga mirakelmän.
– Det är ingen tillfällighet att vi är här idag. 1993 kom det zambiska landslaget hit på vägen mot att uppfylla ett löfte. De offrade sina liv för att skänka ära åt vårt land. Nu är deras drömmar våra drömmar.
Inga vanliga känslor
Laget som Bwalya företräder är rankat som kontinentens sextonde bästa och består i stort sett enbart av spelare från ligorna i Zambia, Sydafrika och Kongo.
De hade gjort en otrolig bedrift som överhuvudtaget tagit sig till finalen i Libreville, men i finalen väntade Afrika-ettan Elfenbenskusten med stjärnorna från Chelsea, Manchester City och Arsenal.
– När jag själv var ung så kändes det som att jag kunde göra vad jag ville med mitt liv. Plötsligt tvingades jag inse att livet är kort, och att du måste göra saker idag. Vänta inte tills i morgon, för i morgon kommer kanske aldrig.
Efter knappt tio minuter tvingas rutinerade mittbacken Joseph Musonda lämna finalen på grund av skada.
Han gråter när han går av planen.
Det är det första av alla de emotionella ögonblick som skulle göra det här till en av de mest hjärtknipande kvällarna i hela fotbollshistorien.
Det är ingen vanlig match. Den spelas inte med några vanliga känslor.
Didier Drogba – mannen som ägnat sin landslagskarriär åt att försöka stoppa ett inbördeskrig i Elfenbenskusten – lyfter en straff flera meter över ribban då han inte klarar av att kontrollera nerverna.
Det är den gyllene chansen under 90 minuters matchtid, men bara den första av totalt 19 straffar.
Sist i den ordinarie straffrundan skjuter de grönsvartas målvakt, Kennedy Mweene. Missar han så dör 13 miljoner zambiska drömmar.
Medan hans lagkamrater sjunger så går Mweene fram och rullar behärskat bollen i mål.
Tidigare har han hånat Drogba för hans straffmiss. Nu går Kennedy Mweene fram till sin grundlurade målvaktskollega, och skakar hans hand i vad som verkligen ser ut som ett ögonblick av uppriktig och ömsesidig sportsmannaanda och sympati.
En straffspark kan återuppliva de döda
Länge såg det här ut att bli helgen då fotbollssporten tog ytterligare en stor tugga av sin egen själ.
Det var dagar som svärtades ner av uteblivna handskakningar, provokativa firanden, polisbrutna bråk, logiklösa konspirationsteorier och en skrämmande färgblind fanatism.
Det var ytterligare några deciliter gift in i hjärtat på en idrott som inte längre vet varför den egentligen existerar.
Finalen i de afrikanska mästerskapen var motgiftet, Zambia var påminnelsen.
Fotboll är och förblir världens bästa idrott eftersom den kan få elva spelare att tillsammans pressa sig bortom det omöjligas gräns – eftersom det är sporten där en enda straffspark kan återuppliva de döda och befria en nation.
Några euforiska minuter efter att Stopila Sunzu slagit in 2012 års mest betydelsefulla bredsida samlades det zambiska laget nere vid hörnflaggan.
De formerade sig i en ring, ställde sig på knä, pekade unisont upp mot himlen och sjöng tillsammans.
Längs sidlinjen närmade sig förbunskaptenen Hervé Renard med stapplande steg. I famnen bar han Joseph Musonda, den skadade försvararen som gråtit när han tvingats av planen och som nu grät igen.
Renard satte ner Musonda bland hans sjungande lagkamrater, och fortsatte sedan för att söka upp en annan man.
Till sist hittade Renard förbundspresidenten Kalusha Bwalya. Han klappade om honom, såg honom i de tårsprängda ögonen – och gav honom sin guldmedalj.